Hur hanterar vi känslor, jobb, to do:s och oss själva, när sorg och död knackar på dörren? Ja, hur gör vi med det vanliga livet när vardagen skakas om?
Det är så otroligt svindlande att prata om ordet död för många. Bara ordet kan få oss ur balans, eller hur? Kanske är det ovetskapen om när den ska drabba oss, våra nära och kära på olika sätt, som gör den så svår att greppa?
Livets nerv. Pulsen. Det jag har precis framför mig blir både så otroligt värdefullt och också så otroligt smått. Det beror ju på vad det är. Det jag menar är att perspektivet i vardagen förändras. Saker som jag annars tar för givet, blir så betydelsefullt. Medans andra händelser och saker som händer, som annars skulle kunnat ta mycket plats i hjärna och känsloregistret – låter jag gå.
Fokus på rätt sak. Jobbet då? Jag funkar så att jag har lite olika reglage att dra i. Jag har förmåga att dra upp reglage och dra ner reglage. På något sätt funka och fokusera, för att sedan också ha tillgång till att vara nära i det brutna och få lov att skölja runt lite sorg. Det gör såklart att ögon, hjärta och hjärna får jobba hårt. Därför måste jag komma ihåg att vara tillåtande, ta hand om mig själv och se på mig själv med ett mjukt hjärta. Återhämta och fylla på. Och vara där för barnen, låta dem reagera på olika sätt. Ge dem utrymme till sin sorg.
Jag ville lägga ut en hälsning till er genom IGTV igår. Jag vill dela med mig till dig. Jag vill visa på exempel hur styrka inte sitter i att bita ihop, hålla igen och bygga upp murar. Jag vill visa på hur styrkan också finns mitt i det som gör ont, att det gör ont, att det smärtar. Kärlek innebär smärta. Men ett liv utan kärlek vore inget liv alls.
Tack till er alla som hört av sig till oss när det gäller Tyra! Så värmande och fint på alla sätt och vis. Så mycket omsorg.