Rebecca Wallin 2018

På bilresan upp till Halmstad i fredags, på väg till svägerskans bröllop. Jag och barnen väljer låtar i turordning när vi kör och plockar upp Jonathan i Ystad som går av sitt pass på sjukhuset. Tiden flyger förbi även fast vi inte tagit fram skärmarna än. Noel blir smått chockad över att vi redan är framme när han ser vattentornet över Ystads skyline. Närvaron i musiken, samtalen som uppstår och minnen som väcks när Beat it med Micheal Jackson drar igång…

Elliot, vår äldsta kille, sitter bredvid mig när jag kör vidare längs E6:an och vi lyssnar på 7 years av Lukas Graham, som är en av hans favoritlåtar. Vi sjunger med och då slår det mig att det är ett så väldigt stort hopp av år i låttexten. Att vara 7 år, 20 år, 30 år… till att gå till 60 år. Jag säger högt till mig själv att; ”det är ju nu den bästa tiden är”. Elliot undrar vad det är som gör att den bästa tiden är nu, vid 38 liksom… Jag förstår frågan. Men det är just livet som är just nu. Som känns fantastiskt. Där jag får nypa mig i armen av stolhet av att snart kunna säga att jag har en tonåring i huset, samtidigt som en 10-åring, en 6-åring och en 4-åring förgyller min tillvaro. Förgyller min vardag – med gnäll, med bråk, med tokigheter, med läxor, med tjat, med pussar, med tvätthögar, med utvecklingssamtal x 4, med tider att passa, med … livet. Här och nu. Mitt i allt. Där det händer.

Jag känner mig tacksam. Det är vardagen jag älskar. Livet här och nu, tillsammans med familjen, mitt  i den spännande fas som mitt och Fridas företag Fri kommunikation står inför. När hösten nu kommer och jag blickar tillbaka på vad som skett sedan sommaren känner jag mig stolt.

Vardagen är intensiv, minst sagt. Vi är mitt i den. Denna tid är här och nu. Det är ingen tid jag vill hoppa över. Den är här och nu. Mitt i allt. Där det händer.

Hjärnstark och finmugg från My Feldt

Default mode network. Hej, hej hej! Vad underbart att få ett namn på det som jag alltid känt är viktigt och nödvändigt i mitt liv. Tiden för att dagdrömma. För att låta tankar flöda. Att få vara fri. Fri i sinnet. Ofta i rörelse. Under en löprunda… ja, allra bäst under en löprunda. Default mode network. Viktigt för en effektiv kreatör som jag.

Här är jag igen. Framför min dator. Efter träning. Full av liv och kraft. I behov av att uttrycka mig och dela med mig. Någon mer som känner igen sig? Någon mer än mig som får de bästa idéerna under löprundan? För mig har ju alltid rörelse varit självklart då jag både har studerat och jobbat med dans genom mitt liv och alltid varit fysiskt aktiv både innan och efter dansandet. Jag kommer ihåg löprundorna vid havet som 16-åring, som nybliven mamma uppe på Galgberget i Halmstad och nu som frilansande företagare på Österlen. Löprundorna som ger mig egentid. Egen tid för min hjärna att bara vara. Tid för att trycka på reset och för att ladda om. För att få ny energi. För att vända och vrida på en frågeställning. För att reda ut om jag ska säga ja eller nej till ett nytt uppdrag. För att börja på den text som ska skrivas och som behöver få ny input. Det är då – när jag är ute och springer som det ofta kommer till mig. Anledningen till att jag nu vill skriva om detta är den att det visar sig vara livsnödvändigt – att fysisk aktivitet gör så mycket med oss människor att det är helt otroligt. Jag blir glad! Glad för att det jag känner inte handlar om yta och kropp. Det handlar om hjärnan och mående. Det handlar om liv och hälsa.

