Håll mig. Jag håller dig.
Jag ser dig. Se mig.
Lita på mig. Jag litar på dig.
Våga, fatta mod. Älska!
Att älska och låta sig bli älskad.
Kärlek är att släppa taget och ge sig ut.
Ut på en mark som är oviss.
Där hjärtat bultar. Ett hjärta som önskar
överleva. Ett hjärta som kanske blivit hårt
tillplattat och överkört förut.
Där och då. Sårbarhetens öppna sår.
Jag vill. Vill du? Ska vi våga …gå?
Perfektion. Vilket vilseledande ord det är.
Vacker, skör, stark, ljuv, mäktig, bräcklig… är bättre.
För varje människa. Varje liv. Varje äktenskap. Varje relation.
Anemonen – den får mig att förundras. Den får mig att känna igen mig själv. I mitt liv. I mitt äktenskap. I mina relationer.
Just som vackra, sköra, ljuva, mäktiga och bräckliga.
En påminnelse till dig och mig om omtanke, näring, kärlek och tid.
Och en ständig viskning och ja, vi är värdefulla.
Egenvärde – så lätt att det baseras på framgång eller andras åsikter.
Öppnar sårbarhetens port till mitt hjärta på glänt för att prata om något som känns tabu, men som jag vet och tror är högst påtagligt för många. Något som kan uppfattas ytligt och ihåligt, men som tar sitt uttryck i något djupt inom oss – vårt egenvärde. Om vi går till sociala medier och Instagram – Vad händer med mig när jag skrivit och delat något personligt, eller delat en bild på någon eller något som kommer från mitt hjärta – och effekten blir att människor avföljer mig? Vad händer vid första anblicken? Det påverkar mig. Det känns. Någon har aktivt valt att lämna mitt flöde, vill inte se det igen. Exkluderar mig.
-Nej, det är klart … jag är inte så intressant.
– Åh, du dumt. Hur kunde jag tro att detta var vackert?
Snabbt får något luft inom mig som älskar att ifrågasätta mitt egenvärde baserat på andra människors gillande eller inte. Duger jag…?
Samma sak om det ramlar in nya följare med ny energi, som aktivt valt att följa mer och vill ha mer.
-Ja! Jag existerar, jag räknas. Nu flyger vi!!
Jag pratar om ett förslavande. Att världens kärlek är villkorlig. Att det är lätt att gå under den och ”pleasa” världen och samhället med vad den vill ha.
Om jag känner av detta, då finns det fler som gör det. Det kan vi räkna med. Jag är inte ensam om att påverkas. MEN.
Efter andra anblicken i detta scenario – då backar jag, tar ett djupt andetag och avslöjar och erkänner känslan. Jag är mänsklig. Jag vill inte vara förslavad av sociala medier och låta mitt egenvärde definieras av dem. Men, jag vill fortsatta vara jag, och dela med mig av mina tankar. Spilla över lite av min kreativitet och mina inre tankar till dig. Jag anar och vet ibland om att jag är älskad, villkorslöst älskad, men det är inte av samhället.
Det är en balansgång det här med att vilja finnas mitt i det som kan påverka, men ändå inte låta det påverka mitt allra innersta.
Jag tänker på dig som är yngre där ute. På dig som drabbas hårt av detta och kan känna dig exkluderad. På dig som inte hittat de nycklar och den väg som jag gjort för att komma i kontakt med mitt egentliga värde. Det unika människovärde. Det är så lätt och högst mänskligt och naturligt att tro att OM jag bara hade mer pengar, fler följare, större nätverk eller längre ögonfransar (!) … då skulle jag må bättre, vara mer lycklig… räknas.
Just nu läser jag två böcker som ger mig otroligt fint perspektiv på dessa tankar. ”Ovillkorligt älskad” av Henri Nouwen och ”Den inre friheten” av Jacques Phillippe.
Så. Låt oss öva oss i att våga dela, våga leva med klar blick och ett öppet hjärta till oss själva och varandra. Jag är så tacksam över att få möjlighet att dela lite tankar. Känner mig glad över att få skriva och våga dela utan att det ska behöva gillas eller hatas. Det räcker med att mina rader får dig att tänka efter hur du brukar känna, att du inte är ensam och att du är så mycket mer än din framgång, dina misslyckande och vad andra tycker och tänker om dig – du är unik och djupt värdefull precis som du är.
Kram och ha en fin söndag!
Lögnen viskar mitt namn. Inte högljutt. Men smygande. Upprepande och plågande.
Den berättar saker för mig som jag ju inte skulle tänka.
-Skit, varför kommer detta nu, tänker jag besviket och dömande om mig själv.
Försöker greppa om mina verktyg. Jag har många. De brukar funka! Jag vet så väl.
Borde veta bättre, tänker jag vidare. Hur trodde jag att jag skulle lura mig själv… Sätter mig på
yoga-matten. Sträcker ut, andas och ber. Ber min bön om hjälp att se till mitt värde. Försöker greppa mina verktyg …
Lögnen tar beslutsamt över, den sväller. Tar över mitt sinne och mitt hjärta.
Jag vaknar och känner mig besviken. På vem? På mig själv såklart, som så ofta förr. Jag
har misslyckats, tänker jag. Ja, jag kanske är sjuk ändå. Fortfarande…
Stannar där. Vill bjuda in dig till en beskrivning av vad lögn gör med våra liv. Den förpestar. Den förminskar.
Den försöker sätta dit oss där vi är som mest sårbara. Mitt i våra sår. Även de sår som helats och läkt. Där, mitt på ärret skrapar lögnen på ytan. Ibland lyckas den öppna upp.
För mig är det inte konstigt att detta händer nu, några dagar in på nya året. Djupa hjulspår av gamla mönster är som sagt inte lätt att bara sopa över. Nytt år. En trigger för mig.
Så., vad hände sen idag? Jag satte mig ner och skrev. Jag skrev ner varenda känsla jag hade i huvudet och vågade sätta ord på allt. Skammen avslöjades. Lögnen likaså. Jag skrev mig själv till sanning. Bojor lossade inom mig och jag började skriva snabbare och snabbare. Frihet, sanning och befrielse. Jag skrev för att komma närmre mig själv. Plötsligt blev mitt tillstånd lättare och jag kunde se med klar blick igen. Det kommer bli bra. Det är begripligt att jag hamnade i fel spår i mina tankebanor. Men det betyder inte att jag behöver välja det. Jag kan erkänna mina känslor och tankar, släppa dem och göra ett medvetet val att gå vidare.
Breathtaking! Mäktigt. Överväldigande.
Så, vad än din lögn är om dig själv – avslöja den. Sätt ljus på den. Så klarar den sig inte länge.
Tack för att jag kan dela detta. Kanske hjälper min berättelse dig ikväll.