Moln över Skillinge

– från en fyrabarnsmammas perspektiv

Andas in frisk luft och reflekterar över pandemin och min egna erfarenhet av covid-19.

Fortfarande överraskad över vad vi som familj varit med om de senaste 2 veckorna. Fortfarande överrumplad över hur en pandemi tog världen med storm för mer än 1,5 år sedan och hur vi NU erfarit sjukdomen, en mamma och ett barn. Jag som dubbelvaccinerad och mitt barn ovaccinerad. Därav tre andra barn som tålmodigt stannat i karantän under 2 veckor i rad, i någon slags solidarisk handling, för hela samhällets skull medan nationella prov, läxor och simundervisning har passerat i skolan. Ingen digital undervisning har erbjudits för de friska barnen alls tyvärr. En del läxor har skickats hem, de äldsta har försökt hänga med via digitala läromedel.

Under min vecka som sängliggande låg jag i eget sovrum, med febern och tv:n som sällskap. Inte en chans att kunna hjälpa till med skola och mat eftersom jag både skulle bli frisk och inte heller smitta någon. Min man Jonathan var en klippa för oss alla. Barnen testade sig enligt riktlinjerna och det visade sig att ett av de fyra barnen blivit smittad. Ok, ställ om. Alla behövde ställa om och inse att 1 veckan hemma skulle bli minst 2, så länge ingen annan skulle visa positivt vid nästa provtagning för syskonen. Det smittade barnet klarade sin covid-19 utan att tappa smak. Enbart feber och förkylning. Trivdes bra med att äta i sängen, se på film och spela tv-spel med syskonen från andra rum.

 

Vet inte om du sett serien The Morningshow? Den hade säsongsavslutning på säsong 2 igår kväll. Den utspelar sig mitt i pandemins start och karaktären Alex Levy (Jennifer Aniston) insjuknar i covid-19 och hon sänder direkt från hennes sjukdomsläge. Hennes karaktär får mod att prata rakt från hjärtat och säga som hon tänker och känner.  Det fick mitt att bli lite förundrad över hela situationen. Minns så väl känslorna från mars 2020, då vi stod vid randen inför en världsförändring. Då många freakade loss med toapappers-hets, det blev normalt att prata om existensiella frågor, familjen och nära kära höll ihop och vi blev kollektivt mer ödmjuka inför det liv vi lever. Jag började undersöka mitt inre landskap, där och då, på ett djupare plan och på något sätt älskade jag den ovisshet som vi befann oss i. Ingen tog något på givet. Vi var kollektivt sårbara. På ett nytt sätt. Färgerna blev klarare, alla uppdrag på jobbet var en blessing, små saker uppskattades mer än de stora.

Så är jag nu här. På andra sidan av covid-19 och när jag i stort sett trodde den var över. Då, i mars 2020 när vi började höra om ett vaccin som skulle vara klart i januari 2021 och det kändes som en evighet och nästan overkligt … Och nu. 2 vaccinsprutor senare.  När folk börjar resa och livet är i stort sett som vanligt, skolorna är öppna och distansundervisningen är över. Nu. Hemma med alla barn i 2 veckor. Det är märkligt. Jag är så tacksam för mitt liv. För min familj. För att vi stått ut med varandra. För att vi kommit djupare, närmre varandra. Jag vill aldrig sluta känna tacksamhet över det jag har, det som finns rakt framför näsan på mig. Min familj och M I T T.  L I V.

Jag blev befriad från karantän en veckan innan barnen. Alla är testade igen och sedan några dagar ute från karantän igen!

Rebecca Wallin

 

 

dagbok, dator och mobil i ett ljuvligt rum på Villa Strandvägen i Ystad

Jag får ofta frågan på hur jag lärde mig att älska mig själv, och går det att få en upprättad självbild?

Åh! Detta ligger mig så varmt om hjärtat. Om det är något jag vill dela med mig av så är det just detta – min resa från förakt till kärlekshistoria.

Om du lever med en ätstörning så vet du. Det är ett fängelse. En stor begränsande faktor i ditt liv som tar över mer och mer. Den påverkar din relation till dig själv, till din partner och till hela din omvärld. Den skaver, den gnager och den är elak. Den är listig, förminskande och seg. Den vill påminna dig om att du inte är värd något om du inte lyder. När du misslyckas (och det gör du) så är du körd. Den berättar för dig om att du behöver skärpa dig, att göra mer, vara mindre och att du inte duger. Tro mig, jag vet. Jag har i långa perioder i mitt liv haft en skev relation till mat, träning och mig själv.

Hur jag lyckades vända förakt till kärlek:

Det engelska ordet för vanor hjälpte mig en bit på vägen. Jag har sedan tidigare laddat ner en Bibel-app på mobilen. Förutom Bibeln, finns det också olika läsplaner för olika ändamål i appen. Jag  hittade en övning som hjälpte mig att bli påmind om några bra grejer när det kommer till en upprättad självbild. Jag delar den gärna med dig och även fast du inte har en Guds-tro, kan den kanske hjälpa dig ändå.

  • H – HEALTHY IDENTITY
  • A – ASK FOR HELP
  • B – BE KIND TO YOURSELF
  • I –  INVESTIGATE AND MAKE CHANGES
  • T – TRUST THE ”GOD-PROCESS”
  • S – SMALL WINS

Min sanna identitet

  • Den första punkten handlar om min identitet. Min sanna identitet. Det är en sak att lyssna på min egna, brustna bild om mig själv i jämfört med att lyssna på vad Gud tänker om mig. Guds syn på mig som en unik, alldeles underbart skapad människa, alltså. Att lära mig att upprepa Guds syn på mig, om och om igen gav till slut resultat. Övning ger färdighet. Hjärnan vill lyssna och den kan förändra tankebanor. Att träna i att navigera i ett hav av tankar, gamla mönster och höra Guds kärleksfulla röst om mig – det gav resultat.

Be om hjälp

  • Be om hjälp. För att be om hjälp var jag först tvungen att erkänna att jag behövde hjälp. Den satt långt inne. Jag hade ju målat upp en bild av mig om att det var 17-åringen som hade ätstörningen, inte 39-åringen. Så. Acceptans. Erkännande. Sårbarhet och skam. Allt på en gång. Det var i ett samtal men min man Jonathan en morgon (minns det som ett heligt sådant). Jag hade några dagar innan fått insyn om min situation och jag kände mig så nedslagen, frustrerad, ledsen och misslyckad – alltså, sanningen om att jag fortfarande hade en ätstörds obehagliga blick på mig själv. Jag behövde hjälp. Jonathan ledde mig i tanken in till mitt inre landskap, min trädgård inombords. Den trädgård som öppnar sig om jag väljer att våga mig in och se på mig själv med en kärleksfull och mjuk blick. Allt där inne är så levande, så blommande, en del vissna grenar som behöver nytt liv. De behöver näring, vatten. De behöver klippas och ansas för att utvecklas på nytt. Precis så som det är. Jag såg också ett vattenfall långt där framme. Jag tänkte att där, där vill jag bada sen.

Selflove, selfcare, egenvård …

  • Egenvård. Selfcare, selflove – orden är många och orden är populära i sociala medier. Vad innebär de egentligen? För mig innebär det att ge mig själv stunder, tankar och val som bygger på kravlös kärlek. Stunder som lyfter mig. Som får mig att förundras. Som får mig att känna mer av mitt sanna jag. Kallbadet är ett exempel på en sådan stund. Ett sätt att vara nära mig själv, med naturen och Gud. Det enkla och det stora på en gång. En stund där min kropp inte ska prestera, den ska bara våga och ta emot. Vilken skatt till närvaro det är! Träning då. Är det egenvård för mig? Ja, verkligen. Och det är ju så enormt tacksam för att jag numera kan säga.

Undersöka och förändra

  • Jag började att undersöka och jag började göra aktiva och medvetna förändringar i mitt sätt att leva. Min sorg över att jag hade svårt att balansera träning och kost på ett sätt som inte gick till överdrift och blev kontrollerat var stor. Där behövdes ett förändrat synsätt. Det var läskigt men jag behövde möta min rädsla. Jag provade att sluta träna på fasta tider, tog bort träningen från vardagen under några veckor. Men fortsatte samtidigt att äta som vanligt. För att undersöka. Samtidigt som jag undersökte, så dokumenterade jag också processen i form av delgivning via min Instagram och jag bjöd in andra att ta del av min berättelse. Det var stort! Helt fantastiskt vilken frihet det var att våga prata om min sårbarhet och mötas av delaktighet och igenkänning.