Default mode network

Inför semestern kom min man Jonathan hem med en bok som han hade fått. Den heter Hjärnstark och är skriven av överläkaren Anders Hansen. Den är fylld med så mycket intressant forskning att man blir helt tagen. I morse när jag gav mig ut tidigt på Galgberget här i Halmstad där vi semestrar, valde jag med omsorg när jag skulle välja poddavsnitt. Det blev Sunshinepodden-avsnittet med just Anders Hansen. För mig blir det så bekräftande på något sätt. Jag har ibland känt att det är svårt att försvara varför jag så gärna vill och behöver träna, rädd för att folk ska tycka att man är för kontrollerad eller fixerad… Ja, jag vet, så borde jag inte tänka. Men, med min bakgrund med ätstörningar och fixering kan det ibland vara svårt att veta var gränsen går. Svårt också att prioritera träningen som fyrabarnsmamma och med stor passion för mitt jobb. Lätt att tänka att träningen bara är något som är en ego-boost. MEN! Den är livsviktig. För alla. Punkt.

När jag skrev inlägget om att jag är en person som gillar att ha många bollar i luften och tycker om att utföra saker (Min egen bästa vän), kanske det kan verka dubbelt med att jag förespråkar Default mode network  – alltså att låta hjärnan vara fri från att utföra uppgifter, utan mer få spelrum att vara drömmande och icke -effektiv. Men det är ju just detta som verkar vara min styrka. Att bejaka min konstnärliga och kreativa sida och bara vara. Ofta i rörelse. Ofta i samtal med mig själv eller genom att lyssna på något som får min hjärna att vara fri. Men även kunna vara effektiv, att kunna ta beslut och även utföra saker. Det är balansen som jag gillar.

Så. Som min sexåriga son Charlie just uttryckte sig, där han sitter och spelar ett spel på ipadden bredvid mig – ”Jag har fått ett hjärta, jag har fått ett liv”. Då säger jag nu som avslut – ”vi har fått ett hjärna, vi har fått ett liv”. Lyssna på podd-avsnittet och se om du gillar det (avsnitt #60).

Muggen Blomster, av My Feldt

Min runda på 50 minuter slutade nere på bageriet Feldt’s bröd och konfekt där jag inhandlade min fina mugg Blomster, gjord av My Feldt. Ännu en kvinna att inspireras av, som verkar följa sina drömmar och ha bra människor runt sig. Hon verkar också vara snäll mot sig själv. Det gillar jag! Idag kl åtta släpptes muggarna i butik för första gången.

Ha en fin dag alla! Det blir sista dagen i Halmstad för oss. Och jag har självklart köpt en kardemummabulle från Feldt’s. Ska det någon gång vara bulle – så kan det vara en riktigt go en. Förresten, att dra sig med ett så fint begrepp som Default mode network när man bara har lyssnat på det som hastigast, betyder såklart att detta är min tolkning och något som jag blev uppfylld och inspirerad av. Ligger oändligt mycket mer i det begreppet än vad jag säger… men det förstår du säkert.

Titta så fin denna är, även denna gjord av My Feldt.

Var snäll - mugg av My Feldt

Sommarbad på Ön. Rebecca Wallin

 

Bara så enkelt. Våra barn möts igen. Badar, skrattar och är. Här kommer en liten bildserie utan så många ord.

Rebecca Wallin

Sommarkvällar. Rebecca WallinNoel vid Ön, Halmstad. Rebecca WallinSommarlek. Rebecca Wallin

Olivia vid sjön. Rebecca Wallin

Elliot. Foto Rebecca Wallin

 

Kväll vid bryggan. Rebecca Wallin

Gänget från Bergsgatan

 

Den här sköna skaran. Gänget från Bergsgatan i Halmstad. Endast tuffingen i mitten som är född i Skåne. Härlig återförening som slutade med övernattning för en del av boysen. Skön dag och skön kväll. God natt.

