Rebecca Wallin 2018

På bilresan upp till Halmstad i fredags, på väg till svägerskans bröllop. Jag och barnen väljer låtar i turordning när vi kör och plockar upp Jonathan i Ystad som går av sitt pass på sjukhuset. Tiden flyger förbi även fast vi inte tagit fram skärmarna än. Noel blir smått chockad över att vi redan är framme när han ser vattentornet över Ystads skyline. Närvaron i musiken, samtalen som uppstår och minnen som väcks när Beat it med Micheal Jackson drar igång…

Elliot, vår äldsta kille, sitter bredvid mig när jag kör vidare längs E6:an och vi lyssnar på 7 years av Lukas Graham, som är en av hans favoritlåtar. Vi sjunger med och då slår det mig att det är ett så väldigt stort hopp av år i låttexten. Att vara 7 år, 20 år, 30 år… till att gå till 60 år. Jag säger högt till mig själv att; ”det är ju nu den bästa tiden är”. Elliot undrar vad det är som gör att den bästa tiden är nu, vid 38 liksom… Jag förstår frågan. Men det är just livet som är just nu. Som känns fantastiskt. Där jag får nypa mig i armen av stolhet av att snart kunna säga att jag har en tonåring i huset, samtidigt som en 10-åring, en 6-åring och en 4-åring förgyller min tillvaro. Förgyller min vardag – med gnäll, med bråk, med tokigheter, med läxor, med tjat, med pussar, med tvätthögar, med utvecklingssamtal x 4, med tider att passa, med … livet. Här och nu. Mitt i allt. Där det händer.

Jag känner mig tacksam. Det är vardagen jag älskar. Livet här och nu, tillsammans med familjen, mitt  i den spännande fas som mitt och Fridas företag Fri kommunikation står inför. När hösten nu kommer och jag blickar tillbaka på vad som skett sedan sommaren känner jag mig stolt.

Vardagen är intensiv, minst sagt. Vi är mitt i den. Denna tid är här och nu. Det är ingen tid jag vill hoppa över. Den är här och nu. Mitt i allt. Där det händer.

Vad mitt hjärta är fullt av

 

Vad mitt hjärta är fullt av. Ja, såklart. Mitt inre… mitt ensamma inre har längtat och kämpat. Ok, med risk för att prata om känsligheter som namnet Jesus, vill jag förvarna er som läser. Men det är en stor, viktig del av mitt liv. En absolut pusselbit som håller allt mitt inre samman. Inifrån och ut. Pusselbiten som fick mig att tappa andan denna tisdag. I köket. Med min fyraåring. Min dotter. Dottern vars ögon strålar alldeles speciellt när jag pratar om vissa saker. Den ena saken är dans. Den andra är när jag idag plötsligt drar henne till mig vid köksskåpet, på golvet, letandes efter kikärter till en hummus… Jag ville plötsligen berätta för henne att hon är älskad. No matter what. Att Jesus älskar henne och att han älskar mig. Att hon kan vända sig till honom när hon är ledsen, orolig, arg, frustrerad och glad genom livet. Att han alltid ser henne. Att han alltid vill hennes bästa. Oavsett. Vad som sker. Hennes ögon blev stora, så som de blir när jag pratar om dansen med henne, och hon tog sig på bröstet och sa ”Här finns han”. ”Ja, där finns han. Och här”, sa jag och la mina händer vid mitt hjärta. ”Ska vi dansa?” frågade hon mig och samtidigt som hon springer och hämtar sin favoritklänning ber hon mig att ta på mig en klänning. Klart vi ska dansa med klänningen på.  Där händer allt.  I stunden i köket. Närvaron av allt:ets allt. Känslan att jag hittar hem. Släpper garden och känner min egen närvaro fullt ut tillsammans med Agnes. Och Jesus.

Så vi dansar. Länge. Riset bubblar över sen fortsätter vi lite till. För mig är dansen så självklar. Ikväll inser jag att den fattas mig. Att få uttrycka min allra största glädje, tacksamhet och kärlek till Jesus genom dansen. Är. Stort.

