Barn tar farväl av hund som ska dö

Vi har förlorat vår hund. Igår den 19 mars tog vi farväl av Tyra, vår jaktlabbe. Hon blev knappt 8 år och dog pga av en aggressiv tumör i juvern som spridit sig.

Som familj sörjer vi. Det är smärtsamt och det är rått att vara mitt i sorg. Det är naket och det är viktigt. En ofattbar situation att se sin hund motvilligt lägga sig ner på veterinärsgolvet efter första sprutan av lugnande. Hennes pigga, valp-liknande ögon blev plötsligt tunga och trötta. Men vi var tillsammans. Vi föll tillsammans och vi reser oss sakta tillsammans.

Att låta sorgen ta plats, för vuxna som för barn

Det vi varit med om som familj är på många sätt så stort. Vi har kommit varandra närmre. Tröstat varandra , känt medlidande och omsorg, burit varandra och varit mitt i det smärtsamma tillsammans. Detta är inte på något sätt självklart. För mig och Jonathan var det viktigt att vi lyssnade in barnen och hörde hur de ville göra. Vi hade tagit ledigt från skolan och visste att vi skulle vara tillsammans efter själva avlivningen. (Avlivning är förresten inte ett ord vi föredrar …vi har valt att säga överlämnandet istället. Vi har fått ha underbara Tyra i snart 8 år och nu lämnar vi över henne igen). Ett av våra barn hade behov att följa med och var bestämd över att det var det enda rätta. En del andra kände att de ville stanna hemma. Det slutade med att det barn som önskade åka, bad sina syskon att följa med så att vi kunde vara tillsammans om upplevelsen som familj. Så stort och så modigt att be om det. Det blev så. Och det kommer jag vara tacksam över så länge jag lever.

Barn med jaktlabbe

Tvivel och osäkerhet inför ett dödsbeslut

Kvällen innan hade jag och Jonathan ställts inför en svår situation då vi tyckte att Tyra hade blivit både piggare och att hon betedde sig ”som vanligt”, med massor av bus och massor av Tyra. Tankar som ”tänk om vi gör fel”, ”tänk om hon inte är så sjuk” kom upp där kvällen innan. Tvivel och osäkerhet. Tårar och ångest. Klart mänskligt och högst rimligt i detta dödsbeslut som man som husse och matte ska ta. Jag bestämde mig för att ringa veterinären på Evidensia och bara rådfråga dem. Men klockan var 18.07 och de stängde kl 18.00. Nej, så kan det inte vara – jag behöver ta ett snack med någon som visste mer innan det blev dagen med stort D… Så jag ringde ändå, trots stängning och … kom fram! Åh, en sådan omsorg om mig från ovan. Jag fick berätta om mina farhågor om att Tyra kanske inte mådde så dåligt. Kvinnan på andra sidan luren visade sig vara oerhört inkännande och fin. Hon lyssnade, hon förstod och hon berättade att djuren ofta blir just piggare och gladare efter att ett beslut är taget. Att hunden känner det på sig. ”Tror du verkligen det” sa jag. ”Ja, alla dagar i veckan, det tror jag på”. Det var ett viktigt samtal för mig. Det gav mig lugn och det gav mig tröst.

”Agnes, håll om mig så gråter vi tillsammans” sa jag till Agnes som låg och grät i vår säng. Hon kravlade sig upp och slog armarna om mig. Sen grät vi högt ihop. Som en.

Vi kom till Evidensia i Ystad och blev fint omhändertagna. I rummet fanns en mysig filt på golvet, men Tyra ville inte vara i mitten. Hon blev lite orolig. När vi hade fått en stund med henne kom veterinären in och frågade om vi var redo för att Tyra skulle få en lugnande spruta. Hon ville fortfarande inte vara i mitten av vår ring som vi satt i, utan hon satte sig mellan två av barnen och sen såg vi henne bli trött. Benen fick ge upp och jag kastade mig emot henne och grät med hennes fina ansikte i mina händer. Tillsammans delade vi alla sex i familjen denna stund. Öppet och tillåtande. Sörjandes mitt i smärtan.

