Hjärnstark och finmugg från My Feldt

Default mode network. Hej, hej hej! Vad underbart att få ett namn på det som jag alltid känt är viktigt och nödvändigt i mitt liv. Tiden för att dagdrömma. För att låta tankar flöda. Att få vara fri. Fri i sinnet. Ofta i rörelse. Under en löprunda… ja, allra bäst under en löprunda. Default mode network. Viktigt för en effektiv kreatör som jag.

Här är jag igen. Framför min dator. Efter träning. Full av liv och kraft. I behov av att uttrycka mig och dela med mig. Någon mer som känner igen sig? Någon mer än mig som får de bästa idéerna under löprundan? För mig har ju alltid rörelse varit självklart då jag både har studerat och jobbat med dans genom mitt liv och alltid varit fysiskt aktiv både innan och efter dansandet. Jag kommer ihåg löprundorna vid havet som 16-åring, som nybliven mamma uppe på Galgberget i Halmstad och nu som frilansande företagare på Österlen. Löprundorna som ger mig egentid. Egen tid för min hjärna att bara vara. Tid för att trycka på reset och för att ladda om. För att få ny energi. För att vända och vrida på en frågeställning. För att reda ut om jag ska säga ja eller nej till ett nytt uppdrag. För att börja på den text som ska skrivas och som behöver få ny input. Det är då – när jag är ute och springer som det ofta kommer till mig. Anledningen till att jag nu vill skriva om detta är den att det visar sig vara livsnödvändigt – att fysisk aktivitet gör så mycket med oss människor att det är helt otroligt. Jag blir glad! Glad för att det jag känner inte handlar om yta och kropp. Det handlar om hjärnan och mående. Det handlar om liv och hälsa.

Default mode network

Inför semestern kom min man Jonathan hem med en bok som han hade fått. Den heter Hjärnstark och är skriven av överläkaren Anders Hansen. Den är fylld med så mycket intressant forskning att man blir helt tagen. I morse när jag gav mig ut tidigt på Galgberget här i Halmstad där vi semestrar, valde jag med omsorg när jag skulle välja poddavsnitt. Det blev Sunshinepodden-avsnittet med just Anders Hansen. För mig blir det så bekräftande på något sätt. Jag har ibland känt att det är svårt att försvara varför jag så gärna vill och behöver träna, rädd för att folk ska tycka att man är för kontrollerad eller fixerad… Ja, jag vet, så borde jag inte tänka. Men, med min bakgrund med ätstörningar och fixering kan det ibland vara svårt att veta var gränsen går. Svårt också att prioritera träningen som fyrabarnsmamma och med stor passion för mitt jobb. Lätt att tänka att träningen bara är något som är en ego-boost. MEN! Den är livsviktig. För alla. Punkt.

När jag skrev inlägget om att jag är en person som gillar att ha många bollar i luften och tycker om att utföra saker (Min egen bästa vän), kanske det kan verka dubbelt med att jag förespråkar Default mode network  – alltså att låta hjärnan vara fri från att utföra uppgifter, utan mer få spelrum att vara drömmande och icke -effektiv. Men det är ju just detta som verkar vara min styrka. Att bejaka min konstnärliga och kreativa sida och bara vara. Ofta i rörelse. Ofta i samtal med mig själv eller genom att lyssna på något som får min hjärna att vara fri. Men även kunna vara effektiv, att kunna ta beslut och även utföra saker. Det är balansen som jag gillar.

Så. Som min sexåriga son Charlie just uttryckte sig, där han sitter och spelar ett spel på ipadden bredvid mig – ”Jag har fått ett hjärta, jag har fått ett liv”. Då säger jag nu som avslut – ”vi har fått ett hjärna, vi har fått ett liv”. Lyssna på podd-avsnittet och se om du gillar det (avsnitt #60).

Muggen Blomster, av My Feldt

Min runda på 50 minuter slutade nere på bageriet Feldt’s bröd och konfekt där jag inhandlade min fina mugg Blomster, gjord av My Feldt. Ännu en kvinna att inspireras av, som verkar följa sina drömmar och ha bra människor runt sig. Hon verkar också vara snäll mot sig själv. Det gillar jag! Idag kl åtta släpptes muggarna i butik för första gången.

Ha en fin dag alla! Det blir sista dagen i Halmstad för oss. Och jag har självklart köpt en kardemummabulle från Feldt’s. Ska det någon gång vara bulle – så kan det vara en riktigt go en. Förresten, att dra sig med ett så fint begrepp som Default mode network när man bara har lyssnat på det som hastigast, betyder såklart att detta är min tolkning och något som jag blev uppfylld och inspirerad av. Ligger oändligt mycket mer i det begreppet än vad jag säger… men det förstår du säkert.

Titta så fin denna är, även denna gjord av My Feldt.

Var snäll - mugg av My Feldt

Sommarbad på Ön. Rebecca Wallin

 

Bara så enkelt. Våra barn möts igen. Badar, skrattar och är. Här kommer en liten bildserie utan så många ord.