En äkta närvaro. Äntligen. Som jag har väntat. Undrat och grubblat. Utsatt min affärspartner och vän Frida för otaliga samtal där jag varit i behov att vända ut och in, ifrågasatt min blotta existens. Hon har tålmodigt lyssnat på hur jag undrat vart jag tagit vägen, vart jag är på väg… ut och in ifrågasatt vad sociala medier gör med oss, vem jag är på Instagram…vad jag vill berätta… Det låter kanske patetiskt, men för en starkskör person som mig, som inte kan låta bli att vara transparent rent känslomässigt, är det svårt att posta vackra bilder på inredning eller framgång i jobb när jag inte känt mig glad på insidan.

För hur många muskler jag än kan spänna på min kropp, eller hur många fantastiskt goda och näringsrika smoothies jag kan göra – kan inget fylla det space längst inne. Förutom – det gudomliga. Det rummet har fått mig att både känna mig törstig och hungrig, hur jag än äter enligt den bästa kostplanen. Det är så tydligt nu!

Det är ju detta det handlar om. Enligt min mening. Plötsligt är allt helt klart inom mig. Jag lyssnar på Rita Springer och låten Mansion i högtalaren i köket. Jonathan är iväg på 13:e jobbpasset på 16 dagar i rad och jag saknar min allra bästa vän… Jag har känt mig utmattad på ett nytt sätt de senaste veckorna. Ett sätt som fått mig att oroa mig. Och jag som inte har ett så värst oroande sinne. Men på senare tid har jag vacklat. Hela sommaren om jag tänker efter. Försökt känna glädje över framgång med både det ena och det andra. Men utan den där riktiga närvaron. Utan den djupa glädjen. Den innersta tacksamhet som jag nu åter känner inom mig.

Älskar. Den Kärleken. Närvaron. Där faller allt på plats. Fixandet på ytan blir bara så uppenbar. Ledsen. Men så är det. Jag erkänner.

Jag vill ju uttrycka mig. Det är sådan jag är, det är en del av min personlighet. Men har fastnat helt över vad jag ska fokusera på och berätta.

Det bubblar över. Äntligen ett leende och ett skratt som bubblar upp på riktigt. Den känslan som börjar längst ner i magen och som kommer ut i både ljud och ett öppet ansikte.  Ett sånt som ger tårar i ögonen. Jag är omringad. Jag är buren. Uppifrån, nerifrån, runt om. Inuti. Samtidigt som disken diskas och barnen rör sig runt mig och frågar vad jag skriver ner på anteckningsblocket vill jag för evigt vara kvar i denna känsla av kärlek och helhet.

Jag ritar upp min linje, en väg som jag gått på sedan jag var 21 år och på riktigt tog reda på hur det låg till med den där Jesus. Den vägen som har hållit mig stadig trots min mammas död, sjukdomar, inre slagfält och genom fyra underbara födslar av våra barn. Jag ser också att det är lätt att vandra bort från vägen, för att livet är busy i sig. I stunden med Agnes kastades jag upp på vägen. Den fick mina fötter att känna att varje fotsteg jag tar. De har en mening. Just det. Mitt liv har en mening.

Mina fotsteg räknas.

Så, jag kommer dela. Dela med mig till dig som läser. Om den tro jag fann. Trots en uppväxt i en vanlig familj som inte hade någon kristen tro, valde jag den vägen. Det är den väg som jag lärt känna som försoningens och kärlekens väg. Och du. Om du känner dig skeptisk och tänker att det inte kommit mycket gott med kyrkan eller med religon genom tiderna, så ber jag dig att kika på Jesus. Han är något alldeles speciellt. Han står upp för dig. Vem du än är. Inte på grund av vad du gjort och hur du väljer att leva ditt liv. Utan för att han älskar dig. För att han bryr sig om dig.  Jag vill dela detta. Dela för att det känns bra för mig. För att jag mår som bäst när jag fokuserar min bön på tacksamhet, glädje och kärlek.

Försoningens och sanningens väg.

Tack. Jag känner mig glad. Glad för att orden fick rinna ur mig. För tro mig, ikväll fick de äntligen komma ut.

 

 

Bröllop på Villa Aske, utanför Stockholm. Låt mig få presentera Adam & Idas bröllopsdag den 11 aug 2018. Den fantastiska platsen heter Villa Aske och med dess florentiska renessanskänsla fick villan utgöra kuliss och scenografi för kärleken.

