John. Foto: Rebecca Wallin

Det lyser i hans ögon. Hela hans uppenbarelse utstrålar glädje, förväntan och nyfikenhet. En slags nyförälskelse. Detta är del ett av storyn om John och hans vinrankor. I alla fall ett första frö av den. Vi befinner oss på Österlen, utanför byn Skillinge.

Min bror John. En sann entreprenör. Kanske främst den sortens entreprenör som älskar att få saker att växa. Från grunden. Alltså, på riktigt – utmaningen verkar ligga i det omöjliga, det triggar igång en sådan som John.

John. Foto: Rebecca Wallin
John. Foto: Rebecca Wallin

När Marika och John köpte gården för två år sedan var det en stor fördel att det fanns gott om mark i köpet. John hade nämligen en dröm om att odla något. Gården ligger strax utanför vår barndomsby Skillinge och jag är här för att hämta mina två yngsta barn som leker med sina kusiner och för att knäppa några bilder på nytillskottet i familjen – Dante, 5 veckor. När jag åker ner med bilen på grusvägen den oktober-eftermiddagen ligger solens strålar vackert på rankorna och de lyser välkomnande i grönt. Jag frågar John om han vill visa mig runt och jag tar med min kameran i bara farten. Jag följer med honom, strax bakom honom när han visar mig marken, de nya pålarna och kärleksfullt berättar han om de 160 vinrankorna. De har vuxit en hel del sedan han planterade dem. Den varma sommaren har varit en bra start visar det sig.

John. Foto: Rebecca Wallin

Jag älskar hans passion. Det tog ca 5 minuter för honom att bestämma sig för att köpa 160 st vinplankor, utan någon tidigare erfarenhet av vin (förutom den gången han trampade sitt eget vin i sitt badrum i Malmö för 10 år sedan …) och nu med ett hektar av vinrankor planerar han för nästa satsning. John har visserligen gjort sin research och bara några hundra meter från John och Marikas gård bor en av Österlens etablerade vinodlare, som med glädje hjälper till med råd och stöttning.

Jag som känner John och vet att han är en person som gillar när det händer saker är lite nyfiken på hur han har tålamodet för en sådan långsiktig satsning som det är med att odla vin. Han förklarar att det inte finns någon limit i form av kunskap, att han lär sig nya saker varje nytt kvartal och att även fast han oftast gillar saker som går snabbt – så är det just för att det händer saker hela tiden som det är kul. Varje nytt kvartal innebär ny kunskap – plantering, beskärning, vattning, pålning, kärlek, iakttagelse… det tar inte slut. Men man ser resultat. Det är härligt.

Det kanske inte är så konstigt att det blev just vin. John har alltid varit fascinerad av affärsmannen och dess image. Allt från kläder, film, mat, vin, accessoarer och vinkällare. Att John jobbar med kläder och accessoarer känner många till och starten med företaget Johnhenric.com är liknande denna story. Vem trodde att ett litet slips-företag skulle bli så framgångsrikt att det blivit Gasell-företag hela 5 gånger i rad? Otroligt. Jag har aldrig tvivlat på Johns förmåga att få saker att växa. Det som känns som en omöjlighet och där det finns en stor utmaning att göra business – där vill John vara och utmana.

I mars 2019 kommer nästa utmaning. Då ska 600 st nya vinrankor planteras, varav 400 st Solaris och 200 st Regent. Alltså både gröna och en del blå druvor. Det ska bli mig ett sant äventyr att följa min bror under denna resa. Vid den tiden kommer även hemsida och Instagram vara redo, om även du som läser har lust att följa med under processen.

Bilder på Dante? Ja såklart, så här fint låg han och sov inne på gården.

Vid stationen där familjen väntade efter min livs fotoresa. På promenaden med Tyra vid trädet. Huset vi bor i. Kräftskivan där 11 kusiner blev 12 samma kväll. Dansen med Agnes i köket den där tisdagen. Familjen. Pulsen. Hjärtat i mitt liv. Återigen. De små stunderna. Är de största i mitt liv. Precis runt hörnet. Jag känner mig rik. Välsignad. Tacksam. Jag längtar inte bort. Min vardag är min lycka. Mitt arbete, en skatt. Min kollega en gåva. Jag älskar måndagar lika mycket som lördagar. Tack 2018 för att du har gett mig fler perspektiv. Tack för allt jag lärt mig genom möten med människor genom mitt jobb. Tack för insikten om hur det är att ha en man som jobbar skift inom vården. Tack för kämparkraft och innovation. Tack för ihärdighet och förlåtelse. Tack för vänner som finns nära, nära – som firar nyår med mig och barnen när Jonathan spenderar kvällen på barnmottagningen. 

Konceptet best nine är så bra tycker jag. Även då det är ni, mina läsare och följare på instagram som valt de bästa nio från mitt delande år 2018 – blir jag så varm i hjärtat när resultatet visas på skärmen. Det allra viktigaste dyker då upp mitt framför ögonen på mig. Det ger mig en god vägvisare inför riktningen jag ska ta år 2019. Jag ska fortsätta. Fortsätta att försöka vara mitt bästa jag och satsa på rätt saker. Har ni gjort er best nine?

Ibland stormar det. Livet är så. Eller hur? Inget vi kommer undan direkt. En av de ingifta i vår släkt summerade en sak häromdagen då vi satt och pratade om året som gått; ”Ni Ekströmare (för er som inte vet, så är jag en Ekström efter Tor och Lena Ekström …och efter Stig och Tora Ekström innan det …) har förmåga att vara lugna och starka mitt i stormen”. Det var fint sagt. Och ja, jag är beredd att hålla med. Vi kanske är som bäst då det stormar. Då kan i alla fall jag få rätt perspektiv och veta vad som verkligen gäller och vad jag verkligen ska satsa på att fokusera på. För mig har den största stormen detta år kanske varit att jag och Jonathan inte delat vardagen som vi brukar göra. Vi har alltid, under våra sexton år tillsammans, sett till att prioritera varandra, uppleva saker gemensamt, skapat minnen ihop att bära länge. Men under 2018 var förutsättningarna annorlunda. Vi har upplever saker parallellt om varandra. Det har varit ganska tärande. Men det har gett perspektiv. Det har skapat nya vanor och nya möjligheter samtidigt som det också varit ansträngande.

Jag tackar för detta år och går förväntansfullt in i det nya. Idag är den första sidan på den nya boken som skrivs. Här och nu. Varje sekund. Nu. Nu. Nu …