Rebecca Wallin

Sommarkvällar. Rebecca WallinNoel vid Ön, Halmstad. Rebecca WallinSommarlek. Rebecca Wallin

Olivia vid sjön. Rebecca Wallin

Elliot. Foto Rebecca Wallin

 

Kväll vid bryggan. Rebecca Wallin

Gänget från Bergsgatan

 

Den här sköna skaran. Gänget från Bergsgatan i Halmstad. Endast tuffingen i mitten som är född i Skåne. Härlig återförening som slutade med övernattning för en del av boysen. Skön dag och skön kväll. God natt.

Ledig på Villastrandvägen, Ystad

Med femtio nyanser av blått får jag leva. Leva med min älskade. Tätt intill. Vi är ensamma. I ett hav av blå nyanser. Om bara för några timmar. Att få vila, skratta, vara tysta och vara nära… om bara för några timmar…

Villa strandvägen, Rebecca Wallin

Mitt förra blogginlägg väckte känslor hos många. Tack för att micro-samtal oss emellan på Instagram, messenger och sms. För min del var det ord som rann ut mig vid köksbordet en morgon. Ord som kom lätt. Som flödade. De ville sägas högt. Ofta är det så… att när man pratar från hjärtat kommer det av sig själv. Jag gillar det. Vill att denna blogg ska få ha mitt hjärtas ton. Inte vara förställd och förskönad. Den ska vara enkel, jordad och fylld med min energi. Ingen behöver älska den. Jag hoppas ingen kommer hata den. Men det är min röst. Mina berättelser.

Mitt hjärtas ton, Rebecca Wallin

Jag och Jonathan är iväg på en minisemester tillsammans. Vi firar det mesta faktiskt. Lika bra det när man får chansen. Goda vänner och släktingar har hand om våra fyra juveler i huset på Skillinge och vi känner stor tacksamhet för trygghet och tillit. Vi firar alltså bland annat att vi har semester tillsammans, att Jonathan blir 40 år på onsdag, att vi har 14 års bröllopsdag i nästa vecka och att vi fortfarande älskar varandra. Två och ett halvt dygn av vila tillsammans. Det första dygnet hade Jonathan bokat hotell och jag måste säga att jag det kändes som en kärleksgåva till mig. Hotellet vi kom till i Danmark var ett kurortshotell med massor av plats för att äta gott, vila, spaa och träna. Blandningen igen. Att ligga och halvsova i en skön strandbädd och låta boken vila i knäet för att senare lyfta vikter i ett stort och lugnt gym…

I morse efter frukost cabbade vi ner och körde över bron till Ystad och till Villa strandvägen. Alltså… vilket ställe detta är. Jag har varit en gång tidigare. Men då som fotograf och i jobb för att porträttera Daniel Müllern som är stjärnkocken i villan (se länk till reportaget).  Denna gång åkte kameran upp för att den kände för det. För att ta in allt det rogivande och vackra i vårt rum.

Att få vara med varandra och bara komma bort från det vanliga är så värdefullt. För oss har tillvaron ändrats en hel del de sista månaderna då Jonathan jobbar heltid som sjuksköterska och tiderna med det yrket påverkar hela familjens rytm. Det innebär att jag och barnen har en hel del kvällar och helger själva tillsammans. Kvällar då middagar ska lagas (Jonathan är familjens bästa kock), ett hus som ska städas (Jonathan är klart den bättre av oss på det) och barn som ska nattas (vissa av barnen har abstinens efter just Jonathan och somnar med en stickad tröja som är Jonathans intill sin lilla kropp). Nu ska vi ha semester hela familjen och att börja med att stärka mamman och pappan kan nog ha en viss positiv inverkan för resten av familjen. Underskatta inte kittet mellan föräldrar! Det är nu när vi har tid för varandra som vi hittar varandra. Bortom förpliktelser fyller vi nu på varandra och hittar tillbaka till Jonathans skrattgrop i kinden och till mina skrattanfall vid restaurangbordet. Det är nu vi har tid att titta på varandra ordentligt, riktigt nära. Jag älskar när vi känner att vi älskar varandra. Jag älskar att vi älskar varandra. Jag älskar att vi vill fortsätta älska varandra. I nöd. Och i lust.

Att få sitta i detta burspråk nu på kvällen efter massor av samtal, vin, mat, bad och skriva är smått magiskt. Godnatt från Villa strandvägen.

Bloggar på bästa platsen. Om livet, semester och om hjärtats ton. Rebecca Wallin på Villa strandvägen i Ystad.