Jaktlabrador

Tyra, en vän för livet

Jonathan fick Tyra av oss i 35 års-present. Han var också den som fick stanna i rummet då det verkligen skulle hända. Vi andra fick vänta ute i bilen. Jag och ett av barnen fick komma in igen och säga hejdå när Tyra hade somnat in. De känslorna. Av ett liv avslutats. Av en kär vän som lämnat sin kropp. Hur går man ut från rummet undrade min son mellan sina tårar. ”Vi gör det bara, vi gör det trots att det känns omöjligt. Vi kommer klara detta, även fast det känns svårt” sa jag. Jag vet hur det känns att lämna en kropp i ett rum. Det är något av det svåraste vi kan göra. Men det är också en del av livet. Det blev så tydligt för mig där och då, hur lätt det är att hoppa över, eller fly från det som gör ont, i rädslan över smärtan. Men hur viktig just den upplevelsen är, vetskapen om att vi inte kan leva på jorden för evigt, att allt är förgängligt och att vi kan vara tacksamma för det vi har, här och nu.

jaktlabrador valp

Idag dagen efter är jag ledsen, känner mig tung i sinnet och sorgsen över tomheten. Tyra fyllde en så stor del av vårt liv och vårt hem. Hennes tyngd på täcket som gjorde att jag ofta fick lite för lite, hennes ständiga glada uppsyn över oss alla, hennes nyfikna blick, tassandet när någon var i köket, hennes ständiga närvaro vart vi än var, hennes och mina promenader. Tyngden bredvid min kropp i soffan på kvällarna. Nu är hon borta. Vi har aldrig haft en ostbåge kvar på golvet efter fredagsmyset… men nu lördag, stirrar jag på den. Åh, Tyra du har funnits hos oss sedan den tiden vi bodde i Halmstad och Charlie var ett år. Vi hämtade dig i Vinslöv. Vi föll för dig. Du föll för oss. Du har varit med oss i vår flytt till Österlen. Du har mött Agnes som liten nyfödd bebis. Vårt liv har varit med dig.

barn i bil

valp, jaktlabrador

Valp och husse

När vi satt där på golvet över Tyra hos veterinären och grät kom jag att tänka på att vi aldrig hade behövt uppleva denna smärta om vi hade valt att inte ha Tyra alls. Jag uttryckte det till barnen och då insåg vi alla att vi tar denna smärta för att vi skulle aldrig, aldrig inte velat ha upplevt ett liv med Tyra.

Hund möter bebis

Hund möter bebis

vardag med hund

jaktlabbe Tyra

Hunden, en sann vän

Vila i frid Tyra. Vår vän. Vi älskar dig och kommer alltid att minnas dig. Hela familjen Wallin – Elliot, Noel, Charlie, Agnes, Jonathan och jag.

4 Kommentarer
  1. Thomas
    Thomas says:

    En sån fin text om er fina älskade Tyra. Om att våga älska, våga sörja, tillsammans våga visa sig både stark och svag inför det definitiva.

    Känner igen mig i osäkerheten inför beslutet att avsluta ett älskat husdjurs liv. Gör vi verkligen rätt, är hon verkligen så sjuk, har hon verkligen så ont, är hon verkligen bortom räddning? Fick också väldigt fin vägledning av veterinären. Det kändes viktigt.

    Beklagar verkligen förlusten.

    Kram
    /Snikkel

    Svara
    • Rebecca
      Rebecca says:

      Tack Snikkel för din läsning och dina ord. Ja, det gör sannerligen ont. Samtidigt är det en del av livet, som vi alla vet om, men trots det är det aldrig lätt med farväl. Det smärtar. Sorgen är en hyllning till glädjen vi haft med henne.

      Stor kram, Rebecca

      Svara
  2. Maria
    Maria says:

    Tack för att du delade med dig! Igår tog vi bort vår älskade vän Rex (dvärgspets/chuhuahua) efter 17 år tillsammans. Sorgen är överväldigande och jag har svårt att efter så här många år se hur livet ska få tillbaka sin mening nu när han har lämnat oss. Sommaren som även vi brukar spendera på Österlen kommer inte att bli densamma som tidigare år. När kommer känslor av ljusning efter en sådan här förlust? Hur känner ni nu?

    Kram Maria

    Svara
    • Rebecca
      Rebecca says:

      Hej Maria! Åh, jag beklagar verkligen sorgen. 17 år med er fina Rex, det måste vara oerhört svårt och smärtsamt för er.
      Veckorna går här och det är så tomt utan Tyra. Undrar varje kväll men som ska ta sista rundan innan läggdags… Hon är saknad. Men samtidigt har vi
      kommit vidare bra. Vi fick en sån oerhört viktigt sista tid med henne och jag är så tacksam över att vi sörjde så ordentligt. Fint att bära med oss alla
      fina minnen. Stor kram till dig och tack för att du hittade till min blogg.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *