”Hade du bulimi, anorexia eller ortorexi?” frågar man mig.  Ehh, nja… hmm…störd… jag var ätstörd, svarar jag. 

”Hade du bulimi, anorexia eller ortorexi?” frågar man mig.  Ehh, nja… hmm…störd… jag var ätstörd, svarar jag.

Det är svårt att sätta ett ord som ramar in störningen. Men en sak är säker; mat innebär problem och inbjuder till kamp om hur, vad, om, när och varför man ska just ska eller måste äta för en som är ätstörd.

Problem med mat alltså. Det i sig blir ett massivt problem då vi behöver mat för att må bra, för att orka och för att leva.  Mat är så förknippat till sociala tillställningar, till mysiga stunder och gemenskap. Istället för mys och glädje förvandlades de stunderna till kontroll, misslyckande, panik eller frosseri. Åh, Rebecca. Jag önskar att jag var hos dig som 16-åring. Önskar att jag var där hos dig då, men det jag känner idag.

Himla skit är det. Fucked up. Ett helvete inombords. Fångenskap. Hat. Destruktivitet. Skam. Skuld. Ångest. Förakt. En sorg. Tidsslukare. Det snor fokus på det som är viktigt. Det snor närvaro.

Så varför skriver jag om allt detta nu? Varför har jag förvandlar min blogg och mitt instagram-konto till en kanal som handlar om sårbarhet, om tång som jag symboliserar som skit/bagage/trauman/händelser/”sanningar”/lögner om mig själv?

Jag insåg för 5-6 veckor sedan att jag har en hel del av 17-åringens trauma kvar inom mig. Det i sig var en sådan skam att jag inte ville erkänna det för mig själv. Och vad händer då…? Skammen växer. När jag inte sätter ord eller ljus på det som sliter inom mig blir det svårt att få ordning på det. Så den växte. Skammen och föraktet och kontrollen med.

”Kan jag kontrollera min träning, optimera min kropp så kan jag också vara delaktig och värdig att äta som andra. Men helst mindre, gärna inte bli mätt… Kanske lägga in ett extra träningspass så måste det bli ännu bättre, aldrig vila, aldrig slappna av, aldrig släppa efter för att vara …nog. Nej, nej det gäller inte mig, det verkar inte gälla min kropp. Den behöver röra sig, den behöver jobba, den behöver arbeta…” . 

Varningssignalerna blinkar i mitt system men jag är sjukt bra på att döva dem, övertyga mig och andra om att jag har koll och att allt är bra. En varningssignal var när jag när jag gick en power-walk med Tyra, vår hund och jag lyssnar på en podd som egentligen handlar om träning. Men just det avsnittet var temat ortorexi. Det knöt sig i hjärtat på mig. Tårarna vällde fram och sved i ögonen där jag gick med bestämda steg. Allt stämde. Smärtsamt gick det upp för mig att jag faktiskt höll på att undanhålla antal träningspass för mina närmsta, och om hur jag kände ett behov att röra mig inför eller efter matintag. Att jag inte kunde tillåta mig att hoppa över planerade träningspass men gärna la till träningspass när tillfälle gavs. Om hur träningen var en konflikt mellan mig och Jonathan. Om hur min dolda agenda tog över vårt gemensamma liv. Ahh, det gör ont när jag skriver detta och det klumpar sig i halsen. Det är så sorgligt bara. Jag valde bort honom gång på gång för att tillfredsställa slavdrivaren inom mig. Det är svårt att förstå att denna drivkraft kan få lov att ta över så här.

Den varningssignal som faktiskt fick mig att öppna ögonen på riktigt var när vi satt och tittade på Jonathans mobilfilmer tillsammans med barnen. Hans sätt att filma oss är så rakt på och icke tillrättalagt. Ofta har jag inte vetat att han filmat oss. Vi skrattade tillsammans med barnen när vi såg hur små de varit och hur roligt det pratade, sjöng och bara va. Men jag la också märke till mig själv. Jag förnimmer min sinnesstämning i varje klipp. Jag vet att det finns en otillräcklig känsla av att inte duga, en anklagande röst som säger att jag borde göra bättre, en besviken ton som säger att jag inte är nog. Inte alls faktiskt. Där och då insåg jag det.

I mer än halva mitt liv har jag varit missnöjd och besviken på mig själv. Anklagat mig själv för att inte vara rätt i min kropp. Jag blir 40 år i höst och jag har inte gjort upp helt med det traumat som hände min kropp då ätstörningen blev ett faktum när jag flyttade till Halmstad som 15-åring. Så jag frågade mig själv den viktiga fråga som skulle vara en utlösande faktor på denna försoning som på riktigt har startat inom mig:

Vill jag titta tillbaka på familjens filmer och album när jag är 60 år eller 90 år och fortfarande ha en inre anklagande röst som säger att jag inte duger???

NEJ. Det. Vill. Jag. Inte. Jag kan inte göra om det som varit, men jag kan förändra det jag har framför mig.

Klump i halsen igen. Men av tacksamhet. Vilken resa jag är med om. Vilken oerhörd befrielse jag får vara med om just nu. Vilken djup, djup känsla av frihet jag upplever. Och det handlar om kärlek. En sann kärlek och ett förnyat sinne.

Jag erkänner mina problem. Jag ber om hjälp. Jag ger upp min kontroll och jag öppnar mig för att ta emot. Inte en gång, utan varje dag. Jag behöver söka ljuset, röra vid tången för att öppna upp min mjuka sida till ödmjukhet, sårbarhet och ärlighet. Mina taggar mjuknar. Jag känner det och vill alltid vara här. Alltid.

Tack Jesus, befriaren som väntade på mitt ja för att välja att släppa kontrollen över min kropp. Det måste komma inifrån mig. Inte från någon annan.

Vet du? Jag är nog. Jag känner det. Känner det djupt inom mig.

Känner du igen dig i det jag skriver? Jag fattar. Det är sjukt tufft. Men jag tror verkligen på att vi ska kunna få bukt på detta och leva ett liv med mer närvaro, mer mjukhet och ett helare hjärta.

KÄRLEK/Rebecca, mot en upprättad självbild där glädjen till kropp, träning och mat är härlig.