Hela dagen präglades av glädje och förväntan. Detta par är troligen först ut av alla i sitt kompisgäng att gifta sig. Det är speciellt. Spänningen är påtaglig och detaljerna är magiska. Det är första gången som jag träffar Adam & Ida. De bokade mig förra året och vi har haft kontakt via mail och sociala medier sedan dess. Deras kärlek till varandra fullständigt strålar om dem. De passar ihop. Löftena som de skrivit till varandra läser de upp under stor vördnad. Talen på kvällen berättar också om kärlek och tillhörighet. Det är vackert.

Jag låter bilderna få tala. Adam & Ida, stort grattis till varandra!

Bröllop på Villa Aske.

Bröllop på Villa Aske

Bröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske

Bröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, Stockholm
Bröllop på Villa Aske, Stockholm Bröllop på Villa Aske, StockholmBröllop på Villa Aske, Stockholm

Hjärnstark och finmugg från My Feldt

Default mode network. Hej, hej hej! Vad underbart att få ett namn på det som jag alltid känt är viktigt och nödvändigt i mitt liv. Tiden för att dagdrömma. För att låta tankar flöda. Att få vara fri. Fri i sinnet. Ofta i rörelse. Under en löprunda… ja, allra bäst under en löprunda. Default mode network. Viktigt för en effektiv kreatör som jag.

Här är jag igen. Framför min dator. Efter träning. Full av liv och kraft. I behov av att uttrycka mig och dela med mig. Någon mer som känner igen sig? Någon mer än mig som får de bästa idéerna under löprundan? För mig har ju alltid rörelse varit självklart då jag både har studerat och jobbat med dans genom mitt liv och alltid varit fysiskt aktiv både innan och efter dansandet. Jag kommer ihåg löprundorna vid havet som 16-åring, som nybliven mamma uppe på Galgberget i Halmstad och nu som frilansande företagare på Österlen. Löprundorna som ger mig egentid. Egen tid för min hjärna att bara vara. Tid för att trycka på reset och för att ladda om. För att få ny energi. För att vända och vrida på en frågeställning. För att reda ut om jag ska säga ja eller nej till ett nytt uppdrag. För att börja på den text som ska skrivas och som behöver få ny input. Det är då – när jag är ute och springer som det ofta kommer till mig. Anledningen till att jag nu vill skriva om detta är den att det visar sig vara livsnödvändigt – att fysisk aktivitet gör så mycket med oss människor att det är helt otroligt. Jag blir glad! Glad för att det jag känner inte handlar om yta och kropp. Det handlar om hjärnan och mående. Det handlar om liv och hälsa.

Default mode network

Inför semestern kom min man Jonathan hem med en bok som han hade fått. Den heter Hjärnstark och är skriven av överläkaren Anders Hansen. Den är fylld med så mycket intressant forskning att man blir helt tagen. I morse när jag gav mig ut tidigt på Galgberget här i Halmstad där vi semestrar, valde jag med omsorg när jag skulle välja poddavsnitt. Det blev Sunshinepodden-avsnittet med just Anders Hansen. För mig blir det så bekräftande på något sätt. Jag har ibland känt att det är svårt att försvara varför jag så gärna vill och behöver träna, rädd för att folk ska tycka att man är för kontrollerad eller fixerad… Ja, jag vet, så borde jag inte tänka. Men, med min bakgrund med ätstörningar och fixering kan det ibland vara svårt att veta var gränsen går. Svårt också att prioritera träningen som fyrabarnsmamma och med stor passion för mitt jobb. Lätt att tänka att träningen bara är något som är en ego-boost. MEN! Den är livsviktig. För alla. Punkt.

När jag skrev inlägget om att jag är en person som gillar att ha många bollar i luften och tycker om att utföra saker (Min egen bästa vän), kanske det kan verka dubbelt med att jag förespråkar Default mode network  – alltså att låta hjärnan vara fri från att utföra uppgifter, utan mer få spelrum att vara drömmande och icke -effektiv. Men det är ju just detta som verkar vara min styrka. Att bejaka min konstnärliga och kreativa sida och bara vara. Ofta i rörelse. Ofta i samtal med mig själv eller genom att lyssna på något som får min hjärna att vara fri. Men även kunna vara effektiv, att kunna ta beslut och även utföra saker. Det är balansen som jag gillar.

