Vad mitt hjärta är fullt av

 

Vad mitt hjärta är fullt av. Ja, såklart. Mitt inre… mitt ensamma inre har längtat och kämpat. Ok, med risk för att prata om känsligheter som namnet Jesus, vill jag förvarna er som läser. Men det är en stor, viktig del av mitt liv. En absolut pusselbit som håller allt mitt inre samman. Inifrån och ut. Pusselbiten som fick mig att tappa andan denna tisdag. I köket. Med min fyraåring. Min dotter. Dottern vars ögon strålar alldeles speciellt när jag pratar om vissa saker. Den ena saken är dans. Den andra är när jag idag plötsligt drar henne till mig vid köksskåpet, på golvet, letandes efter kikärter till en hummus… Jag ville plötsligen berätta för henne att hon är älskad. No matter what. Att Jesus älskar henne och att han älskar mig. Att hon kan vända sig till honom när hon är ledsen, orolig, arg, frustrerad och glad genom livet. Att han alltid ser henne. Att han alltid vill hennes bästa. Oavsett. Vad som sker. Hennes ögon blev stora, så som de blir när jag pratar om dansen med henne, och hon tog sig på bröstet och sa ”Här finns han”. ”Ja, där finns han. Och här”, sa jag och la mina händer vid mitt hjärta. ”Ska vi dansa?” frågade hon mig och samtidigt som hon springer och hämtar sin favoritklänning ber hon mig att ta på mig en klänning. Klart vi ska dansa med klänningen på.  Där händer allt.  I stunden i köket. Närvaron av allt:ets allt. Känslan att jag hittar hem. Släpper garden och känner min egen närvaro fullt ut tillsammans med Agnes. Och Jesus.

Så vi dansar. Länge. Riset bubblar över sen fortsätter vi lite till. För mig är dansen så självklar. Ikväll inser jag att den fattas mig. Att få uttrycka min allra största glädje, tacksamhet och kärlek till Jesus genom dansen. Är. Stort.

En äkta närvaro. Äntligen. Som jag har väntat. Undrat och grubblat. Utsatt min affärspartner och vän Frida för otaliga samtal där jag varit i behov att vända ut och in, ifrågasatt min blotta existens. Hon har tålmodigt lyssnat på hur jag undrat vart jag tagit vägen, vart jag är på väg… ut och in ifrågasatt vad sociala medier gör med oss, vem jag är på Instagram…vad jag vill berätta… Det låter kanske patetiskt, men för en starkskör person som mig, som inte kan låta bli att vara transparent rent känslomässigt, är det svårt att posta vackra bilder på inredning eller framgång i jobb när jag inte känt mig glad på insidan.

För hur många muskler jag än kan spänna på min kropp, eller hur många fantastiskt goda och näringsrika smoothies jag kan göra – kan inget fylla det space längst inne. Förutom – det gudomliga. Det rummet har fått mig att både känna mig törstig och hungrig, hur jag än äter enligt den bästa kostplanen. Det är så tydligt nu!

Det är ju detta det handlar om. Enligt min mening. Plötsligt är allt helt klart inom mig. Jag lyssnar på Rita Springer och låten Mansion i högtalaren i köket. Jonathan är iväg på 13:e jobbpasset på 16 dagar i rad och jag saknar min allra bästa vän… Jag har känt mig utmattad på ett nytt sätt de senaste veckorna. Ett sätt som fått mig att oroa mig. Och jag som inte har ett så värst oroande sinne. Men på senare tid har jag vacklat. Hela sommaren om jag tänker efter. Försökt känna glädje över framgång med både det ena och det andra. Men utan den där riktiga närvaron. Utan den djupa glädjen. Den innersta tacksamhet som jag nu åter känner inom mig.

Älskar. Den Kärleken. Närvaron. Där faller allt på plats. Fixandet på ytan blir bara så uppenbar. Ledsen. Men så är det. Jag erkänner.

Jag vill ju uttrycka mig. Det är sådan jag är, det är en del av min personlighet. Men har fastnat helt över vad jag ska fokusera på och berätta.

Det bubblar över. Äntligen ett leende och ett skratt som bubblar upp på riktigt. Den känslan som börjar längst ner i magen och som kommer ut i både ljud och ett öppet ansikte.  Ett sånt som ger tårar i ögonen. Jag är omringad. Jag är buren. Uppifrån, nerifrån, runt om. Inuti. Samtidigt som disken diskas och barnen rör sig runt mig och frågar vad jag skriver ner på anteckningsblocket vill jag för evigt vara kvar i denna känsla av kärlek och helhet.

Jag ritar upp min linje, en väg som jag gått på sedan jag var 21 år och på riktigt tog reda på hur det låg till med den där Jesus. Den vägen som har hållit mig stadig trots min mammas död, sjukdomar, inre slagfält och genom fyra underbara födslar av våra barn. Jag ser också att det är lätt att vandra bort från vägen, för att livet är busy i sig. I stunden med Agnes kastades jag upp på vägen. Den fick mina fötter att känna att varje fotsteg jag tar. De har en mening. Just det. Mitt liv har en mening.

Mina fotsteg räknas.

Så, jag kommer dela. Dela med mig till dig som läser. Om den tro jag fann. Trots en uppväxt i en vanlig familj som inte hade någon kristen tro, valde jag den vägen. Det är den väg som jag lärt känna som försoningens och kärlekens väg. Och du. Om du känner dig skeptisk och tänker att det inte kommit mycket gott med kyrkan eller med religon genom tiderna, så ber jag dig att kika på Jesus. Han är något alldeles speciellt. Han står upp för dig. Vem du än är. Inte på grund av vad du gjort och hur du väljer att leva ditt liv. Utan för att han älskar dig. För att han bryr sig om dig.  Jag vill dela detta. Dela för att det känns bra för mig. För att jag mår som bäst när jag fokuserar min bön på tacksamhet, glädje och kärlek.

Försoningens och sanningens väg.

Tack. Jag känner mig glad. Glad för att orden fick rinna ur mig. För tro mig, ikväll fick de äntligen komma ut.

 

 

Bröllop på Villa Aske, utanför Stockholm. Låt mig få presentera Adam & Idas bröllopsdag den 11 aug 2018. Den fantastiska platsen heter Villa Aske och med dess florentiska renessanskänsla fick villan utgöra kuliss och scenografi för kärleken.

Hela dagen präglades av glädje och förväntan. Detta par är troligen först ut av alla i sitt kompisgäng att gifta sig. Det är speciellt. Spänningen är påtaglig och detaljerna är magiska. Det är första gången som jag träffar Adam & Ida. De bokade mig förra året och vi har haft kontakt via mail och sociala medier sedan dess. Deras kärlek till varandra fullständigt strålar om dem. De passar ihop. Löftena som de skrivit till varandra läser de upp under stor vördnad. Talen på kvällen berättar också om kärlek och tillhörighet. Det är vackert.

Jag låter bilderna få tala. Adam & Ida, stort grattis till varandra!

Bröllop på Villa Aske.

Bröllop på Villa Aske

Bröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske

Bröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, Stockholm
Bröllop på Villa Aske, Stockholm Bröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, Stockholm