Ledig på Villastrandvägen, Ystad

Med femtio nyanser av blått får jag leva. Leva med min älskade. Tätt intill. Vi är ensamma. I ett hav av blå nyanser. Om bara för några timmar. Att få vila, skratta, vara tysta och vara nära… om bara för några timmar…

Villa strandvägen, Rebecca Wallin

Mitt förra blogginlägg väckte känslor hos många. Tack för att micro-samtal oss emellan på Instagram, messenger och sms. För min del var det ord som rann ut mig vid köksbordet en morgon. Ord som kom lätt. Som flödade. De ville sägas högt. Ofta är det så… att när man pratar från hjärtat kommer det av sig själv. Jag gillar det. Vill att denna blogg ska få ha mitt hjärtas ton. Inte vara förställd och förskönad. Den ska vara enkel, jordad och fylld med min energi. Ingen behöver älska den. Jag hoppas ingen kommer hata den. Men det är min röst. Mina berättelser.

Mitt hjärtas ton, Rebecca Wallin

Jag och Jonathan är iväg på en minisemester tillsammans. Vi firar det mesta faktiskt. Lika bra det när man får chansen. Goda vänner och släktingar har hand om våra fyra juveler i huset på Skillinge och vi känner stor tacksamhet för trygghet och tillit. Vi firar alltså bland annat att vi har semester tillsammans, att Jonathan blir 40 år på onsdag, att vi har 14 års bröllopsdag i nästa vecka och att vi fortfarande älskar varandra. Två och ett halvt dygn av vila tillsammans. Det första dygnet hade Jonathan bokat hotell och jag måste säga att jag det kändes som en kärleksgåva till mig. Hotellet vi kom till i Danmark var ett kurortshotell med massor av plats för att äta gott, vila, spaa och träna. Blandningen igen. Att ligga och halvsova i en skön strandbädd och låta boken vila i knäet för att senare lyfta vikter i ett stort och lugnt gym…

I morse efter frukost cabbade vi ner och körde över bron till Ystad och till Villa strandvägen. Alltså… vilket ställe detta är. Jag har varit en gång tidigare. Men då som fotograf och i jobb för att porträttera Daniel Müllern som är stjärnkocken i villan (se länk till reportaget).  Denna gång åkte kameran upp för att den kände för det. För att ta in allt det rogivande och vackra i vårt rum.

Att få vara med varandra och bara komma bort från det vanliga är så värdefullt. För oss har tillvaron ändrats en hel del de sista månaderna då Jonathan jobbar heltid som sjuksköterska och tiderna med det yrket påverkar hela familjens rytm. Det innebär att jag och barnen har en hel del kvällar och helger själva tillsammans. Kvällar då middagar ska lagas (Jonathan är familjens bästa kock), ett hus som ska städas (Jonathan är klart den bättre av oss på det) och barn som ska nattas (vissa av barnen har abstinens efter just Jonathan och somnar med en stickad tröja som är Jonathans intill sin lilla kropp). Nu ska vi ha semester hela familjen och att börja med att stärka mamman och pappan kan nog ha en viss positiv inverkan för resten av familjen. Underskatta inte kittet mellan föräldrar! Det är nu när vi har tid för varandra som vi hittar varandra. Bortom förpliktelser fyller vi nu på varandra och hittar tillbaka till Jonathans skrattgrop i kinden och till mina skrattanfall vid restaurangbordet. Det är nu vi har tid att titta på varandra ordentligt, riktigt nära. Jag älskar när vi känner att vi älskar varandra. Jag älskar att vi älskar varandra. Jag älskar att vi vill fortsätta älska varandra. I nöd. Och i lust.

Att få sitta i detta burspråk nu på kvällen efter massor av samtal, vin, mat, bad och skriva är smått magiskt. Godnatt från Villa strandvägen.

Bloggar på bästa platsen. Om livet, semester och om hjärtats ton. Rebecca Wallin på Villa strandvägen i Ystad.

 

 

Kan det bli så ett sinne blir overloaded på grund av för många vackra intryck? Jag tror det. När vi kom till Beldi Country Club utanför Marrakech blev jag helt tagen. Vilken fulländad estetisk och sinnlig plats. Annakarin, hon vet hur man scoutar locations för plåtningar. Återigen, det är så lyxigt att åka till plats efter plats i ett främmande land med en sådan som Annakarin.

