”Hade du bulimi, anorexia eller ortorexi?” frågar man mig.  Ehh, nja… hmm…störd… jag var ätstörd, svarar jag.

Det är svårt att sätta ett ord som ramar in störningen. Men en sak är säker; mat innebär problem och inbjuder till kamp om hur, vad, om, när och varför man ska just ska eller måste äta för en som är ätstörd.

Problem med mat alltså. Det i sig blir ett massivt problem då vi behöver mat för att må bra, för att orka och för att leva.  Mat är så förknippat till sociala tillställningar, till mysiga stunder och gemenskap. Istället för mys och glädje förvandlades de stunderna till kontroll, misslyckande, panik eller frosseri. Åh, Rebecca. Jag önskar att jag var hos dig som 16-åring. Önskar att jag var där hos dig då, men det jag känner idag.

Himla skit är det. Fucked up. Ett helvete inombords. Fångenskap. Hat. Destruktivitet. Skam. Skuld. Ångest. Förakt. En sorg. Tidsslukare. Det snor fokus på det som är viktigt. Det snor närvaro.

Så varför skriver jag om allt detta nu? Varför har jag förvandlar min blogg och mitt instagram-konto till en kanal som handlar om sårbarhet, om tång som jag symboliserar som skit/bagage/trauman/händelser/”sanningar”/lögner om mig själv?

Jag insåg för 5-6 veckor sedan att jag har en hel del av 17-åringens trauma kvar inom mig. Det i sig var en sådan skam att jag inte ville erkänna det för mig själv. Och vad händer då…? Skammen växer. När jag inte sätter ord eller ljus på det som sliter inom mig blir det svårt att få ordning på det. Så den växte. Skammen och föraktet och kontrollen med.

”Kan jag kontrollera min träning, optimera min kropp så kan jag också vara delaktig och värdig att äta som andra. Men helst mindre, gärna inte bli mätt… Kanske lägga in ett extra träningspass så måste det bli ännu bättre, aldrig vila, aldrig slappna av, aldrig släppa efter för att vara …nog. Nej, nej det gäller inte mig, det verkar inte gälla min kropp. Den behöver röra sig, den behöver jobba, den behöver arbeta…” . 

 

Varningssignalerna blinkar i mitt system men jag är sjukt bra på att döva dem, övertyga mig och andra om att jag har koll och att allt är bra. En varningssignal var när jag när jag gick en power-walk med Tyra, vår hund och jag lyssnar på en podd som egentligen handlar om träning. Men just det avsnittet var temat ortorexi. Det knöt sig i hjärtat på mig. Tårarna vällde fram och sved i ögonen där jag gick med bestämda steg. Allt stämde. Smärtsamt gick det upp för mig att jag faktiskt höll på att undanhålla antal träningspass för mina närmsta, och om hur jag kände ett behov att röra mig inför eller efter matintag. Att jag inte kunde tillåta mig att hoppa över planerade träningspass men gärna la till träningspass när tillfälle gavs. Om hur träningen var en konflikt mellan mig och Jonathan. Om hur min dolda agenda tog över vårt gemensamma liv. Ahh, det gör ont när jag skriver detta och det klumpar sig i halsen. Det är så sorgligt bara. Jag valde bort honom gång på gång för att tillfredsställa slavdrivaren inom mig. Det är svårt att förstå att denna drivkraft kan få lov att ta över så här.

Den varningssignal som faktiskt fick mig att öppna ögonen på riktigt var när vi satt och tittade på Jonathans mobilfilmer tillsammans med barnen. Hans sätt att filma oss är så rakt på och icke tillrättalagt. Ofta har jag inte vetat att han filmat oss. Vi skrattade tillsammans med barnen när vi såg hur små de varit och hur roligt det pratade, sjöng och bara va. Men jag la också märke till mig själv. Jag förnimmer min sinnesstämning i varje klipp. Jag vet att det finns en otillräcklig känsla av att inte duga, en anklagande röst som säger att jag borde göra bättre, en besviken ton som säger att jag inte är nog. Inte alls faktiskt. Där och då insåg jag det.

I mer än halva mitt liv har jag varit missnöjd och besviken på mig själv. Anklagat mig själv för att inte vara rätt i min kropp. Jag blir 40 år i höst och jag har inte gjort upp helt med det traumat som hände min kropp då ätstörningen blev ett faktum när jag flyttade till Halmstad som 15-åring. Så jag frågade mig själv den viktiga fråga som skulle vara en utlösande faktor på denna försoning som på riktigt har startat inom mig:

Vill jag titta tillbaka på familjens filmer och album när jag är 60 år eller 90 år och fortfarande ha en inre anklagande röst som säger att jag inte duger???

