anemoner

Hur hanterar vi känslor, jobb, to do:s och oss själva, när sorg och död knackar på dörren? Ja, hur gör vi med det vanliga livet när vardagen skakas om?

Det är så otroligt svindlande att prata om ordet död för många. Bara ordet kan få oss ur balans, eller hur? Kanske är det ovetskapen om när den ska drabba oss, våra nära och kära på olika sätt, som gör den så svår att greppa?

Livets nerv. Pulsen. Det jag har precis framför mig blir både så otroligt värdefullt och också så otroligt smått. Det beror ju på vad det är. Det jag menar är att perspektivet i vardagen förändras. Saker som jag annars tar för givet, blir så betydelsefullt. Medans andra händelser och saker som händer, som annars skulle kunnat ta mycket plats i hjärna och känsloregistret – låter jag gå.

Fokus på rätt sak. Jobbet då? Jag funkar så att jag har lite olika reglage att dra i. Jag har förmåga att dra upp reglage och dra ner reglage. På något sätt funka och fokusera, för att sedan också ha tillgång till att vara nära i det brutna och få lov att skölja runt lite sorg. Det gör såklart att ögon, hjärta och hjärna får jobba hårt. Därför måste jag komma ihåg att vara tillåtande, ta hand om mig själv och se på mig själv med ett mjukt hjärta. Återhämta och fylla på. Och vara där för barnen, låta dem reagera på olika sätt. Ge dem utrymme till sin sorg.

Jag ville lägga ut en hälsning till er genom IGTV igår. Jag vill dela med mig till dig. Jag vill visa på exempel hur styrka inte sitter i att bita ihop, hålla igen och bygga upp murar. Jag vill visa på hur styrkan också finns mitt i det som gör ont, att det gör ont, att det smärtar. Kärlek innebär smärta. Men ett liv utan kärlek vore inget liv alls.

Tack till er alla som hört av sig till oss när det gäller Tyra! Så värmande och fint på alla sätt och vis. Så mycket omsorg.

 

Att älska och låta sig bli älskad.

Håll mig. Jag håller dig.

Jag ser dig. Se mig.

Lita på mig. Jag litar på dig.

Våga, fatta mod. Älska!

Att älska och låta sig bli älskad.

Kärlek är att släppa taget och ge sig ut.

Ut på en mark som är oviss.

Där hjärtat bultar. Ett hjärta som önskar

överleva. Ett hjärta som kanske blivit hårt

tillplattat och överkört förut.

Där och då. Sårbarhetens öppna sår.

Jag vill. Vill du? Ska vi våga …gå?

Egenvärde

Egenvärde – så lätt att det baseras på framgång eller andras åsikter.

Öppnar sårbarhetens port till mitt hjärta på glänt för att prata om något som känns tabu, men som jag vet och tror är högst påtagligt för många. Något som kan uppfattas ytligt och ihåligt, men som tar sitt uttryck i något djupt inom oss – vårt egenvärde. Om vi går till sociala medier och Instagram – Vad händer med mig när jag skrivit och delat något personligt, eller delat en bild på någon eller något som kommer från mitt hjärta – och effekten blir att människor avföljer mig? Vad händer vid första anblicken? Det påverkar mig. Det känns. Någon har aktivt valt att lämna mitt flöde, vill inte se det igen. Exkluderar mig.

-Nej, det är klart … jag är inte så intressant.

– Åh, du dumt. Hur kunde jag tro att detta var vackert?

Snabbt får något luft inom mig som älskar att ifrågasätta mitt egenvärde baserat på andra människors gillande eller inte. Duger jag…?

Samma sak om det ramlar in nya följare med ny energi, som aktivt valt att följa mer och vill ha mer.

-Ja! Jag existerar, jag räknas. Nu flyger vi!!

Jag pratar om ett förslavande. Att världens kärlek är villkorlig. Att det är lätt att gå under den och ”pleasa” världen och samhället med vad den vill ha.

Om jag känner av detta, då finns det fler som gör det. Det kan vi räkna med. Jag är inte ensam om att påverkas. MEN.

