ätstörningar-arkiv - Rebecca Wallin

Jag får ofta frågan på hur jag lärde mig att älska mig själv, och går det att få en upprättad självbild?

Åh! Detta ligger mig så varmt om hjärtat. Om det är något jag vill dela med mig av så är det just detta – min resa från förakt till kärlekshistoria.

Om du lever med en ätstörning så vet du. Det är ett fängelse. En stor begränsande faktor i ditt liv som tar över mer och mer. Den påverkar din relation till dig själv, till din partner och till hela din omvärld. Den skaver, den gnager och den är elak. Den är listig, förminskande och seg. Den vill påminna dig om att du inte är värd något om du inte lyder. När du misslyckas (och det gör du) så är du körd. Den berättar för dig om att du behöver skärpa dig, att göra mer, vara mindre och att du inte duger. Tro mig, jag vet. Jag har i långa perioder i mitt liv haft en skev relation till mat, träning och mig själv.

Hur jag lyckades vända förakt till kärlek:

Det engelska ordet för vanor hjälpte mig en bit på vägen. Jag har sedan tidigare laddat ner en Bibel-app på mobilen. Förutom Bibeln, finns det också olika läsplaner för olika ändamål i appen. Jag hittade en övning som hjälpte mig att bli påmind om några bra grejer när det kommer till en upprättad självbild. Jag delar den gärna med dig och även fast du inte har en Guds-tro, kan den kanske hjälpa dig ändå.

H – HEALTHY IDENTITY
A – ASK FOR HELP
B – BE KIND TO YOURSELF
I – INVESTIGATE AND MAKE CHANGES
T – TRUST THE ”GOD-PROCESS”
S – SMALL WINS

Min sanna identitet

Den första punkten handlar om min identitet. Min sanna identitet. Det är en sak att lyssna på min egna, brustna bild om mig själv i jämfört med att lyssna på vad Gud tänker om mig. Guds syn på mig som en unik, alldeles underbart skapad människa, alltså. Att lära mig att upprepa Guds syn på mig, om och om igen gav till slut resultat. Övning ger färdighet. Hjärnan vill lyssna och den kan förändra tankebanor. Att träna i att navigera i ett hav av tankar, gamla mönster och höra Guds kärleksfulla röst om mig – det gav resultat.

Be om hjälp

Be om hjälp. För att be om hjälp var jag först tvungen att erkänna att jag behövde hjälp. Den satt långt inne. Jag hade ju målat upp en bild av mig om att det var 17-åringen som hade ätstörningen, inte 39-åringen. Så. Acceptans. Erkännande. Sårbarhet och skam. Allt på en gång. Det var i ett samtal men min man Jonathan en morgon (minns det som ett heligt sådant). Jag hade några dagar innan fått insyn om min situation och jag kände mig så nedslagen, frustrerad, ledsen och misslyckad – alltså, sanningen om att jag fortfarande hade en ätstörds obehagliga blick på mig själv. Jag behövde hjälp. Jonathan ledde mig i tanken in till mitt inre landskap, min trädgård inombords. Den trädgård som öppnar sig om jag väljer att våga mig in och se på mig själv med en kärleksfull och mjuk blick. Allt där inne är så levande, så blommande, en del vissna grenar som behöver nytt liv. De behöver näring, vatten. De behöver klippas och ansas för att utvecklas på nytt. Precis så som det är. Jag såg också ett vattenfall långt där framme. Jag tänkte att där, där vill jag bada sen.

Selflove, selfcare, egenvård …

Egenvård. Selfcare, selflove – orden är många och orden är populära i sociala medier. Vad innebär de egentligen? För mig innebär det att ge mig själv stunder, tankar och val som bygger på kravlös kärlek. Stunder som lyfter mig. Som får mig att förundras. Som får mig att känna mer av mitt sanna jag. Kallbadet är ett exempel på en sådan stund. Ett sätt att vara nära mig själv, med naturen och Gud. Det enkla och det stora på en gång. En stund där min kropp inte ska prestera, den ska bara våga och ta emot. Vilken skatt till närvaro det är! Träning då. Är det egenvård för mig? Ja, verkligen. Och det är ju så enormt tacksam för att jag numera kan säga.

Undersöka och förändra

Jag började att undersöka och jag började göra aktiva och medvetna förändringar i mitt sätt att leva. Min sorg över att jag hade svårt att balansera träning och kost på ett sätt som inte gick till överdrift och blev kontrollerat var stor. Där behövdes ett förändrat synsätt. Det var läskigt men jag behövde möta min rädsla. Jag provade att sluta träna på fasta tider, tog bort träningen från vardagen under några veckor. Men fortsatte samtidigt att äta som vanligt. För att undersöka. Samtidigt som jag undersökte, så dokumenterade jag också processen i form av delgivning via min Instagram och jag bjöd in andra att ta del av min berättelse. Det var stort! Helt fantastiskt vilken frihet det var att våga prata om min sårbarhet och mötas av delaktighet och igenkänning.

Tillit till processen

Kunde jag behålla tillit och vetskap över att vara värdefull, även om jag inte tränade på ett planerat sätt? Ja. Helt klart. Jag fann tillit till min kropp, tillit till Gud. Låter kanske helskumt för dig, men jag har aldrig riktigt velat ge bort min kontroll på träning och kost till Gud (tänkte att han nog inte fattade vad jag menade, dvs bristande tillit) och därför har jag också felaktigt hållit mig fast vid de bojor som kontrollerat mig. Guds process när det kommet till upprättelse är att jag som människa inser att jag behöver hjälp, ber om hjälp, överlåter min skit på honom och tar emot nåd. Nåd betyder gåva. En ovillkorlig gåva som jag upplever ger den finaste frihet och den lugnaste frid och djupaste glädje. I ljuset kommer förlåtelse och försoning in. Mitt hjärta mjuknar. Mitt sinne mjuknar. Min kropp mjuknar. Det är en process som jag rekommenderar och som jag erfarit. Den går på djupet. På riktigt. Hard core. Love.

Små steg framåt

Mina tankar förnyades i takt med att jag övade. Ja! Jag övade mig själv att tänka på mig själv utifrån ett mjukt hjärta. Med en mjukare blick på mig själv. Jag övade mig själv på att skriva av mig. I skrivandet kom jag till insikt. Det skriver jag om i detta inlägg om du vill läsa mer: Jag skrev mig själv till sanning. Jag övade mig på att ta selfies. Rakt upp och ner. Det hjälpte mig att spela in IGTV för omvärlden (kika här om du vill höra: ”Tången” i mitt liv och sedan kika på mig själv utifrån och inse att jag faktiskt älskade den personen som satt där och pratade från hjärtat. Hon var vacker. Modig. Värdefull. Hon är jag. I henne finns den lilla 5-åringen, den glada 10-åringen, den förvirrade 17-åringen, och den envisa 32-åringen och till slut den fantastiska 39-åringen som jag var för ett år sedan. Allt ryms i mig och jag har en berättelse, en berättelse som jag accepterar. Men jag kan numera välja hur berättelsen om mig får ta form. I alla fall på en del plan. Med hjälp av medvetna val. Numera ser jag träning som ett sätt att ära min kropp, inte som ett straff (som det ibland kunde vara förut och massor som ung). Jag älskar att röra mig och är så tacksam över möjligheten att kunna röra mig. Jag lever inte i ett svart-och vitt tänk längre. Inget antingen/eller-tänk för den delen heller. Jag äter näringsfull mat för att jag tycker att min kropp är värd det och behöver det för att orka leva ett aktivt liv. Jag njuter också av fika och sött då och då för att det är gott och för att jag kan och vill. Befriande!

dagbok och dator

Känner du på något sätt igenom dig?

Känner du på något sätt igenom dig i beskrivning om hur det känns att ha en ätstörning? Om svaret är ja, vill jag utmana dig att smaka på ordet frihet. Hur känns det ordet för dig? Väcker det en längtan inom dig som gör ont och som om ordet känns som en omöjlighet? Jag vill säga till dig; Det är inte omöjligt att bli fri från din ätstörning. Det finns hopp och det är möjlig. Du är värd så mycket mer än den skiten det innebär att vara inburad i dig själv. Ge dig själv möjligheten att leva ett mer fullt liv. Ett liv där du uppskattar ditt egna sällskap och ja, faktiskt har en riktigt fin livslång kärlek till ditt sanna jag.

Berätta gärna för mig om du vill dela dina tankar. Connecta med mig! Du kan skicka DM på Instagram, maila eller lämna en kommentar. Gör precis som du vill. Kram!

”Hade du bulimi, anorexia eller ortorexi?” frågar man mig. Ehh, nja… hmm…störd… jag var ätstörd, svarar jag.

Det är svårt att sätta ett ord som ramar in störningen. Men en sak är säker; mat innebär problem och inbjuder till kamp om hur, vad, om, när och varför man ska just ska eller måste äta för en som är ätstörd.

Problem med mat alltså. Det i sig blir ett massivt problem då vi behöver mat för att må bra, för att orka och för att leva. Mat är så förknippat till sociala tillställningar, till mysiga stunder och gemenskap. Istället för mys och glädje förvandlades de stunderna till kontroll, misslyckande, panik eller frosseri. Åh, Rebecca. Jag önskar att jag var hos dig som 16-åring. Önskar att jag var där hos dig då, men det jag känner idag.

Himla skit är det. Fucked up. Ett helvete inombords. Fångenskap. Hat. Destruktivitet. Skam. Skuld. Ångest. Förakt. En sorg. Tidsslukare. Det snor fokus på det som är viktigt. Det snor närvaro.