NEJ. Det. Vill. Jag. Inte. Jag kan inte göra om det som varit, men jag kan förändra det jag har framför mig.

Klump i halsen igen. Men av tacksamhet. Vilken resa jag är med om. Vilken oerhörd befrielse jag får vara med om just nu. Vilken djup, djup känsla av frihet jag upplever. Och det handlar om kärlek. En sann kärlek och ett förnyat sinne.

Jag erkänner mina problem. Jag ber om hjälp. Jag ger upp min kontroll och jag öppnar mig för att ta emot. Inte en gång, utan varje dag. Jag behöver söka ljuset, röra vid tången för att öppna upp min mjuka sida till ödmjukhet, sårbarhet och ärlighet. Mina taggar mjuknar. Jag känner det och vill alltid vara här. Alltid.

Tack Jesus, befriaren som väntade på mitt ja för att välja att släppa kontrollen över min kropp. Det måste komma inifrån mig. Inte från någon annan.

Vet du? Jag är nog. Jag känner det. Känner det djupt inom mig.

Känner du igen dig i det jag skriver? Jag fattar. Det är sjukt tufft. Men jag tror verkligen på att vi ska kunna få bukt på detta och leva ett liv med mer närvaro, mer mjukhet och ett helare hjärta.

KÄRLEK/Rebecca, mot en upprättad självbild där glädjen till kropp, träning och mat är härlig.

En ny dag tar form. En ny chans där jag kan välja att se på mig själv och min omvärld med mjuka ögon.

Kan vi inte göra det tillsammans? Låt oss börja så. Att blicka inåt. Att förstå storheten med att vi alla är olika och unika. OM vi kunde ta in det, var och en, och faktiskt inse det stora värde som både du och jag, och varje människa på vår jord har… oavsett hudfärg, ursprung, tro, kön, sexualitet? Tänk om…

Idag är en ny dag. Dagen efter #blackouttuesday – det kan bli en ny sorts onsdag. En onsdag där vi börjar om.

Jag startar med mig själv. Vill du också starta med dig själv? Behöver du förlåta dig själv? Älska dig själv? Tänk om vi kan fortsätta med att försöka förlåta och älska vår nästa. Tänk om vi kan stanna till och inse att vi alla har samma värde och rätt till samma liv? Att vi behöver varandra.

Tack till dig som läser. Tack för att du finns. Du och jag kan göra skillnad.
Vill du? ✊🏻✊🏼✊🏽✊🏾✊🏿


Uppmuntran som smittar och ger kraft, liv, tro och hopp. Att uppmuntra någon annan kan göra all skillnad. Kanske just i den stunden, för den dagen eller helt enkelt vara livsavgörande.

Är du en person som har lätt för att uppmuntra andra? Kommer det självklart för dig och ligger nära din personlighet? Eller är du en person som hellre är tyst om du ser någon göra/vara något fint, bra, imponerande för att du tänker att den andra ändå redan vet?

Idag vill jag uppmuntra dig till att uppmuntra någon annan!

Se vad som händer i kraften att lyfta en annan människa. Upptäck och utforska hur ett ansiktsuttryck eller kroppshållning förändras och öppnar upp i samma sekund.

Jag tänker att uppmuntran förlöser hopp om framtiden. I en modfälld situation kan uppmuntran ge hopp och kraft att fortsätta kämpa. När saker är ovissa så kan uppmuntran vara en anledning till att fortsätta försöka.

I en tid då vi alla försöker hålla distans och förhindra att covid-19-smittan sprids vidare, då kan vi istället sprida uppmuntran – definitivt en smitta som ger liv, glädje och hopp för många!

Kanske är det så att du inte ofta får uppmuntran själv och den miljön du lever i, inte alls är speciellt uppmuntrande? Jag fattar. Det är där den största utmaningen ligger. Men tänk om du kan ha en viktig uppgift just där du är, genom att börja uppmunta någon annan. Det finns alltid något att lyfta. Det du gör när du uppmuntrar och lyfter någon är att du ser en annan människa, och det i sin tur är fantastiskt – att se och att bli sedd.