Efter andra anblicken i detta scenario – då backar jag, tar ett djupt andetag och avslöjar och erkänner känslan. Jag är mänsklig. Jag vill inte vara förslavad av sociala medier och låta mitt egenvärde definieras av dem. Men, jag vill fortsatta vara jag, och dela med mig av mina tankar. Spilla över lite av min kreativitet och mina inre tankar till dig. Jag anar och vet ibland om att jag är älskad, villkorslöst älskad, men det är inte av samhället.

Det är en balansgång det här med att vilja finnas mitt i det som kan påverka, men ändå inte låta det påverka mitt allra innersta.

Jag tänker på dig som är yngre där ute. På dig som drabbas hårt av detta och kan känna dig exkluderad. På dig som inte hittat de nycklar och den väg som jag gjort för att komma i kontakt med mitt egentliga värde. Det unika människovärde. Det är så lätt och högst mänskligt och naturligt att tro att OM jag bara hade mer pengar, fler följare, större nätverk eller längre ögonfransar (!) … då skulle jag må bättre, vara mer lycklig… räknas.

tips på böcker - egenvärde

Just nu läser jag två böcker som ger mig otroligt fint perspektiv på dessa tankar. ”Ovillkorligt älskad” av Henri Nouwen och ”Den inre friheten” av Jacques Phillippe.

Så. Låt oss öva oss i att våga dela, våga leva med klar blick och ett öppet hjärta till oss själva och varandra. Jag är så tacksam över att få möjlighet att dela lite tankar. Känner mig glad över att få skriva och våga dela utan att det ska behöva gillas eller hatas. Det räcker med att mina rader får dig att tänka efter hur du brukar känna, att du inte är ensam och att du är så mycket mer än din framgång, dina misslyckande och vad andra tycker och tänker om dig – du är unik och djupt värdefull precis som du är.

Kram och ha en fin söndag!

 

 

Lögnen viskar mitt namn. Inte högljutt. Men smygande. Upprepande och plågande.

Den berättar saker för mig som jag ju inte skulle tänka. 

 -Skit, varför kommer detta nu, tänker jag besviket och dömande om mig själv.

Försöker greppa om mina verktyg. Jag har många. De brukar funka! Jag vet så väl.

Borde veta bättre, tänker jag vidare. Hur trodde jag att jag skulle lura mig själv… Sätter mig på

yoga-matten. Sträcker ut, andas och ber. Ber min bön om hjälp att se till mitt värde. Försöker greppa mina verktyg …

Lögnen tar beslutsamt över, den sväller. Tar över mitt sinne och mitt hjärta.

Jag vaknar och känner mig besviken. På vem? På mig själv såklart, som så ofta förr. Jag

har misslyckats, tänker jag. Ja, jag kanske är sjuk ändå. Fortfarande…

Stannar där. Vill bjuda in dig till en beskrivning av vad lögn gör med våra liv. Den förpestar. Den förminskar.

Den försöker sätta dit oss där vi är som mest sårbara. Mitt i våra sår. Även de sår som helats och läkt. Där, mitt på ärret skrapar lögnen på ytan. Ibland lyckas den öppna upp.

För mig är det inte konstigt att detta händer nu, några dagar in på nya året. Djupa hjulspår av gamla mönster är som sagt inte lätt att bara sopa över. Nytt år. En trigger för mig.

Så., vad hände sen idag? Jag satte mig ner och skrev. Jag skrev ner varenda känsla jag hade i huvudet och vågade sätta ord på allt. Skammen avslöjades. Lögnen likaså. Jag skrev mig själv till sanning. Bojor lossade inom mig och jag började skriva snabbare och snabbare. Frihet, sanning och befrielse. Jag skrev för att komma närmre mig själv. Plötsligt blev mitt tillstånd lättare och jag kunde se med klar blick igen. Det kommer bli bra. Det är begripligt att jag hamnade i fel spår i mina tankebanor. Men det betyder inte att jag behöver välja det. Jag kan erkänna mina känslor och tankar, släppa dem och göra ett medvetet val att gå vidare.

Breathtaking! Mäktigt. Överväldigande.

Så, vad än din lögn är om dig själv – avslöja den. Sätt ljus på den. Så klarar den sig inte länge.

Tack för att jag kan dela detta. Kanske hjälper min berättelse dig ikväll.