Så varför skriver jag om allt detta nu? Varför har jag förvandlar min blogg och mitt instagram-konto till en kanal som handlar om sårbarhet, om tång som jag symboliserar som skit/bagage/trauman/händelser/”sanningar”/lögner om mig själv?

Jag insåg för 5-6 veckor sedan att jag har en hel del av 17-åringens trauma kvar inom mig. Det i sig var en sådan skam att jag inte ville erkänna det för mig själv. Och vad händer då…? Skammen växer. När jag inte sätter ord eller ljus på det som sliter inom mig blir det svårt att få ordning på det. Så den växte. Skammen och föraktet och kontrollen med.

”Kan jag kontrollera min träning, optimera min kropp så kan jag också vara delaktig och värdig att äta som andra. Men helst mindre, gärna inte bli mätt… Kanske lägga in ett extra träningspass så måste det bli ännu bättre, aldrig vila, aldrig slappna av, aldrig släppa efter för att vara …nog. Nej, nej det gäller inte mig, det verkar inte gälla min kropp. Den behöver röra sig, den behöver jobba, den behöver arbeta…” .

Varningssignalerna blinkar i mitt system men jag är sjukt bra på att döva dem, övertyga mig och andra om att jag har koll och att allt är bra. En varningssignal var när jag när jag gick en power-walk med Tyra, vår hund och jag lyssnar på en podd som egentligen handlar om träning. Men just det avsnittet var temat ortorexi. Det knöt sig i hjärtat på mig. Tårarna vällde fram och sved i ögonen där jag gick med bestämda steg. Allt stämde. Smärtsamt gick det upp för mig att jag faktiskt höll på att undanhålla antal träningspass för mina närmsta, och om hur jag kände ett behov att röra mig inför eller efter matintag. Att jag inte kunde tillåta mig att hoppa över planerade träningspass men gärna la till träningspass när tillfälle gavs. Om hur träningen var en konflikt mellan mig och Jonathan. Om hur min dolda agenda tog över vårt gemensamma liv. Ahh, det gör ont när jag skriver detta och det klumpar sig i halsen. Det är så sorgligt bara. Jag valde bort honom gång på gång för att tillfredsställa slavdrivaren inom mig. Det är svårt att förstå att denna drivkraft kan få lov att ta över så här.

Den varningssignal som faktiskt fick mig att öppna ögonen på riktigt var när vi satt och tittade på Jonathans mobilfilmer tillsammans med barnen. Hans sätt att filma oss är så rakt på och icke tillrättalagt. Ofta har jag inte vetat att han filmat oss. Vi skrattade tillsammans med barnen när vi såg hur små de varit och hur roligt det pratade, sjöng och bara va. Men jag la också märke till mig själv. Jag förnimmer min sinnesstämning i varje klipp. Jag vet att det finns en otillräcklig känsla av att inte duga, en anklagande röst som säger att jag borde göra bättre, en besviken ton som säger att jag inte är nog. Inte alls faktiskt. Där och då insåg jag det.

I mer än halva mitt liv har jag varit missnöjd och besviken på mig själv. Anklagat mig själv för att inte vara rätt i min kropp. Jag blir 40 år i höst och jag har inte gjort upp helt med det traumat som hände min kropp då ätstörningen blev ett faktum när jag flyttade till Halmstad som 15-åring. Så jag frågade mig själv den viktiga fråga som skulle vara en utlösande faktor på denna försoning som på riktigt har startat inom mig:

Vill jag titta tillbaka på familjens filmer och album när jag är 60 år eller 90 år och fortfarande ha en inre anklagande röst som säger att jag inte duger???

NEJ. Det. Vill. Jag. Inte. Jag kan inte göra om det som varit, men jag kan förändra det jag har framför mig.

Klump i halsen igen. Men av tacksamhet. Vilken resa jag är med om. Vilken oerhörd befrielse jag får vara med om just nu. Vilken djup, djup känsla av frihet jag upplever. Och det handlar om kärlek. En sann kärlek och ett förnyat sinne.

Jag erkänner mina problem. Jag ber om hjälp. Jag ger upp min kontroll och jag öppnar mig för att ta emot. Inte en gång, utan varje dag. Jag behöver söka ljuset, röra vid tången för att öppna upp min mjuka sida till ödmjukhet, sårbarhet och ärlighet. Mina taggar mjuknar. Jag känner det och vill alltid vara här. Alltid.

Tack Jesus, befriaren som väntade på mitt ja för att välja att släppa kontrollen över min kropp. Det måste komma inifrån mig. Inte från någon annan.

Vet du? Jag är nog. Jag känner det. Känner det djupt inom mig.

Känner du igen dig i det jag skriver? Jag fattar. Det är sjukt tufft. Men jag tror verkligen på att vi ska kunna få bukt på detta och leva ett liv med mer närvaro, mer mjukhet och ett helare hjärta.

KÄRLEK/Rebecca, mot en upprättad självbild där glädjen till kropp, träning och mat är härlig.