En heldag på plats. Teamet bar och bar och jag och Annakarin gick runt för att bestämma oss, och framförallt begränsa oss. Stället är enormt. Här finns hamam och spa, massor av sköna pooler, odlingar, festlokal för 1000 personer (så fantastiskt för bröllop!), restauranger, barer, vackra grönområden, portar likt portaler, fladdrande vita gardiner i varje valv…

Blombladen bara ligger där och är vackra. Lugnet och ljudet från grodor och fåglar överallt. Magiskt.

Vi sneglade suktande efter poolen och det utlovades en halvtimmes siesta och lunch under olivträdet. Ja! Varje minut måste insupas.

När eftermiddagsljuset sedan gjorde entré var vi redo i växthuset. Redo med kronan på verket.

Ebba, min trogna assistent denna vecka, med de där speciella musklerna som ofta hästtjejer har, tack för all ditt mod, din hjälp, din support. Otroligt hur du lockar till dig både hundar, åsnor, barn och vuxna. Det är kul att resa med dig syrran!

Några av mina absoluta favoritbilder denna vecka är dessa två nedan. Jag är förälskad i det gröna tillsammans med mässingen. Vad tycker du?

Så, där i växthuset var vi helt plötsligt klara med uppdraget. Fotografering under sex dagar till ända och kvar av Marrakech väntade en lugn kväll på Beldi och en egen dag i Marrakech innan hemfärd till den skånska myllan. Atalsbergen får vänta till en annan gång. Och öknen… den måste vi också besöka. Jag är glad över att få lära känna den bästa och mest ödmjuka man från öknen.

Beldi Country Club, mina damer och herrar. Det är något alldeles speciellt det.

 

Som vanligt är det kontrasterna som fångar mig. Krackelerade väggar mot silkesmjuk keramik. Skuggorna som faller och skapar dynamik. Vi landade tidigt i Marrakech i morse. En mycket lugn stad väntade oss då Ramadan pågår. Men caféet intill Yves saint Laurents museum var öppet och två utsvultna svenskar kunde festa på både avocado och dadelsmoothie, croissant, msemen med nötkräm (som är en slags pannakaka)  och goda frukter.

Just nu på väg i bil ner mot havet och fiskestaden Essaouira för att plåta badkar och handgjorda handfat i fantastisk miljö. En bilresa på ungefär 2,5 timme. Första stoppet på resan gick till en av Annakarins producenter. En plats hon skulle kalla sitt andra hem. Hon älskar att bara vara i den kreativa miljön. Hantverket är enormt. Genuint. Både jag och Ebba är intresserade av berättelsen bakom om hur verksamheten vuxit sig stark och utvecklats sedan den dagen då Annakarin frågade om hantverkarna  kunde producera på beställning. Då med bristande resurser, nu med stor aktivitet, med flera ugnar igång, fler arbetare och mindre arbetslöshet.

Alla är glada över att se Annakarin när hon kommer för att hämta lite produkter inför fotograferingar i veckan. Chefen kommer förbi med sin son och det är breda leenden och ett varmt mottagande.

 

Det utlovas fisk och skaldjur inför kvällens middag. Ja tack, gärna!

Rapsfälten på Österlen är något utöver det vanliga. Plötsligt, med all sin kraft färgar de landskapet gult. Detta år ligger en hel del av rapsfälten utmed havet. Det är rapsfält deluxe. Utanför Skillinge, vid rundan vid bastun och det vackra trädet, där vi brukar promenera med Tyra och barnen och som vi kallar för Wallin-rundan. Där är det magiskt. Riktar min blick mot solnedgången och de sista strålarna sprakar genom rapsblommorna.

Går några hundra meter till och fångar Jonathan på väg ner mot havet. Med solen i min rygg som förstärker rapsens gula ton.

Österlen i maj. Blir det vackrare än så här…?