”Det handlar om att våga vara sig själv och blotta sig och därmed ta risken att misslyckas, bli sårad, känna skam och kanske till och med bli förtvivlad. Varför?? För att det andra sättet dödar oss. Om vi gömmer oss och låtsas och bygger försvarsmurar mot sårbarheten dödar vi själen, hoppet, möjligheterna, kreativiteten, ledaregenskaperna, kärleken, tron och glädjen”- Brené Brown.

Jag känner så för denna stockros-knopp och för processen den är mitt upp i. Den talar direkt till mig. Jag kom att tänka på den i morse. Sprang och hämtade kameran och knäppte några bilder. Den håller på att blotta sig. Den tar språnget och öppnar upp. Jag vill vara med. Fånga den varje dag och se den utvecklas och blomma ut. Oavsett om den kommer klara sig eller inte.

Omständigheter kommer utmana den. Basketbollar, vind, regn, sol …

Men knoppen brister ändå och den vågar.

Precis som det kan vara för oss människor. Vi blir vingklippta, vi skadas, vi faller. Kanske trampar någon på oss då vi ligger, eller blir vi upplockade och omplåstrade. Livet känns.

Stockrosen inspirerar mig. Jag har velat dess liv. Med hjälp av grannens torkade frökapslar som jag smulade och kastade runt omkring mig längs husväggen för två år sedan – gror de nu. Jag ”ville” dem. Lät dem få en plats och nu kommer de. Upp från marken, inkapslade och gömda, öppnar de nu upp och är redo för att visa sitt rätta jag. Hur de än må bli. Nu kommer de. Jag anar den rosa färgen. Välkommen du vackra.

Stockros på Österlen


Uppmuntran som smittar och ger kraft, liv, tro och hopp. Att uppmuntra någon annan kan göra all skillnad. Kanske just i den stunden, för den dagen eller helt enkelt vara livsavgörande.

Är du en person som har lätt för att uppmuntra andra? Kommer det självklart för dig och ligger nära din personlighet? Eller är du en person som hellre är tyst om du ser någon göra/vara något fint, bra, imponerande för att du tänker att den andra ändå redan vet?

Idag vill jag uppmuntra dig till att uppmuntra någon annan!

Se vad som händer i kraften att lyfta en annan människa. Upptäck och utforska hur ett ansiktsuttryck eller kroppshållning förändras och öppnar upp i samma sekund.

Jag tänker att uppmuntran förlöser hopp om framtiden. I en modfälld situation kan uppmuntran ge hopp och kraft att fortsätta kämpa. När saker är ovissa så kan uppmuntran vara en anledning till att fortsätta försöka.

I en tid då vi alla försöker hålla distans och förhindra att covid-19-smittan sprids vidare, då kan vi istället sprida uppmuntran – definitivt en smitta som ger liv, glädje och hopp för många!

Kanske är det så att du inte ofta får uppmuntran själv och den miljön du lever i, inte alls är speciellt uppmuntrande? Jag fattar. Det är där den största utmaningen ligger. Men tänk om du kan ha en viktig uppgift just där du är, genom att börja uppmunta någon annan. Det finns alltid något att lyfta. Det du gör när du uppmuntrar och lyfter någon är att du ser en annan människa, och det i sin tur är fantastiskt – att se och att bli sedd.

Kraften i att höra ett uppmuntrande ord kan hjälpa till att bryta gamla mönster! Du som uppmuntrar stärks också som människa – genom att lägga fokus på någon annan än dig själv och vara glad, stolt imponerad över någon annan. Det är stort.

Så jag uppmuntrar dig! Som ledare, uppmuntra dina medarbetare och din personal. Som lärare, uppmuntra dina elever. Som tränare, uppmuntra dina elever. Som förälder, uppmuntra ditt barn. Som partner, uppmuntra den du lever med. Som vän, uppmuntra din vän. Som medmänniska, uppmuntra någon i din omgivning. Och som dig själv, you do you och uppmuntra dig själv till att fortsätta vara älskad och värdefull.

Mitt hjärta känns förnyat. Jag tar en dag i taget men jag hämtar min kraft hos den största uppmuntraren av dem alla. Tack Gud för din omsorg om mig. Jag är helt blown away av det du visat för mig de sista veckorna. Kan inte nog tacka dig för kärleken och uppmuntran du visar mig.