Tillit till processen

  • Kunde jag behålla tillit och vetskap över att vara värdefull, även om jag inte tränade på ett planerat sätt? Ja. Helt klart. Jag fann tillit till min kropp, tillit till Gud. Låter kanske helskumt för dig, men jag har aldrig riktigt velat ge bort min kontroll på träning och kost till Gud (tänkte att han nog inte fattade vad jag menade, dvs bristande tillit) och därför har jag också felaktigt hållit mig fast vid de bojor som kontrollerat mig. Guds process när det kommet till upprättelse är att jag som människa inser att jag behöver hjälp, ber om hjälp, överlåter min skit på honom och tar emot nåd. Nåd betyder gåva. En ovillkorlig gåva som jag upplever ger den finaste frihet och den lugnaste frid och djupaste glädje. I ljuset kommer förlåtelse och försoning in. Mitt hjärta mjuknar. Mitt sinne mjuknar. Min kropp mjuknar. Det är en process som jag rekommenderar och som jag erfarit. Den går på djupet. På riktigt. Hard core. Love.

Små steg framåt

  • Mina tankar förnyades i takt med att jag övade. Ja! Jag övade mig själv att tänka på mig själv utifrån ett mjukt hjärta. Med en mjukare blick på mig själv. Jag övade mig själv på att skriva av mig. I skrivandet kom jag till insikt. Det skriver jag om i detta inlägg om du vill läsa mer: Jag skrev mig själv till sanning. Jag övade mig på att ta selfies. Rakt upp och ner. Det hjälpte mig att spela in IGTV för omvärlden (kika här om du vill höra: ”Tången” i mitt liv och sedan kika på mig själv utifrån och inse att jag faktiskt älskade den personen som satt där och pratade från hjärtat. Hon var vacker. Modig. Värdefull. Hon är jag. I henne finns den lilla 5-åringen, den glada 10-åringen, den förvirrade 17-åringen, och den envisa 32-åringen och till slut den fantastiska 39-åringen som jag var för ett år sedan. Allt ryms i mig och jag har en berättelse, en berättelse som jag accepterar. Men jag kan numera välja hur berättelsen om mig får ta form. I alla fall på en del plan. Med hjälp av medvetna val. Numera ser jag träning som ett sätt att ära min kropp, inte som ett straff (som det ibland kunde vara förut och massor som ung). Jag älskar att röra mig och är så tacksam över möjligheten att kunna röra mig. Jag lever inte i ett svart-och vitt tänk längre. Inget antingen/eller-tänk för den delen heller. Jag äter näringsfull mat för att jag tycker att min kropp är värd det och behöver det för att orka leva ett aktivt liv. Jag njuter också av fika och sött då och då för att det är gott och för att jag kan och vill. Befriande!

dagbok och dator

Känner du på något sätt igenom dig?

Känner du på något sätt igenom dig i beskrivning om hur det känns att ha en ätstörning? Om svaret är ja, vill jag utmana dig att smaka på ordet frihet. Hur känns det ordet för dig? Väcker det en längtan inom dig som gör ont och som om ordet känns som en omöjlighet? Jag vill säga till dig;  Det är inte omöjligt att bli fri från din ätstörning. Det finns hopp och det är möjlig. Du är värd så mycket mer än den skiten det innebär att vara inburad i dig själv. Ge dig själv möjligheten att leva ett mer fullt liv. Ett liv där du uppskattar ditt egna sällskap och ja, faktiskt har en riktigt fin livslång kärlek till ditt sanna jag.

Berätta gärna för mig om du vill dela dina tankar. Connecta med mig! Du kan skicka DM på Instagram, maila eller lämna en kommentar. Gör precis som du vill. Kram!

 

Barn tar farväl av hund som ska dö

Vi har förlorat vår hund. Igår den 19 mars tog vi farväl av Tyra, vår jaktlabbe. Hon blev knappt 8 år och dog pga av en aggressiv tumör i juvern som spridit sig.

Som familj sörjer vi. Det är smärtsamt och det är rått att vara mitt i sorg. Det är naket och det är viktigt. En ofattbar situation att se sin hund motvilligt lägga sig ner på veterinärsgolvet efter första sprutan av lugnande. Hennes pigga, valp-liknande ögon blev plötsligt tunga och trötta. Men vi var tillsammans. Vi föll tillsammans och vi reser oss sakta tillsammans.