Kraften i att höra ett uppmuntrande ord kan hjälpa till att bryta gamla mönster! Du som uppmuntrar stärks också som människa – genom att lägga fokus på någon annan än dig själv och vara glad, stolt imponerad över någon annan. Det är stort.

Så jag uppmuntrar dig! Som ledare, uppmuntra dina medarbetare och din personal. Som lärare, uppmuntra dina elever. Som tränare, uppmuntra dina elever. Som förälder, uppmuntra ditt barn. Som partner, uppmuntra den du lever med. Som vän, uppmuntra din vän. Som medmänniska, uppmuntra någon i din omgivning. Och som dig själv, you do you och uppmuntra dig själv till att fortsätta vara älskad och värdefull.

Mitt hjärta känns förnyat. Jag tar en dag i taget men jag hämtar min kraft hos den största uppmuntraren av dem alla. Tack Gud för din omsorg om mig. Jag är helt blown away av det du visat för mig de sista veckorna. Kan inte nog tacka dig för kärleken och uppmuntran du visar mig.


Skåla i champagne en torsdag

Det finaste orden jag som bröllopsfotograf kan höra. Ja, helt ärligt. Fick ett mail som värmde hela vägen in. Det värmer för att jag känner att det jag gör och kämpar för på varje bröllop uppskattas och betyder något.

Så, jag väljer att dela dessa fina ord.

Tack för otroligt fina bilder, wow wow wow! Vi korkade upp champagne igår kväll när barnen hade somnat (sådär på en torsdagskväll! 😊) och njöt av återuppleva bröllopsdagen i bilder. Du har verkligen fångat alla människor, miljöer, detaljer, känslor och utryck. Sicken konst! Vi kan inte sluta att titta på bilderna. Tack för att du var med och gjorde vår magiska dag till ett fint minne. Du var otroligt professionell och kändes som en del i sällskapet, väldigt naturligt. Vi är sååå glada att vi anlitade dig. 

Ödmjukt, tackar jag för detta och känner mig hedrar över att få vara en del av livets stora ögonblick.

Ha en fin helg alla! Kram Rebecca

Ägarna Frida och Rebecca, Fri kommunikation

Funderar en hel del över detta med att vara i mitt brinn, mitt varför. Det som gör att jag stannar i mitt element, det som gör att jag känner närvaro, flow och mening. Vet du vad jag menar? För en del människor är jobb bara ett jobb. Något som man gör för att det ska göras. För mig handlar det om en livsstil, om att göra skillnad. I de mindre samtalen, i de större processerna, genom de strategiska satsningar vi gör med företag, genom kameralinsen och hela vägen från offert och avtal till leverans.

Fri kommunikation vilar på värdeorden glädje, tillit och långsiktighet. Bolaget är drygt 3 år och vi omsätter ca 2,4 miljoner i dagsläget. Tittar tillbaka på de anteckningar som jag min affärspartner Frida skrev när vi var i planering inför starten av byrån okt 2015:

Vad brinner Rebecca för? Vad brinner Frida för?
R: Uttrycka, skapa, producera och se resultat, mötet med människor, foto, kommunikation. Ge.
F: Utveckling, utmaning, växa, hitta ny kunder, inspireras. Ge.

Fri kommunikation

Vi är en nätverksbaserat byrå, dvs vi har många supertalanger i vårt team som jobbar med oss i skräddarsydda uppdrag. Detta medför dynamik, kreativitet och nyfikenhet. Den ena dagen sitter vi i varumärkesprocesser med ledningsgrupper runt om i Skåne och håller i workshops. Den andra dagen filmar vi VR-film i 360 grader. Den tredje dagen producerar vi hemsidor och texter, uppdaterar våra kunders sociala medier och sätter strategier. Vi nätverkar, skapar relationer och gör affärer.

Fri kommunikation, Österlen AB

Jag kom in i reklambyrå-världen som fotograf. Men som kvinna av min tid har jag numera många olika hattar att välja på. Den främsta hatten är den som har titeln byråchef för Fri kommunikation på. Den utmanar mig och den utvecklar mig. Med den hatten måste jag komma ihåg mitt brinn och mitt varför. Att leda med en mjuk ledarstil. Där glädje, tillit och långsiktighet är grunden till allt.

Att driva företag på glädje

Vilket är ditt brinn och ditt varför? Berätta! Jag är nyfiken.


