Vi har förlorat vår hund. Igår den 19 mars tog vi farväl av Tyra, vår jaktlabbe. Hon blev knappt 8 år och dog pga av en aggressiv tumör i juvern som spridit sig.
Som familj sörjer vi. Det är smärtsamt och det är rått att vara mitt i sorg. Det är naket och det är viktigt. En ofattbar situation att se sin hund motvilligt lägga sig ner på veterinärsgolvet efter första sprutan av lugnande. Hennes pigga, valp-liknande ögon blev plötsligt tunga och trötta. Men vi var tillsammans. Vi föll tillsammans och vi reser oss sakta tillsammans.
Att låta sorgen ta plats, för vuxna som för barn
Det vi varit med om som familj är på många sätt så stort. Vi har kommit varandra närmre. Tröstat varandra , känt medlidande och omsorg, burit varandra och varit mitt i det smärtsamma tillsammans. Detta är inte på något sätt självklart. För mig och Jonathan var det viktigt att vi lyssnade in barnen och hörde hur de ville göra. Vi hade tagit ledigt från skolan och visste att vi skulle vara tillsammans efter själva avlivningen. (Avlivning är förresten inte ett ord vi föredrar …vi har valt att säga överlämnandet istället. Vi har fått ha underbara Tyra i snart 8 år och nu lämnar vi över henne igen). Ett av våra barn hade behov att följa med och var bestämd över att det var det enda rätta. En del andra kände att de ville stanna hemma. Det slutade med att det barn som önskade åka, bad sina syskon att följa med så att vi kunde vara tillsammans om upplevelsen som familj. Så stort och så modigt att be om det. Det blev så. Och det kommer jag vara tacksam över så länge jag lever.
Tvivel och osäkerhet inför ett dödsbeslut
Kvällen innan hade jag och Jonathan ställts inför en svår situation då vi tyckte att Tyra hade blivit både piggare och att hon betedde sig ”som vanligt”, med massor av bus och massor av Tyra. Tankar som ”tänk om vi gör fel”, ”tänk om hon inte är så sjuk” kom upp där kvällen innan. Tvivel och osäkerhet. Tårar och ångest. Klart mänskligt och högst rimligt i detta dödsbeslut som man som husse och matte ska ta. Jag bestämde mig för att ringa veterinären på Evidensia och bara rådfråga dem. Men klockan var 18.07 och de stängde kl 18.00. Nej, så kan det inte vara – jag behöver ta ett snack med någon som visste mer innan det blev dagen med stort D… Så jag ringde ändå, trots stängning och … kom fram! Åh, en sådan omsorg om mig från ovan. Jag fick berätta om mina farhågor om att Tyra kanske inte mådde så dåligt. Kvinnan på andra sidan luren visade sig vara oerhört inkännande och fin. Hon lyssnade, hon förstod och hon berättade att djuren ofta blir just piggare och gladare efter att ett beslut är taget. Att hunden känner det på sig. ”Tror du verkligen det” sa jag. ”Ja, alla dagar i veckan, det tror jag på”. Det var ett viktigt samtal för mig. Det gav mig lugn och det gav mig tröst.
”Agnes, håll om mig så gråter vi tillsammans” sa jag till Agnes som låg och grät i vår säng. Hon kravlade sig upp och slog armarna om mig. Sen grät vi högt ihop. Som en.
Vi kom till Evidensia i Ystad och blev fint omhändertagna. I rummet fanns en mysig filt på golvet, men Tyra ville inte vara i mitten. Hon blev lite orolig. När vi hade fått en stund med henne kom veterinären in och frågade om vi var redo för att Tyra skulle få en lugnande spruta. Hon ville fortfarande inte vara i mitten av vår ring som vi satt i, utan hon satte sig mellan två av barnen och sen såg vi henne bli trött. Benen fick ge upp och jag kastade mig emot henne och grät med hennes fina ansikte i mina händer. Tillsammans delade vi alla sex i familjen denna stund. Öppet och tillåtande. Sörjandes mitt i smärtan.