Att låta sorgen ta plats, för vuxna som för barn

Det vi varit med om som familj är på många sätt så stort. Vi har kommit varandra närmre. Tröstat varandra , känt medlidande och omsorg, burit varandra och varit mitt i det smärtsamma tillsammans. Detta är inte på något sätt självklart. För mig och Jonathan var det viktigt att vi lyssnade in barnen och hörde hur de ville göra. Vi hade tagit ledigt från skolan och visste att vi skulle vara tillsammans efter själva avlivningen. (Avlivning är förresten inte ett ord vi föredrar …vi har valt att säga överlämnandet istället. Vi har fått ha underbara Tyra i snart 8 år och nu lämnar vi över henne igen). Ett av våra barn hade behov att följa med och var bestämd över att det var det enda rätta. En del andra kände att de ville stanna hemma. Det slutade med att det barn som önskade åka, bad sina syskon att följa med så att vi kunde vara tillsammans om upplevelsen som familj. Så stort och så modigt att be om det. Det blev så. Och det kommer jag vara tacksam över så länge jag lever.

Barn med jaktlabbe

Tvivel och osäkerhet inför ett dödsbeslut

Kvällen innan hade jag och Jonathan ställts inför en svår situation då vi tyckte att Tyra hade blivit både piggare och att hon betedde sig ”som vanligt”, med massor av bus och massor av Tyra. Tankar som ”tänk om vi gör fel”, ”tänk om hon inte är så sjuk” kom upp där kvällen innan. Tvivel och osäkerhet. Tårar och ångest. Klart mänskligt och högst rimligt i detta dödsbeslut som man som husse och matte ska ta. Jag bestämde mig för att ringa veterinären på Evidensia och bara rådfråga dem. Men klockan var 18.07 och de stängde kl 18.00. Nej, så kan det inte vara – jag behöver ta ett snack med någon som visste mer innan det blev dagen med stort D… Så jag ringde ändå, trots stängning och … kom fram! Åh, en sådan omsorg om mig från ovan. Jag fick berätta om mina farhågor om att Tyra kanske inte mådde så dåligt. Kvinnan på andra sidan luren visade sig vara oerhört inkännande och fin. Hon lyssnade, hon förstod och hon berättade att djuren ofta blir just piggare och gladare efter att ett beslut är taget. Att hunden känner det på sig. ”Tror du verkligen det” sa jag. ”Ja, alla dagar i veckan, det tror jag på”. Det var ett viktigt samtal för mig. Det gav mig lugn och det gav mig tröst.

”Agnes, håll om mig så gråter vi tillsammans” sa jag till Agnes som låg och grät i vår säng. Hon kravlade sig upp och slog armarna om mig. Sen grät vi högt ihop. Som en.

Vi kom till Evidensia i Ystad och blev fint omhändertagna. I rummet fanns en mysig filt på golvet, men Tyra ville inte vara i mitten. Hon blev lite orolig. När vi hade fått en stund med henne kom veterinären in och frågade om vi var redo för att Tyra skulle få en lugnande spruta. Hon ville fortfarande inte vara i mitten av vår ring som vi satt i, utan hon satte sig mellan två av barnen och sen såg vi henne bli trött. Benen fick ge upp och jag kastade mig emot henne och grät med hennes fina ansikte i mina händer. Tillsammans delade vi alla sex i familjen denna stund. Öppet och tillåtande. Sörjandes mitt i smärtan.

Jaktlabrador

Tyra, en vän för livet

Jonathan fick Tyra av oss i 35 års-present. Han var också den som fick stanna i rummet då det verkligen skulle hända. Vi andra fick vänta ute i bilen. Jag och ett av barnen fick komma in igen och säga hejdå när Tyra hade somnat in. De känslorna. Av ett liv avslutats. Av en kär vän som lämnat sin kropp. Hur går man ut från rummet undrade min son mellan sina tårar. ”Vi gör det bara, vi gör det trots att det känns omöjligt. Vi kommer klara detta, även fast det känns svårt” sa jag. Jag vet hur det känns att lämna en kropp i ett rum. Det är något av det svåraste vi kan göra. Men det är också en del av livet. Det blev så tydligt för mig där och då, hur lätt det är att hoppa över, eller fly från det som gör ont, i rädslan över smärtan. Men hur viktig just den upplevelsen är, vetskapen om att vi inte kan leva på jorden för evigt, att allt är förgängligt och att vi kan vara tacksamma för det vi har, här och nu.