Maria Lancing på Skillinge om Skillinge. Ja, Skillinge är centralt. I både hjärta, på ristade ägg och på canvasdukar. De varma ögonen tillsammans med de väl arbetande händerna berättar historier. De skvallrar om äventyr. Om romans. Om resor. Om upptäckarkraft. Om passion.

Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin

Det är något alldeles speciellt med Maria. Det har jag alltid känt. Som liten gick jag på hennes målarkurser och lärde mig dra den mest perfekta horisonten på det vackra akvarellpappret med hjälp av lillfingret som stöd. Då som nu är Maria en kraft för skapande och skaparlust. Hon fick oss barn att känna att vi kunde, att vi hade så mycket inom oss av fantasi och kreativitet. Hon drog den fram ur oss och tog vara på allt vi skapade på pappret. Det var fantastiskt. Minns när vi tecknade kroki med kolpennor. Fort skulle det gå. Att släppa taget. Älskade det. Att släppa det perfekta. Få lov att vara rustik i skapandet.

Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin

Tacksam är jag för att mina egna barn också får träffa Maria och skapa med henne. Tillsammans med skolan och förskolan får barnen åka till Marias ateljé på Skillinge för att uppleva det fantastiska i konsten. De mjuka orden, de positiva uppmuntrande orden … Så stärkande för ett barn.

Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin
Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin

I mitt jobb som fotograf kommer jag till Maria för att dokumentera henne inför ett reportage i mäklarmagasinet r.o.k av Mäklarna Ekström & Co. Jag och reporterns Johan besöker Maria i sin ateljé en fredag eftermiddag i februari. Påsken ligger framför oss, och med den också konstrundan. Vi ser de olika projekten som ligger framme på arbetsbord och i hyllor. En del även hängandes.

Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin
Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin

Så Skillinge är centralt. De gamla gatorna, sträddena i byn skapar spännande mönster. Mönster som Maria använder sig av i konsten. Hon är intresserad av sin hemby och den kallar på henne. Maria dyker ner och forskar i gamla böcker. Hon studerar och stannar upp. Djupdyker och skapar. Skillinge, det namn som gav henne respekt när hon var ute och seglade och träffade på sjömän i New York. ”Sa du att du kommer från Skillinge”, frågade dem henne. En gång i tiden var Skillinge en hamn full med skutor, fullriggare som seglade till och från de stora hamnarna runt om i världen.

Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin


Vi sitter ner och lyssnar på Maria. På hennes köksbord i rummet intill ateljén. Vi dricker kaffe tillsammans. Kameran får vila och Johans penna skriver stökiga stödord medan Maria berättar om kärleken till Grekland, om hantverket i äggristning och om … Skillinge.

Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin

Tack Maria för att vi får ha dig i byn. Och i familjen.

Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin
Maria Lancing av Rebecca Wallin
Maria Lancing, Skillinge - av Rebecca Wallin

Besök Maria Lancing i hennes ateljé under påsk!

John. Foto: Rebecca Wallin

Det lyser i hans ögon. Hela hans uppenbarelse utstrålar glädje, förväntan och nyfikenhet. En slags nyförälskelse. Detta är del ett av storyn om John och hans vinrankor. I alla fall ett första frö av den. Vi befinner oss på Österlen, utanför byn Skillinge.

Min bror John. En sann entreprenör. Kanske främst den sortens entreprenör som älskar att få saker att växa. Från grunden. Alltså, på riktigt – utmaningen verkar ligga i det omöjliga, det triggar igång en sådan som John.

John. Foto: Rebecca Wallin
John. Foto: Rebecca Wallin

När Marika och John köpte gården för två år sedan var det en stor fördel att det fanns gott om mark i köpet. John hade nämligen en dröm om att odla något. Gården ligger strax utanför vår barndomsby Skillinge och jag är här för att hämta mina två yngsta barn som leker med sina kusiner och för att knäppa några bilder på nytillskottet i familjen – Dante, 5 veckor. När jag åker ner med bilen på grusvägen den oktober-eftermiddagen ligger solens strålar vackert på rankorna och de lyser välkomnande i grönt. Jag frågar John om han vill visa mig runt och jag tar med min kameran i bara farten. Jag följer med honom, strax bakom honom när han visar mig marken, de nya pålarna och kärleksfullt berättar han om de 160 vinrankorna. De har vuxit en hel del sedan han planterade dem. Den varma sommaren har varit en bra start visar det sig.

John. Foto: Rebecca Wallin

Jag älskar hans passion. Det tog ca 5 minuter för honom att bestämma sig för att köpa 160 st vinplankor, utan någon tidigare erfarenhet av vin (förutom den gången han trampade sitt eget vin i sitt badrum i Malmö för 10 år sedan …) och nu med ett hektar av vinrankor planerar han för nästa satsning. John har visserligen gjort sin research och bara några hundra meter från John och Marikas gård bor en av Österlens etablerade vinodlare, som med glädje hjälper till med råd och stöttning.

Jag som känner John och vet att han är en person som gillar när det händer saker är lite nyfiken på hur han har tålamodet för en sådan långsiktig satsning som det är med att odla vin. Han förklarar att det inte finns någon limit i form av kunskap, att han lär sig nya saker varje nytt kvartal och att även fast han oftast gillar saker som går snabbt – så är det just för att det händer saker hela tiden som det är kul. Varje nytt kvartal innebär ny kunskap – plantering, beskärning, vattning, pålning, kärlek, iakttagelse… det tar inte slut. Men man ser resultat. Det är härligt.

Det kanske inte är så konstigt att det blev just vin. John har alltid varit fascinerad av affärsmannen och dess image. Allt från kläder, film, mat, vin, accessoarer och vinkällare. Att John jobbar med kläder och accessoarer känner många till och starten med företaget Johnhenric.com är liknande denna story. Vem trodde att ett litet slips-företag skulle bli så framgångsrikt att det blivit Gasell-företag hela 5 gånger i rad? Otroligt. Jag har aldrig tvivlat på Johns förmåga att få saker att växa. Det som känns som en omöjlighet och där det finns en stor utmaning att göra business – där vill John vara och utmana.

I mars 2019 kommer nästa utmaning. Då ska 600 st nya vinrankor planteras, varav 400 st Solaris och 200 st Regent. Alltså både gröna och en del blå druvor. Det ska bli mig ett sant äventyr att följa min bror under denna resa. Vid den tiden kommer även hemsida och Instagram vara redo, om även du som läser har lust att följa med under processen.

Bilder på Dante? Ja såklart, så här fint låg han och sov inne på gården.

Vid stationen där familjen väntade efter min livs fotoresa. På promenaden med Tyra vid trädet. Huset vi bor i. Kräftskivan där 11 kusiner blev 12 samma kväll. Dansen med Agnes i köket den där tisdagen. Familjen. Pulsen. Hjärtat i mitt liv. Återigen. De små stunderna. Är de största i mitt liv. Precis runt hörnet. Jag känner mig rik. Välsignad. Tacksam. Jag längtar inte bort. Min vardag är min lycka. Mitt arbete, en skatt. Min kollega en gåva. Jag älskar måndagar lika mycket som lördagar. Tack 2018 för att du har gett mig fler perspektiv. Tack för allt jag lärt mig genom möten med människor genom mitt jobb. Tack för insikten om hur det är att ha en man som jobbar skift inom vården. Tack för kämparkraft och innovation. Tack för ihärdighet och förlåtelse. Tack för vänner som finns nära, nära – som firar nyår med mig och barnen när Jonathan spenderar kvällen på barnmottagningen. 

Konceptet best nine är så bra tycker jag. Även då det är ni, mina läsare och följare på instagram som valt de bästa nio från mitt delande år 2018 – blir jag så varm i hjärtat när resultatet visas på skärmen. Det allra viktigaste dyker då upp mitt framför ögonen på mig. Det ger mig en god vägvisare inför riktningen jag ska ta år 2019. Jag ska fortsätta. Fortsätta att försöka vara mitt bästa jag och satsa på rätt saker. Har ni gjort er best nine?

Ibland stormar det. Livet är så. Eller hur? Inget vi kommer undan direkt. En av de ingifta i vår släkt summerade en sak häromdagen då vi satt och pratade om året som gått; ”Ni Ekströmare (för er som inte vet, så är jag en Ekström efter Tor och Lena Ekström …och efter Stig och Tora Ekström innan det …) har förmåga att vara lugna och starka mitt i stormen”. Det var fint sagt. Och ja, jag är beredd att hålla med. Vi kanske är som bäst då det stormar. Då kan i alla fall jag få rätt perspektiv och veta vad som verkligen gäller och vad jag verkligen ska satsa på att fokusera på. För mig har den största stormen detta år kanske varit att jag och Jonathan inte delat vardagen som vi brukar göra. Vi har alltid, under våra sexton år tillsammans, sett till att prioritera varandra, uppleva saker gemensamt, skapat minnen ihop att bära länge. Men under 2018 var förutsättningarna annorlunda. Vi har upplever saker parallellt om varandra. Det har varit ganska tärande. Men det har gett perspektiv. Det har skapat nya vanor och nya möjligheter samtidigt som det också varit ansträngande.