Tyra, en vän för livet
Jonathan fick Tyra av oss i 35 års-present. Han var också den som fick stanna i rummet då det verkligen skulle hända. Vi andra fick vänta ute i bilen. Jag och ett av barnen fick komma in igen och säga hejdå när Tyra hade somnat in. De känslorna. Av ett liv avslutats. Av en kär vän som lämnat sin kropp. Hur går man ut från rummet undrade min son mellan sina tårar. ”Vi gör det bara, vi gör det trots att det känns omöjligt. Vi kommer klara detta, även fast det känns svårt” sa jag. Jag vet hur det känns att lämna en kropp i ett rum. Det är något av det svåraste vi kan göra. Men det är också en del av livet. Det blev så tydligt för mig där och då, hur lätt det är att hoppa över, eller fly från det som gör ont, i rädslan över smärtan. Men hur viktig just den upplevelsen är, vetskapen om att vi inte kan leva på jorden för evigt, att allt är förgängligt och att vi kan vara tacksamma för det vi har, här och nu.
Idag dagen efter är jag ledsen, känner mig tung i sinnet och sorgsen över tomheten. Tyra fyllde en så stor del av vårt liv och vårt hem. Hennes tyngd på täcket som gjorde att jag ofta fick lite för lite, hennes ständiga glada uppsyn över oss alla, hennes nyfikna blick, tassandet när någon var i köket, hennes ständiga närvaro vart vi än var, hennes och mina promenader. Tyngden bredvid min kropp i soffan på kvällarna. Nu är hon borta. Vi har aldrig haft en ostbåge kvar på golvet efter fredagsmyset… men nu lördag, stirrar jag på den. Åh, Tyra du har funnits hos oss sedan den tiden vi bodde i Halmstad och Charlie var ett år. Vi hämtade dig i Vinslöv. Vi föll för dig. Du föll för oss. Du har varit med oss i vår flytt till Österlen. Du har mött Agnes som liten nyfödd bebis. Vårt liv har varit med dig.
När vi satt där på golvet över Tyra hos veterinären och grät kom jag att tänka på att vi aldrig hade behövt uppleva denna smärta om vi hade valt att inte ha Tyra alls. Jag uttryckte det till barnen och då insåg vi alla att vi tar denna smärta för att vi skulle aldrig, aldrig inte velat ha upplevt ett liv med Tyra.
Vila i frid Tyra. Vår vän. Vi älskar dig och kommer alltid att minnas dig. Hela familjen Wallin – Elliot, Noel, Charlie, Agnes, Jonathan och jag.
En sån fin text om er fina älskade Tyra. Om att våga älska, våga sörja, tillsammans våga visa sig både stark och svag inför det definitiva.
Känner igen mig i osäkerheten inför beslutet att avsluta ett älskat husdjurs liv. Gör vi verkligen rätt, är hon verkligen så sjuk, har hon verkligen så ont, är hon verkligen bortom räddning? Fick också väldigt fin vägledning av veterinären. Det kändes viktigt.
Beklagar verkligen förlusten.
Kram
/Snikkel
Tack Snikkel för din läsning och dina ord. Ja, det gör sannerligen ont. Samtidigt är det en del av livet, som vi alla vet om, men trots det är det aldrig lätt med farväl. Det smärtar. Sorgen är en hyllning till glädjen vi haft med henne.
Stor kram, Rebecca
Tack för att du delade med dig! Igår tog vi bort vår älskade vän Rex (dvärgspets/chuhuahua) efter 17 år tillsammans. Sorgen är överväldigande och jag har svårt att efter så här många år se hur livet ska få tillbaka sin mening nu när han har lämnat oss. Sommaren som även vi brukar spendera på Österlen kommer inte att bli densamma som tidigare år. När kommer känslor av ljusning efter en sådan här förlust? Hur känner ni nu?
Kram Maria
Hej Maria! Åh, jag beklagar verkligen sorgen. 17 år med er fina Rex, det måste vara oerhört svårt och smärtsamt för er.
Veckorna går här och det är så tomt utan Tyra. Undrar varje kväll men som ska ta sista rundan innan läggdags… Hon är saknad. Men samtidigt har vi
kommit vidare bra. Vi fick en sån oerhört viktigt sista tid med henne och jag är så tacksam över att vi sörjde så ordentligt. Fint att bära med oss alla
fina minnen. Stor kram till dig och tack för att du hittade till min blogg.
I
Maya dog idag, alla andra dagar levde hon.