 

 

Ätstörningar som gör sig påminda

 

Att vara min egen bästa vän. Det är inte det lättaste. För min del är resan hit lång. Denna morgon är en av sån där underbar morgon. Sitter vid datorn med kaffet intill, ivrig att få skriva några rader. Magen tillfreds med god frukost och musklerna lätt darriga av styrkepasset i källaren. Ja. Träningen är redan gjord. Kl 6 på morgonen steg jag upp. Slank iväg från de minsta som låg slingrade mot min kropp på varsin sida. Den ensamma, tysta tiden då alla barn sover och Jonathan redan gett sig iväg till Ystad och sitt jobb på barnkliniken. Då är det bara jag. Med mitt fokus, min närvaro. Min tid att rikta min energi mot mig själv. Styrketräning gör mig stärkt. Både mentalt och fysiskt. Jag tycker om att känna mig stark. Modig och stark. Visste inte att lite vikter kunde få mig att känna mig så empowered. Så, på morgonen hänger jag med min allra bästa vän. Mig själv.

Vägen till att bli vän med mig själv

 

Jag har lärt mig att sätta ord på tankar. Gärna säga de högt till någon som jag känner förtroende för. För att avslöja lögnen. För det är så. Lögnen om mig själv finner sin väg in till mitt sinne och mitt hjärta då och då. Jag har lärt mig se mönstret. Jag har lärt mig leva med att bilden på mig själv förvrängs och förställs. Alla som har haft ätstörningar vet… Något har triggats. Någon vill in och störa, bryta ner och sänka huvudet på en. Det kan gå från en dag till en annan. Ofta skäms jag för att berätta att jag som 37-åring fortfarande får ta fighten. Jag känner mig ytlig och borde veta bättre. Nja, så lätt är det inte. Det handlar inte om ytlighet. Den här skiten är mer djupt rotat än så.

Rebecca Wallins blogg på Österlen

De flesta människor älskar ledig tid. Sommar med grillkvällar, fika hit och dit och glass och chips och choklad och mer tid för att äta… Jag stod vid datorn med Frida, veckan innan vi skulle stänga för sommarlov och insåg att det inte är så självklart för mig…semester alltså. På sommaren, då jag släpper fokus på jobb och på leveranser till kunder… finns fortfarande min energi kvar och då är det lätt att jag riktar den negativt mot mig själv… Det blir kortslutning. Jag vill sätta press. Jag vill nå mål… Suck, jag vet att det låter krävande. När Frida då hör mig berätta om min tveksamhet inför semestern, får hon mig att fatta att jag har så oerhört mycket energi – att det är en gåva, att jag bara måste använda den rätt. Jag har fått mer förståelse för min situation. För en sådan som mig, med massor av energi och kraft är det ok med konstnärliga sommarprojekt som gillar när agendan med familjen innehåller både och. Ibland hardcore städning, ibland utflykter, ibland bullbak, ibland blogginlägg och ibland bara film i soffan. Jag behöver min egentid för att fylla på med power. Jag behöver projekt. Det är ok. Det är min typ av återhämtning. Innan trodde jag att det var fel på mig. Typ, jag kan inte slappna av för att då känner jag mig inte värdefull… Nu kan jag istället acceptera att jag är den jag är. Med hjälp av regelbunden träning, med inslag av vilodagar, och genom att inte hoppa över några måltider håller jag lögnen borta. Mer och mer. Det är inte lika lätt att ta sig in..

Självbilden som skevar

Som dansare har jag stått framför spegelväggar i ca 18 år varje dag. Först under mina år på gymnasiet, sen året i Nice, året i Stockholm och åren i Göteborg. Sen blev det tio år som danspedagog. Arton år… Vissa av de åren var det ett rent helvete. Så mycket lektionstid som jag missade… Jag var kvar i salen, men mina tankar var enbart riktade på spegelbilden av mig själv. Jag jämförde, jag föraktade, jag mådde illa och jag kände att jag ville ut ur mitt eget skinn. Det är så sorgligt. Önskade jag kunde gå tillbaka till mig själv och leda mig rätt. Jag önskar att jag kunde se mig själv såsom mina närmsta såg på mig. Med kärlek.

Att ha levt med ätstörningar.

Att ha levt med ätstörningar har gjort att jag utvecklat otroligt känsliga spröt. Tentakler som känner av omgivningen. Tjejer och kvinnor i min närhet. Elever under mina tio år som lärare. Jag känner direkt. Det underliggande. Blicken som sneglar mot spegeln när hon tror att ingen ser. Handen vid midjan som känner efter. Otaliga gånger har några ord från mig varit helt förlösande för henne. Samtal som måste tas. Ord som måste ut. Tårar som behöver gråtas. För skammen. För äcklet. För känslan av att vara misslyckad.

Mina tentakler är en del av mig. De är med mig och de har utvecklats pga av erfarenhet. De får mig att hjälpa andra. Genom att jag förnimmer. De får mig fortfarande att nästan varje vecka möta någon kvinna med ätstörningsproblematik i bakgrunden. Något som ibland sveper runt och tar tag.

För mig är detta ett livslångt förhållningssätt. Jag vill verkligen ha mig själv som bästa vän. Jag vill kunna tillåta alla känslor. Jag vill känna mig som ett älskat barn. Som en stark tiger. Som en sensuell jaguar. Som en fri örn ovanför molnen. För det är jag värd. Alla dagar. Du med.