Jag tackar för detta år och går förväntansfullt in i det nya. Idag är den första sidan på den nya boken som skrivs. Här och nu. Varje sekund. Nu. Nu. Nu …


Rebecca Wallin 2018

På bilresan upp till Halmstad i fredags, på väg till svägerskans bröllop. Jag och barnen väljer låtar i turordning när vi kör och plockar upp Jonathan i Ystad som går av sitt pass på sjukhuset. Tiden flyger förbi även fast vi inte tagit fram skärmarna än. Noel blir smått chockad över att vi redan är framme när han ser vattentornet över Ystads skyline. Närvaron i musiken, samtalen som uppstår och minnen som väcks när Beat it med Micheal Jackson drar igång…

Elliot, vår äldsta kille, sitter bredvid mig när jag kör vidare längs E6:an och vi lyssnar på 7 years av Lukas Graham, som är en av hans favoritlåtar. Vi sjunger med och då slår det mig att det är ett så väldigt stort hopp av år i låttexten. Att vara 7 år, 20 år, 30 år… till att gå till 60 år. Jag säger högt till mig själv att; ”det är ju nu den bästa tiden är”. Elliot undrar vad det är som gör att den bästa tiden är nu, vid 38 liksom… Jag förstår frågan. Men det är just livet som är just nu. Som känns fantastiskt. Där jag får nypa mig i armen av stolhet av att snart kunna säga att jag har en tonåring i huset, samtidigt som en 10-åring, en 6-åring och en 4-åring förgyller min tillvaro. Förgyller min vardag – med gnäll, med bråk, med tokigheter, med läxor, med tjat, med pussar, med tvätthögar, med utvecklingssamtal x 4, med tider att passa, med … livet. Här och nu. Mitt i allt. Där det händer.

Jag känner mig tacksam. Det är vardagen jag älskar. Livet här och nu, tillsammans med familjen, mitt  i den spännande fas som mitt och Fridas företag Fri kommunikation står inför. När hösten nu kommer och jag blickar tillbaka på vad som skett sedan sommaren känner jag mig stolt.

Vardagen är intensiv, minst sagt. Vi är mitt i den. Denna tid är här och nu. Det är ingen tid jag vill hoppa över. Den är här och nu. Mitt i allt. Där det händer.

Vad mitt hjärta är fullt av

Vad mitt hjärta är fullt av. Ja, såklart. Mitt inre… mitt ensamma inre har längtat och kämpat. Ok, med risk för att prata om känsligheter som namnet Jesus, vill jag förvarna er som läser. Men det är en stor, viktig del av mitt liv. En absolut pusselbit som håller allt mitt inre samman. Inifrån och ut. Pusselbiten som fick mig att tappa andan denna tisdag. I köket. Med min fyraåring. Min dotter. Dottern vars ögon strålar alldeles speciellt när jag pratar om vissa saker. Den ena saken är dans. Den andra är när jag idag plötsligt drar henne till mig vid köksskåpet, på golvet, letandes efter kikärter till en hummus… Jag ville plötsligen berätta för henne att hon är älskad. No matter what. Att Jesus älskar henne och att han älskar mig. Att hon kan vända sig till honom när hon är ledsen, orolig, arg, frustrerad och glad genom livet. Att han alltid ser henne. Att han alltid vill hennes bästa. Oavsett. Vad som sker. Hennes ögon blev stora, så som de blir när jag pratar om dansen med henne, och hon tog sig på bröstet och sa ”Här finns han”. ”Ja, där finns han. Och här”, sa jag och la mina händer vid mitt hjärta. ”Ska vi dansa?” frågade hon mig och samtidigt som hon springer och hämtar sin favoritklänning ber hon mig att ta på mig en klänning. Klart vi ska dansa med klänningen på.  Där händer allt.  I stunden i köket. Närvaron av allt:ets allt. Känslan att jag hittar hem. Släpper garden och känner min egen närvaro fullt ut tillsammans med Agnes. Och Jesus.