jaktlabrador valp

Idag dagen efter är jag ledsen, känner mig tung i sinnet och sorgsen över tomheten. Tyra fyllde en så stor del av vårt liv och vårt hem. Hennes tyngd på täcket som gjorde att jag ofta fick lite för lite, hennes ständiga glada uppsyn över oss alla, hennes nyfikna blick, tassandet när någon var i köket, hennes ständiga närvaro vart vi än var, hennes och mina promenader. Tyngden bredvid min kropp i soffan på kvällarna. Nu är hon borta. Vi har aldrig haft en ostbåge kvar på golvet efter fredagsmyset… men nu lördag, stirrar jag på den. Åh, Tyra du har funnits hos oss sedan den tiden vi bodde i Halmstad och Charlie var ett år. Vi hämtade dig i Vinslöv. Vi föll för dig. Du föll för oss. Du har varit med oss i vår flytt till Österlen. Du har mött Agnes som liten nyfödd bebis. Vårt liv har varit med dig.

barn i bil

valp, jaktlabrador

Valp och husse

När vi satt där på golvet över Tyra hos veterinären och grät kom jag att tänka på att vi aldrig hade behövt uppleva denna smärta om vi hade valt att inte ha Tyra alls. Jag uttryckte det till barnen och då insåg vi alla att vi tar denna smärta för att vi skulle aldrig, aldrig inte velat ha upplevt ett liv med Tyra.

Hund möter bebis

Hund möter bebis

vardag med hund

jaktlabbe Tyra

Hunden, en sann vän

Vila i frid Tyra. Vår vän. Vi älskar dig och kommer alltid att minnas dig. Hela familjen Wallin – Elliot, Noel, Charlie, Agnes, Jonathan och jag.

anemoner

Hur hanterar vi känslor, jobb, to do:s och oss själva, när sorg och död knackar på dörren? Ja, hur gör vi med det vanliga livet när vardagen skakas om?

Det är så otroligt svindlande att prata om ordet död för många. Bara ordet kan få oss ur balans, eller hur? Kanske är det ovetskapen om när den ska drabba oss, våra nära och kära på olika sätt, som gör den så svår att greppa?

Livets nerv. Pulsen. Det jag har precis framför mig blir både så otroligt värdefullt och också så otroligt smått. Det beror ju på vad det är. Det jag menar är att perspektivet i vardagen förändras. Saker som jag annars tar för givet, blir så betydelsefullt. Medans andra händelser och saker som händer, som annars skulle kunnat ta mycket plats i hjärna och känsloregistret – låter jag gå.

Fokus på rätt sak. Jobbet då? Jag funkar så att jag har lite olika reglage att dra i. Jag har förmåga att dra upp reglage och dra ner reglage. På något sätt funka och fokusera, för att sedan också ha tillgång till att vara nära i det brutna och få lov att skölja runt lite sorg. Det gör såklart att ögon, hjärta och hjärna får jobba hårt. Därför måste jag komma ihåg att vara tillåtande, ta hand om mig själv och se på mig själv med ett mjukt hjärta. Återhämta och fylla på. Och vara där för barnen, låta dem reagera på olika sätt. Ge dem utrymme till sin sorg.

Jag ville lägga ut en hälsning till er genom IGTV igår. Jag vill dela med mig till dig. Jag vill visa på exempel hur styrka inte sitter i att bita ihop, hålla igen och bygga upp murar. Jag vill visa på hur styrkan också finns mitt i det som gör ont, att det gör ont, att det smärtar. Kärlek innebär smärta. Men ett liv utan kärlek vore inget liv alls.

Tack till er alla som hört av sig till oss när det gäller Tyra! Så värmande och fint på alla sätt och vis. Så mycket omsorg.

 

Sudio på jobbet

[Betalt samarbete med Sudio Sweden]

Ja! Stolt samarbete eftersom jag fullkomligt älskar mina NIO. Jag hade nr 9 på tröjan på fotbollsplanen och nu verkar jag ha hittat min perfekta partner. För alla web-möten via datorn, alla samtal i mobilen, alla podd-avsnitt på promenaden, utbildningarna via webben, poweryogan på mattan och allt annat som jag gör dagligen. NIO sitter perfekt.

Färgen heter SAND. Älskar den. Den passar in hos mig. En vardagssak som gör att det är lite härligare att göra det vanliga och som funkar direkt med koppling till både dator och mobil. Form, känsla och funktion.