Så. Som min sexåriga son Charlie just uttryckte sig, där han sitter och spelar ett spel på ipadden bredvid mig – ”Jag har fått ett hjärta, jag har fått ett liv”. Då säger jag nu som avslut – ”vi har fått ett hjärna, vi har fått ett liv”. Lyssna på podd-avsnittet och se om du gillar det (avsnitt #60).

Muggen Blomster, av My Feldt

Min runda på 50 minuter slutade nere på bageriet Feldt’s bröd och konfekt där jag inhandlade min fina mugg Blomster, gjord av My Feldt. Ännu en kvinna att inspireras av, som verkar följa sina drömmar och ha bra människor runt sig. Hon verkar också vara snäll mot sig själv. Det gillar jag! Idag kl åtta släpptes muggarna i butik för första gången.

Ha en fin dag alla! Det blir sista dagen i Halmstad för oss. Och jag har självklart köpt en kardemummabulle från Feldt’s. Ska det någon gång vara bulle – så kan det vara en riktigt go en. Förresten, att dra sig med ett så fint begrepp som Default mode network när man bara har lyssnat på det som hastigast, betyder såklart att detta är min tolkning och något som jag blev uppfylld och inspirerad av. Ligger oändligt mycket mer i det begreppet än vad jag säger… men det förstår du säkert.

Titta så fin denna är, även denna gjord av My Feldt.

Var snäll - mugg av My Feldt

Sommarbad på Ön. Rebecca Wallin

 

Bara så enkelt. Våra barn möts igen. Badar, skrattar och är. Här kommer en liten bildserie utan så många ord.

Rebecca Wallin

Sommarkvällar. Rebecca WallinNoel vid Ön, Halmstad. Rebecca WallinSommarlek. Rebecca Wallin

Olivia vid sjön. Rebecca Wallin

Elliot. Foto Rebecca Wallin

 

Kväll vid bryggan. Rebecca Wallin

Gänget från Bergsgatan

 

Den här sköna skaran. Gänget från Bergsgatan i Halmstad. Endast tuffingen i mitten som är född i Skåne. Härlig återförening som slutade med övernattning för en del av boysen. Skön dag och skön kväll. God natt.

Ledig på Villastrandvägen, Ystad

Med femtio nyanser av blått får jag leva. Leva med min älskade. Tätt intill. Vi är ensamma. I ett hav av blå nyanser. Om bara för några timmar. Att få vila, skratta, vara tysta och vara nära… om bara för några timmar…

Villa strandvägen, Rebecca Wallin

Mitt förra blogginlägg väckte känslor hos många. Tack för att micro-samtal oss emellan på Instagram, messenger och sms. För min del var det ord som rann ut mig vid köksbordet en morgon. Ord som kom lätt. Som flödade. De ville sägas högt. Ofta är det så… att när man pratar från hjärtat kommer det av sig själv. Jag gillar det. Vill att denna blogg ska få ha mitt hjärtas ton. Inte vara förställd och förskönad. Den ska vara enkel, jordad och fylld med min energi. Ingen behöver älska den. Jag hoppas ingen kommer hata den. Men det är min röst. Mina berättelser.

Mitt hjärtas ton, Rebecca Wallin

Jag och Jonathan är iväg på en minisemester tillsammans. Vi firar det mesta faktiskt. Lika bra det när man får chansen. Goda vänner och släktingar har hand om våra fyra juveler i huset på Skillinge och vi känner stor tacksamhet för trygghet och tillit. Vi firar alltså bland annat att vi har semester tillsammans, att Jonathan blir 40 år på onsdag, att vi har 14 års bröllopsdag i nästa vecka och att vi fortfarande älskar varandra. Två och ett halvt dygn av vila tillsammans. Det första dygnet hade Jonathan bokat hotell och jag måste säga att jag det kändes som en kärleksgåva till mig. Hotellet vi kom till i Danmark var ett kurortshotell med massor av plats för att äta gott, vila, spaa och träna. Blandningen igen. Att ligga och halvsova i en skön strandbädd och låta boken vila i knäet för att senare lyfta vikter i ett stort och lugnt gym…