Älskade Maya igår var du nere vid havet och njöt av livet, idag fick du gå över regnbågen. Sorgen är obegriplig, de som säger ”det är bara en hund” vet inte vad de talar om. Den kärlek och glädje du skänkt går inte att mäta och saknaden är så oändlig. Du började se dåligt och så såg vi att du hade starr och nu på morgonrundan fick du att epileptiskt anfall. I samråd med vet och med tanke på att du är 13 år så beslöt vi att låta dig gå. Det gick så fort från att du var så pigg, frisk och glad. Saknar dig redan. Älskade Maya ❤ du var mitt allt, vet inte hur livet blir efter dig
Tack Rebecca för att du satt ord på och skrivit ned så att en sån som jag, som behöver dina ord, kan få läsa. Min älskade hund Allvis dog för lite mer än tre veckor sedan och sorgen är fortfarande öronbedövande. Jag saknar min lurviga vän så oerhört. Min Allvis fick bara bli 3,5 år gammal/ung. Och mitt inre rivs fortfarande itu av tanken att ”kunde vi gjort nåt mer?!”
Så jag blir både ledsen men nån stans också lite lugnare att läsa din text. Så tack för att du dela med dig. Stor kram
Tack Carin, för dina ord. För mig kändes det så skönt att få skriva av mig i och med Tyras bortgång. Fint att min text kan få trösta andra i liknande situation. Ta hand om dig.
Googlade sorg efter hund och denna post dök upp.
Vår älskade Charlie lämnade oss igår efter ett års behandling mot cancer, 8,5 år gammal.
Detta är inte min första hund jag förlorat men Charlie var mitt livs kärlek. Jag kan inte andas, jag bara gråter och gråter. Det gör så ont i mitt hjärta. Överallt jag är hemma ser jag bara han, och förväntar mig att han ska dyka upp med sitt fåniga underbara uppsyn.
Jag har haft Charlie som valp och han har varit min känslomässiga stöd från sjukhusbesök när jag var jättesjuk o nära att dö, till jag utvecklade ptsd så såg han till att jag kände mig trygg.
Jag vet faktiskt inte om jag kommer komma över detta, denna sorg tar över allt och när jag läste din text kände jag igen mig. Tack för fin post.
Hej Jenny! Beklagar er sorg. Tänk, vad viktigt det är med att få sörja, minnas, vara ledsen och samtidigt tacksam för all tid som gavs. Ta hand om er.
Tack för en väldigt fin text om en väldigt fin relation. Ni är starka som gjort det tillsammans och som ni ser det. Att hade ni ej haft Tyra hade ni aldrig känt sorgen. Och att byta ut hela den 8 åriga relationen är otänkbart.
Igår tog vi beslutet om avlivning, utav vår trogne vän bagheera. Samojed. Efter lång tid av diabetes och sista tiden med blindhet , onda höfter och behov som gjordes inne. Blev det dags. Men det som inte finns någon förklaring på är just om ändå beslutet var rätt. Såklart skall ej min bästa vän lida. Men att sitta med hunden i knät och veta vad som skulle ske, höra sista andetagen samtidigt som jag gallskriker. Det var hemskt. Nu idag ser jag honom runt mig, hans tassar på trägolvet och hans stora ögon som väntar på godheten. Och maten. Hur går man vidare? Att låta sorgen skölja över är fullt förståeligt. Den bästa vännen som har vart villkorslös i 100 procent kärlek i 12 år drygt. Hur kommer man över saknaden av den ?
Tack Daniel för dina fina ord. Värdefullt att få dela och värdefullt att inse att andra också kan bli stärkta av texten. Ha hand om er familj och hoppas tiden fått läka era sår en del.
Vår hund fick somna igår.En bichon Max på nästan 14 år. Kände igen oss i texten. Mycket bra skrivet.
Så fint att läsa att min text om Tyra har kunnat hjälpa er lite i sorgen. Beklagar er förlust. Ta hand om er.
TACK!
29:e oktober gick Tjabo vidare.
Vet ej vilket stadie i sorgen än.
Egot inte lätt att hantera.
Fast söker febrilt på nätet efter texter som er.
Det lättar oftast.
Sorgen är priset för kärleken.
Mvh
Leif
Hej Leif. Beklagar verkligen sorgen. Ja, tänk vilka spår de lämnar efter sig våra vackra djur. En gåva.
Min bästa vän och livskamrat Lufsen fick somna in den 27 oktober hemmavid. Han blev 13,5 år. Saknar honom enormt, det gör ont i hjärtat. Vill inte att minnet av honom ska blekna med tiden. Har svårt att gå vidare. Känner en enorm ensamhet. Han var min första hund och kan aldrig ersättas.