Sudio NIO

Använd rabattkoden ”rebeccatipsar15” som ger dig 15% på hela sortimentet så får du som kund även ett gratis Care Kit vid varje köp av hörlurar, mellan 15 feb-21 mars. Ett litet fint kit som gör att du kan hålla hörlurarna rena (vi har ju trots allt dem i öronen en hel del (!)) och på så sätt kan du själv öka livslängden på lurarna.

Sudio NIO

Jag är väldigt glad att få möjligheten att berätta för er om Sudios produkter. De hjälper mig att vara proffsig på jobbet och de bidrar med en härlig känsla i sin form och färg. Passa på att utnyttja erbjudandet och få Care Kit och 3 års garanti om du registrerar din produkt på Sudio Sphere. Du kan läsa om allt på hemsidan och också göra ett test för just VILKA som passar dig bäst för dina behov. Pris med rabattkod är ca 679 kr.

Ha en fin fredag! Låt mig veta om jag kan hjälpa dig med några frågor, bara lägg ett mail eller DM via Instagram!

Sudio NIO

 

– Mitt hjärta, väntar du på mig?
– Ja mitt hjärta, jag är här och jag väntar in dig.

Högkänslig som jag är, känner jag av minsta känsla och svagaste nyans av förändring i min kropp och mitt sinne. Jag tar in stämning, atmosfär, andra människors sinnesstämning, ord och blickar. Jag blir engagerad och full av liv, kraft, glädje i möten med människor, men lika starkt kan jag engageras och känna stark ansvarskänsla, medkänsla och tyngd av orättvisor.

Just därför. Behöver jag ibland luft. Ut och andas. Likt en fyraåring springer ifatt sin bästa vän, springer jag ifatt mitt hjärta. Samtidigt som jag stannar till och vänder mig om, ler och sätter mig på huk för att vänta in … mig själv. Det är från båda hållen.

Det är fint. Befriande. Så, så viktigt. Jag är noga med detta. Noga att leva nära mig själv och mitt hjärtas puls.

Känner du när när du behöver vänta in dig själv?

Att älska och låta sig bli älskad.

Håll mig. Jag håller dig.

Jag ser dig. Se mig.

Lita på mig. Jag litar på dig.

Våga, fatta mod. Älska!

Att älska och låta sig bli älskad.

Kärlek är att släppa taget och ge sig ut.

Ut på en mark som är oviss.

Där hjärtat bultar. Ett hjärta som önskar

överleva. Ett hjärta som kanske blivit hårt

tillplattat och överkört förut.

Där och då. Sårbarhetens öppna sår.

Jag vill. Vill du? Ska vi våga …gå?

Anamon

Perfektion. Vilket vilseledande ord det är.

Vacker, skör, stark, ljuv, mäktig, bräcklig… är bättre.

För varje människa. Varje liv. Varje äktenskap. Varje relation.

Anemonen – den får mig att förundras. Den får mig att känna igen mig själv. I mitt liv. I mitt äktenskap. I mina relationer.

Just som vackra, sköra, ljuva, mäktiga och bräckliga. 

En påminnelse till dig och mig om omtanke, näring, kärlek och tid.

Och en ständig viskning och ja, vi är värdefulla.

Egenvärde

Egenvärde – så lätt att det baseras på framgång eller andras åsikter.

Öppnar sårbarhetens port till mitt hjärta på glänt för att prata om något som känns tabu, men som jag vet och tror är högst påtagligt för många. Något som kan uppfattas ytligt och ihåligt, men som tar sitt uttryck i något djupt inom oss – vårt egenvärde. Om vi går till sociala medier och Instagram – Vad händer med mig när jag skrivit och delat något personligt, eller delat en bild på någon eller något som kommer från mitt hjärta – och effekten blir att människor avföljer mig? Vad händer vid första anblicken? Det påverkar mig. Det känns. Någon har aktivt valt att lämna mitt flöde, vill inte se det igen. Exkluderar mig.

-Nej, det är klart … jag är inte så intressant.

– Åh, du dumt. Hur kunde jag tro att detta var vackert?

Snabbt får något luft inom mig som älskar att ifrågasätta mitt egenvärde baserat på andra människors gillande eller inte. Duger jag…?

Samma sak om det ramlar in nya följare med ny energi, som aktivt valt att följa mer och vill ha mer.

-Ja! Jag existerar, jag räknas. Nu flyger vi!!

Jag pratar om ett förslavande. Att världens kärlek är villkorlig. Att det är lätt att gå under den och ”pleasa” världen och samhället med vad den vill ha.