I morse efter frukost cabbade vi ner och körde över bron till Ystad och till Villa strandvägen. Alltså… vilket ställe detta är. Jag har varit en gång tidigare. Men då som fotograf och i jobb för att porträttera Daniel Müllern som är stjärnkocken i villan (se länk till reportaget).  Denna gång åkte kameran upp för att den kände för det. För att ta in allt det rogivande och vackra i vårt rum.

Att få vara med varandra och bara komma bort från det vanliga är så värdefullt. För oss har tillvaron ändrats en hel del de sista månaderna då Jonathan jobbar heltid som sjuksköterska och tiderna med det yrket påverkar hela familjens rytm. Det innebär att jag och barnen har en hel del kvällar och helger själva tillsammans. Kvällar då middagar ska lagas (Jonathan är familjens bästa kock), ett hus som ska städas (Jonathan är klart den bättre av oss på det) och barn som ska nattas (vissa av barnen har abstinens efter just Jonathan och somnar med en stickad tröja som är Jonathans intill sin lilla kropp). Nu ska vi ha semester hela familjen och att börja med att stärka mamman och pappan kan nog ha en viss positiv inverkan för resten av familjen. Underskatta inte kittet mellan föräldrar! Det är nu när vi har tid för varandra som vi hittar varandra. Bortom förpliktelser fyller vi nu på varandra och hittar tillbaka till Jonathans skrattgrop i kinden och till mina skrattanfall vid restaurangbordet. Det är nu vi har tid att titta på varandra ordentligt, riktigt nära. Jag älskar när vi känner att vi älskar varandra. Jag älskar att vi älskar varandra. Jag älskar att vi vill fortsätta älska varandra. I nöd. Och i lust.

Att få sitta i detta burspråk nu på kvällen efter massor av samtal, vin, mat, bad och skriva är smått magiskt. Godnatt från Villa strandvägen.

Bloggar på bästa platsen. Om livet, semester och om hjärtats ton. Rebecca Wallin på Villa strandvägen i Ystad.

 

 

Ätstörningar som gör sig påminda

 

Att vara min egen bästa vän. Det är inte det lättaste. För min del är resan hit lång. Denna morgon är en av sån där underbar morgon. Sitter vid datorn med kaffet intill, ivrig att få skriva några rader. Magen tillfreds med god frukost och musklerna lätt darriga av styrkepasset i källaren. Ja. Träningen är redan gjord. Kl 6 på morgonen steg jag upp. Slank iväg från de minsta som låg slingrade mot min kropp på varsin sida. Den ensamma, tysta tiden då alla barn sover och Jonathan redan gett sig iväg till Ystad och sitt jobb på barnkliniken. Då är det bara jag. Med mitt fokus, min närvaro. Min tid att rikta min energi mot mig själv. Styrketräning gör mig stärkt. Både mentalt och fysiskt. Jag tycker om att känna mig stark. Modig och stark. Visste inte att lite vikter kunde få mig att känna mig så empowered. Så, på morgonen hänger jag med min allra bästa vän. Mig själv.

Vägen till att bli vän med mig själv

 

Jag har lärt mig att sätta ord på tankar. Gärna säga de högt till någon som jag känner förtroende för. För att avslöja lögnen. För det är så. Lögnen om mig själv finner sin väg in till mitt sinne och mitt hjärta då och då. Jag har lärt mig se mönstret. Jag har lärt mig leva med att bilden på mig själv förvrängs och förställs. Alla som har haft ätstörningar vet… Något har triggats. Någon vill in och störa, bryta ner och sänka huvudet på en. Det kan gå från en dag till en annan. Ofta skäms jag för att berätta att jag som 37-åring fortfarande får ta fighten. Jag känner mig ytlig och borde veta bättre. Nja, så lätt är det inte. Det handlar inte om ytlighet. Den här skiten är mer djupt rotat än så.