Så vi dansar. Länge. Riset bubblar över sen fortsätter vi lite till. För mig är dansen så självklar. Ikväll inser jag att den fattas mig. Att få uttrycka min allra största glädje, tacksamhet och kärlek till Jesus genom dansen. Är. Stort.

En äkta närvaro. Äntligen. Som jag har väntat. Undrat och grubblat. Utsatt min affärspartner och vän Frida för otaliga samtal där jag varit i behov att vända ut och in, ifrågasatt min blotta existens. Hon har tålmodigt lyssnat på hur jag undrat vart jag tagit vägen, vart jag är på väg… ut och in ifrågasatt vad sociala medier gör med oss, vem jag är på Instagram…vad jag vill berätta… Det låter kanske patetiskt, men för en starkskör person som mig, som inte kan låta bli att vara transparent rent känslomässigt, är det svårt att posta vackra bilder på inredning eller framgång i jobb när jag inte känt mig glad på insidan.

För hur många muskler jag än kan spänna på min kropp, eller hur många fantastiskt goda och näringsrika smoothies jag kan göra – kan inget fylla det space längst inne. Förutom – det gudomliga. Det rummet har fått mig att både känna mig törstig och hungrig, hur jag än äter enligt den bästa kostplanen. Det är så tydligt nu!

Det är ju detta det handlar om. Enligt min mening. Plötsligt är allt helt klart inom mig. Jag lyssnar på Rita Springer och låten Mansion i högtalaren i köket. Jonathan är iväg på 13:e jobbpasset på 16 dagar i rad och jag saknar min allra bästa vän… Jag har känt mig utmattad på ett nytt sätt de senaste veckorna. Ett sätt som fått mig att oroa mig. Och jag som inte har ett så värst oroande sinne. Men på senare tid har jag vacklat. Hela sommaren om jag tänker efter. Försökt känna glädje över framgång med både det ena och det andra. Men utan den där riktiga närvaron. Utan den djupa glädjen. Den innersta tacksamhet som jag nu åter känner inom mig.

Älskar. Den Kärleken. Närvaron. Där faller allt på plats. Fixandet på ytan blir bara så uppenbar. Ledsen. Men så är det. Jag erkänner.

Jag vill ju uttrycka mig. Det är sådan jag är, det är en del av min personlighet. Men har fastnat helt över vad jag ska fokusera på och berätta.

Det bubblar över. Äntligen ett leende och ett skratt som bubblar upp på riktigt. Den känslan som börjar längst ner i magen och som kommer ut i både ljud och ett öppet ansikte.  Ett sånt som ger tårar i ögonen. Jag är omringad. Jag är buren. Uppifrån, nerifrån, runt om. Inuti. Samtidigt som disken diskas och barnen rör sig runt mig och frågar vad jag skriver ner på anteckningsblocket vill jag för evigt vara kvar i denna känsla av kärlek och helhet.

Jag ritar upp min linje, en väg som jag gått på sedan jag var 21 år och på riktigt tog reda på hur det låg till med den där Jesus. Den vägen som har hållit mig stadig trots min mammas död, sjukdomar, inre slagfält och genom fyra underbara födslar av våra barn. Jag ser också att det är lätt att vandra bort från vägen, för att livet är busy i sig. I stunden med Agnes kastades jag upp på vägen. Den fick mina fötter att känna att varje fotsteg jag tar. De har en mening. Just det. Mitt liv har en mening.

Mina fotsteg räknas.

Så, jag kommer dela. Dela med mig till dig som läser. Om den tro jag fann. Trots en uppväxt i en vanlig familj som inte hade någon kristen tro, valde jag den vägen. Det är den väg som jag lärt känna som försoningens och kärlekens väg. Och du. Om du känner dig skeptisk och tänker att det inte kommit mycket gott med kyrkan eller med religon genom tiderna, så ber jag dig att kika på Jesus. Han är något alldeles speciellt. Han står upp för dig. Vem du än är. Inte på grund av vad du gjort och hur du väljer att leva ditt liv. Utan för att han älskar dig. För att han bryr sig om dig.  Jag vill dela detta. Dela för att det känns bra för mig. För att jag mår som bäst när jag fokuserar min bön på tacksamhet, glädje och kärlek.

Tack. Jag känner mig glad. Glad för att orden fick rinna ur mig. För tro mig, ikväll fick de äntligen komma ut.