Om jag känner av detta, då finns det fler som gör det. Det kan vi räkna med. Jag är inte ensam om att påverkas. MEN.

Efter andra anblicken i detta scenario – då backar jag, tar ett djupt andetag och avslöjar och erkänner känslan. Jag är mänsklig. Jag vill inte vara förslavad av sociala medier och låta mitt egenvärde definieras av dem. Men, jag vill fortsatta vara jag, och dela med mig av mina tankar. Spilla över lite av min kreativitet och mina inre tankar till dig. Jag anar och vet ibland om att jag är älskad, villkorslöst älskad, men det är inte av samhället.

Det är en balansgång det här med att vilja finnas mitt i det som kan påverka, men ändå inte låta det påverka mitt allra innersta.

Jag tänker på dig som är yngre där ute. På dig som drabbas hårt av detta och kan känna dig exkluderad. På dig som inte hittat de nycklar och den väg som jag gjort för att komma i kontakt med mitt egentliga värde. Det unika människovärde. Det är så lätt och högst mänskligt och naturligt att tro att OM jag bara hade mer pengar, fler följare, större nätverk eller längre ögonfransar (!) … då skulle jag må bättre, vara mer lycklig… räknas.

tips på böcker - egenvärde

Just nu läser jag två böcker som ger mig otroligt fint perspektiv på dessa tankar. ”Ovillkorligt älskad” av Henri Nouwen och ”Den inre friheten” av Jacques Phillippe.

Så. Låt oss öva oss i att våga dela, våga leva med klar blick och ett öppet hjärta till oss själva och varandra. Jag är så tacksam över att få möjlighet att dela lite tankar. Känner mig glad över att få skriva och våga dela utan att det ska behöva gillas eller hatas. Det räcker med att mina rader får dig att tänka efter hur du brukar känna, att du inte är ensam och att du är så mycket mer än din framgång, dina misslyckande och vad andra tycker och tänker om dig – du är unik och djupt värdefull precis som du är.

Kram och ha en fin söndag!

 

 

Lögnen viskar mitt namn. Inte högljutt. Men smygande. Upprepande och plågande.

Den berättar saker för mig som jag ju inte skulle tänka. 

 -Skit, varför kommer detta nu, tänker jag besviket och dömande om mig själv.

Försöker greppa om mina verktyg. Jag har många. De brukar funka! Jag vet så väl.

Borde veta bättre, tänker jag vidare. Hur trodde jag att jag skulle lura mig själv… Sätter mig på

yoga-matten. Sträcker ut, andas och ber. Ber min bön om hjälp att se till mitt värde. Försöker greppa mina verktyg …

Lögnen tar beslutsamt över, den sväller. Tar över mitt sinne och mitt hjärta.

Jag vaknar och känner mig besviken. På vem? På mig själv såklart, som så ofta förr. Jag

har misslyckats, tänker jag. Ja, jag kanske är sjuk ändå. Fortfarande…

Stannar där. Vill bjuda in dig till en beskrivning av vad lögn gör med våra liv. Den förpestar. Den förminskar.

Den försöker sätta dit oss där vi är som mest sårbara. Mitt i våra sår. Även de sår som helats och läkt. Där, mitt på ärret skrapar lögnen på ytan. Ibland lyckas den öppna upp.

För mig är det inte konstigt att detta händer nu, några dagar in på nya året. Djupa hjulspår av gamla mönster är som sagt inte lätt att bara sopa över. Nytt år. En trigger för mig.

Så., vad hände sen idag? Jag satte mig ner och skrev. Jag skrev ner varenda känsla jag hade i huvudet och vågade sätta ord på allt. Skammen avslöjades. Lögnen likaså. Jag skrev mig själv till sanning. Bojor lossade inom mig och jag började skriva snabbare och snabbare. Frihet, sanning och befrielse. Jag skrev för att komma närmre mig själv. Plötsligt blev mitt tillstånd lättare och jag kunde se med klar blick igen. Det kommer bli bra. Det är begripligt att jag hamnade i fel spår i mina tankebanor. Men det betyder inte att jag behöver välja det. Jag kan erkänna mina känslor och tankar, släppa dem och göra ett medvetet val att gå vidare.

Breathtaking! Mäktigt. Överväldigande.

Så, vad än din lögn är om dig själv – avslöja den. Sätt ljus på den. Så klarar den sig inte länge.

Tack för att jag kan dela detta. Kanske hjälper min berättelse dig ikväll.