Rebecca Wallins blogg på Österlen

De flesta människor älskar ledig tid. Sommar med grillkvällar, fika hit och dit och glass och chips och choklad och mer tid för att äta… Jag stod vid datorn med Frida, veckan innan vi skulle stänga för sommarlov och insåg att det inte är så självklart för mig…semester alltså. På sommaren, då jag släpper fokus på jobb och på leveranser till kunder… finns fortfarande min energi kvar och då är det lätt att jag riktar den negativt mot mig själv… Det blir kortslutning. Jag vill sätta press. Jag vill nå mål… Suck, jag vet att det låter krävande. När Frida då hör mig berätta om min tveksamhet inför semestern, får hon mig att fatta att jag har så oerhört mycket energi – att det är en gåva, att jag bara måste använda den rätt. Jag har fått mer förståelse för min situation. För en sådan som mig, med massor av energi och kraft är det ok med konstnärliga sommarprojekt som gillar när agendan med familjen innehåller både och. Ibland hardcore städning, ibland utflykter, ibland bullbak, ibland blogginlägg och ibland bara film i soffan. Jag behöver min egentid för att fylla på med power. Jag behöver projekt. Det är ok. Det är min typ av återhämtning. Innan trodde jag att det var fel på mig. Typ, jag kan inte slappna av för att då känner jag mig inte värdefull… Nu kan jag istället acceptera att jag är den jag är. Med hjälp av regelbunden träning, med inslag av vilodagar, och genom att inte hoppa över några måltider håller jag lögnen borta. Mer och mer. Det är inte lika lätt att ta sig in..

Självbilden som skevar

Som dansare har jag stått framför spegelväggar i ca 18 år varje dag. Först under mina år på gymnasiet, sen året i Nice, året i Stockholm och åren i Göteborg. Sen blev det tio år som danspedagog. Arton år… Vissa av de åren var det ett rent helvete. Så mycket lektionstid som jag missade… Jag var kvar i salen, men mina tankar var enbart riktade på spegelbilden av mig själv. Jag jämförde, jag föraktade, jag mådde illa och jag kände att jag ville ut ur mitt eget skinn. Det är så sorgligt. Önskade jag kunde gå tillbaka till mig själv och leda mig rätt. Jag önskar att jag kunde se mig själv såsom mina närmsta såg på mig. Med kärlek.

Att ha levt med ätstörningar.

Att ha levt med ätstörningar har gjort att jag utvecklat otroligt känsliga spröt. Tentakler som känner av omgivningen. Tjejer och kvinnor i min närhet. Elever under mina tio år som lärare. Jag känner direkt. Det underliggande. Blicken som sneglar mot spegeln när hon tror att ingen ser. Handen vid midjan som känner efter. Otaliga gånger har några ord från mig varit helt förlösande för henne. Samtal som måste tas. Ord som måste ut. Tårar som behöver gråtas. För skammen. För äcklet. För känslan av att vara misslyckad.

Mina tentakler är en del av mig. De är med mig och de har utvecklats pga av erfarenhet. De får mig att hjälpa andra. Genom att jag förnimmer. De får mig fortfarande att nästan varje vecka möta någon kvinna med ätstörningsproblematik i bakgrunden. Något som ibland sveper runt och tar tag.

För mig är detta ett livslångt förhållningssätt. Jag vill verkligen ha mig själv som bästa vän. Jag vill kunna tillåta alla känslor. Jag vill känna mig som ett älskat barn. Som en stark tiger. Som en sensuell jaguar. Som en fri örn ovanför molnen. För det är jag värd. Alla dagar. Du med.

 

sittner.

Verkligen? Hög på business som i att göra affärer? Ja. Faktiskt.

Business för mig handlar om att få jobba med människor jag blir glad av. Med kunder som utvecklar och vässar mig. Som anlitar vårt företag för att vi ska hjälpa dem att utveckla deras business. Stärka deras varumärke.

Vårt arbetssätt på Fri kommunikation innebär hållbara och långsiktiga relationer. Vi vill att våra kunder ska sitta ner. Ta en kopp kaffe och göra det som de faktiskt är bäst på. Inte klippa och klistra i annonser, hitta halvpixliga bilder på nätet, känna sig frustrerade över en företagskultur som inte funkar, leta förgäves efter ett inlogg till en hemsida som inte är uppdaterad sedan förra julen… Nej. Våra kunder ska lämna det till oss. Inte för att vi ska göra snabba punktinsatser utan grund. Nej, nej. Låt mig berätta lite om hur vi tänker när vi tar in nya kunder.

Min arbetsplats. Kreativt flöde på Österlen.

Bild från min arbetsplats från tidigt i våras. Ostylad och självklar. I atleljén i Brantevik, Österlen.

När vi startade byrån 2016 bestämde vi oss för några basala och viktiga ord. Ord som blev till värdeord som hjälpte oss att skapa riktning. Detta gjorde vi för att vi visste vad vi ville där framme i horisonten. Också för att vi tillsammans hade sju stycken barn att försörja och för att det kändes oerhört viktigt att skapa affärsmässighet av vår passion. Från början. Redan från start. Så. Värdeorden blev Glädje. Tillit. Helhet. Va? Kan de mjuka värdena verkligen leda till business?

När vi antar ett nytt uppdrag är det viktigt för oss att det finns utrymme för att lyssna. För att gräva och bygga kommunikationen på en bra grund. Det är i lyssnandet och letandet som bilderna och idéerna föds inom oss. Det är ofta tillsammans med vår duktiga affärsutvecklare som vi startat upp ett uppdrag. Genom att just lyssna på svaren på frågorna vi ställer. Lyssna på reaktionerna i arbetsgruppen, både på de uttalade reaktionerna, men även på de mer subtila reaktionerna som ligger och skvalpar och kippar efter andan i rummet. Det är spännande. Älskar gruppdynamik och processer. Älskar att vara inlyssnare och kreatör. Älskar att leverera och förvåna.

Min kollega Fridas arbetsplats. Mitt i webbdesign.

På ett sätt står vi vid den horisonten nu. Blickar framåt och inser att den är oändlig. Horisonten alltså. Som tur är. Vi har kommit några steg på vägen. Riktningen är densamma. Uppdrag helhet med fokus på att skapa goda, långsiktiga och hållbara affärer. Därför är jag hög på business.

Våra kunder väljer oss för att de känner sig stärkta efter ett möte med oss. Nyfikna på vad vi kan göra för att förändra och förbättra. Vi väljer våra kunder för att vi älskar att förändra och förbättra. För att vi är nyfikna på hur kundens varumärke kan växa och utvecklas. Det är goda business. 

Fri kommunikation AB startade 2016.

När vi bestämde oss för Fri kommunikation AB, 2015.

 

För mig och Frida är tillit och business goda vänner. Idag, sista fredagen i juni 2018 stängde vi dörren till ateljén, klappade varandra på axlarna och utbytte blickar som berättade om just tillit, glädje, kärlek och kraft. Nu väntar vila, lek, familjetid och återhämtning. Vi stärker varandra. Vi vilar i varandras frustration, glädjefnatt, oro, svagheter och styrkor. Det är också vad business handlar om. I alla fall för oss.

Jag är glad över denna blogg! Den är min kanal som får mig att kunna dela med mig av mina tankar om hur det är att vara entreprenör på landsbygd, på Österlen. Året runt. Hur känns det för dig som läser? Är du intresserad av att veta hur det är? Berätta gärna för mig vad du önskar att jag delar med mig av. Jag skulle bli så glad över att veta vem du är! Skriv en kommentar här nedan eller på Instagram, please.

Ha en fin helg!

Flytten till Österlen.

Jag är en hemvändare. Till Österlen. Till fiskeläget Skillinge. Sitter här vid datorn med öppen terassdörr och kaffet bredvid min Mac. Jag har längtat efter denna stund. En stund att reflektera och se tillbaka fyra år i tiden. För det är i dessa dagar för just fyra år sedan som flyttet från Halmstad gick. Precis innan midsommar, en onsdag. När flyttbilarna kom till Bergsgatan 17 pirrade det till inom mig. Av förväntan. Av vemod. Men med ett stort JA i maggropen. Trots att avsked är tuffa. Trots att det gör ont när knoppar brister. Inom mig ropade jag JA.

Hemvändare till Österlen.

Rebecca Wallin - hemvändare till Österlen

Folk frågade mig vad jag skulle göra på Österlen. Skulle jag och Jonathan verkligen säga upp oss på två tjänster, med tre barn och ett fjärde i magen? Ja. Jag var fast besluten om att lyssna på magkänslan. Med min bakgrund som dansare, pedagog och fotograf. Dotter i en företagarfamilj – ja, jag ville satsa. Jag behövde sätta igång alla de idéer och tankar som jag gick och bar. Magkänslan berättade om företagande, om personer på Österlen som väntade på just mig och min kompetens. Jag visste inte då att en av de personerna hette Frida. Kärlek till dig Frida. Den är så fin vår historia. Kärlek till dig Jonathan. Som hoppade med mig. Och till Elliot, Noel och Charlie.

Så. Att vara hemvändare efter 18 år. Hemvändare till ett Österlen som jag knappt kunde ta in de första dagarna. Jag ville bara ut och uppleva. Fånga allt med min kamera. Jag kommer ihåg att jag lugnade mig själv genom att tänka att jag kommer stanna. Denna gången stannar jag och kan uppleva alla årstider och se rapsen blomma varje år, känna stormarna vina i fönsterkuporna på ovanvåningen. Andas. Ta in.

Skillinge Hamn ©️Rebecca Wallin

Den sommaren var vårt hus som vi hyrde av pappa som ett öppet vandrarhem. Det var härligt. Härligt att låta västkusten komma till oss på östkusten för att uppleva det vi hade valt. Min mage var stor. Agnes, som skulle bli en skånska och födas på Ystad BB vilade där inne. Pulserade av liv. Två dagar innan hon kom besökte jag Ystad BB. Helt enkelt för att jag ville veta hur min kropp och själ skulle uppleva att föda ett barn på samma ställe där jag för 12 år sedan hade sagt farväl till min egen mamma, som hade kämpat med cancer in till stunden hon slutade andas. Skulle mina känslor vara ikapp…? Det blev en alldeles fantastisk upplevelse att föda barn på Ystad BB. En vacker cirkel som slöts. Agnes Lena Kerstin Wallin.

Nyfödd Agnes på Ystad BB/Rebecca Wallin

Livet på landsbygden. Valet att flytta till landsbygden. Att välja landsbygden. Det är speciellt. Oavsett var man befinner sig, i en storstad eller i en by så tror jag att det är tre ord som är viktiga för oss människor. Mening. Kärlek. Glädje.

För mig skulle allt handla om kommunikation. Min nya karriär skulle innebära en mix att allt det där jag hade inom mig. Att leda processer i grupper, att entusiasmera människor, att möta människor i alla skeden av livet, både privat och via företag. Att jobba i team. Att innovera och förvalta. Att skapa och utveckla.

Ägarna till Fri kommunikation på Österlen

Du, det börjar bli sent. Jag får berätta mer om resan i ett annat inlägg.

Tack för ikväll.

Upp för den stenen. Ta nästa hinder. Kämpa för det du har inom dig. Var fri. I sinne och i själ. Låt inte andra begränsa dig. Tro på dig själv. Våga prova. Våga gå. Våga hoppa.

Vägen mot framgång kan ofta uppfattas som rak om man tittar på saker utifrån. Men resan mot framgång är här och nu. I ett nej. Upp och ner. In och ut. Fram och tillbaka igen. Den pågår hela tiden men kräver lite blick uppifrån för att ibland skönja den mer tydligt.

Denna morgon vaknar jag upp förväntansfull. Fortfarande fylld av alla intryck från resan till Marrakech. Det finns en känsla, en inneboende känsla som stannat kvar i mitt bröst lite extra. Den som får mig att sträcka på mig. Att le inombords och liksom mysa med situationen. Känslan av att känna mig empowered. Ny med kraft. Full med kraft. Inspirerad av andra kvinnor som vågar lyssna inåt, lita på att magkänslan är en minst sagt lika stor källa av beslut och riktning som de besluten från hjärnan. Jag blir uppfylld över kraften som finns i att våga, i att satsa och göra det med människor som man kan lita på och luta sig mot.

 

 

Så, kliv upp på den stenen – le med hjärtat och stråla.