…alldeles för hårt.
Den hade knackat hårdare och hårdare den där hösten då jag mötte mitt livs kärlek. Hösten i Göteborg. Starten på ett liv med Jonathan och slutet på ett liv då mamma var fysiskt levande i våra liv. Vi fyra syskon. Vår pappa, mannen i hennes liv. Vi. Med våra bultade hjärtan. Alla våra känslor och tankar. Vår rädsla. Vårt hopp. Vår förtvivlan. Cancern hade vi levt med i ett gäng år. Mamma ”skötte” den diskret, som hon inte ville oroa oss. Typiskt henne, att inte vilja störa oss i det vi var mitt uppe i, med hennes sårbarhet. Så länge mamma åkte för att skrapa sin urinblåsa var tredje månad skulle det vara lugnt. Men månader blev till år och hur länge kan man egentligen skrapa bort cancer i form av små vindruvsklasar, som hon kallade dem? Jag var 16 år när jag först fick höra om hennes godartade cancer, alltså 1996. Det blir många år av sjukhusbesök då jag nu inser att det var julen 2002 som var vår sista tillsammans. Nu, 20 år sedan.
Den julen var speciell. Mamma hade haft lunginflammation och en väldigt jobbig hosta under hösten. Jag upplevde henne så lugn och cool den julen. Bestämd på något sätt. Säker på sig själv, på vad hon ville och vad hon behövde. Hon lät oss hjälpa till mer hemma den julen och njöt av vår närvaro. Mamma satt mer i soffan och mös än hon någonsin gjort. Hon som alltid var på gång, fixade för alla, planerade och servade. Nu tog hon mer en självklar men närvarande plats i soffan. Det var fint. Jonathan kom ner från Halmstad. Jag var upp över öronen förälskad i honom, och han i mig och jag tror att med vår uppenbara kärlek smittade vi av oss här hemma på ett positivt sätt. Mamma visste och kände att Jonathan var the one.
Så, här sitter jag nu. Med en stark förnimmelse av känslan från den sista julen med mamma. Kanske anade vi redan då det värsta, men inte visste vi att vi bara några månader senare skulle få samtalet om att cancern hade spridit sig, och att det antagligen bara var ett halvt år kvar med mamma. Nej, jag åkte stärkt tillbaka till mitt liv I Göteborg, efter den julen hemma i huset i Skillinge.
Landar här i soffan och förnimmer. Det är värdefullt. Smärtsamt, men vackert. Det vackra vinner. Det vackra är livet. Det vackra men smärtsamma. Livet. I samma del av vardagsrummet som jag och mamma satt, här sitter nu jag och skriver. Omgiven av levande ljus, serien ”This is us” som jag pausat för att få ur mig orden ur hjärtat, med fem barn i huset varav tre är tonåringar och ett av dem från Afghanistan. Med samma, ljuvliga man i mitt liv. Det du mamma, det skulle du sett.
Älskar dig. Tack för livet du gav och fortfarande ger. Mamma Lena.