På bilresan upp till Halmstad i fredags, på väg till svägerskans bröllop. Jag och barnen väljer låtar i turordning när vi kör och plockar upp Jonathan i Ystad som går av sitt pass på sjukhuset. Tiden flyger förbi även fast vi inte tagit fram skärmarna än. Noel blir smått chockad över att vi redan är framme när han ser vattentornet över Ystads skyline. Närvaron i musiken, samtalen som uppstår och minnen som väcks när Beat it med Micheal Jackson drar igång…

Elliot, vår äldsta kille, sitter bredvid mig när jag kör vidare längs E6:an och vi lyssnar på 7 years av Lukas Graham, som är en av hans favoritlåtar. Vi sjunger med och då slår det mig att det är ett så väldigt stort hopp av år i låttexten. Att vara 7 år, 20 år, 30 år… till att gå till 60 år. Jag säger högt till mig själv att; ”det är ju nu den bästa tiden är”. Elliot undrar vad det är som gör att den bästa tiden är nu, vid 38 liksom… Jag förstår frågan. Men det är just livet som är just nu. Som känns fantastiskt. Där jag får nypa mig i armen av stolhet av att snart kunna säga att jag har en tonåring i huset, samtidigt som en 10-åring, en 6-åring och en 4-åring förgyller min tillvaro. Förgyller min vardag – med gnäll, med bråk, med tokigheter, med läxor, med tjat, med pussar, med tvätthögar, med utvecklingssamtal x 4, med tider att passa, med … livet. Här och nu. Mitt i allt. Där det händer.

Jag känner mig tacksam. Det är vardagen jag älskar. Livet här och nu, tillsammans med familjen, mitt  i den spännande fas som mitt och Fridas företag Fri kommunikation står inför. När hösten nu kommer och jag blickar tillbaka på vad som skett sedan sommaren känner jag mig stolt.

Vardagen är intensiv, minst sagt. Vi är mitt i den. Denna tid är här och nu. Det är ingen tid jag vill hoppa över. Den är här och nu. Mitt i allt. Där det händer.