Min egen bästa vän.

Att vara min egen bästa vän. Det är inte det lättaste. För min del är resan hit lång. Denna morgon är en av sån där underbar morgon. Sitter vid datorn med kaffet intill, ivrig att få skriva några rader. Magen tillfreds med god frukost och musklerna lätt darriga av styrkepasset i källaren. Ja. Träningen är redan gjord. Kl 6 på morgonen steg jag upp. Slank iväg från de minsta som låg slingrade mot min kropp på varsin sida. Den ensamma, tysta tiden då alla barn sover och Jonathan redan gett sig iväg till Ystad och sitt jobb på barnkliniken. Då är det bara jag. Med mitt fokus, min närvaro. Min tid att rikta min energi mot mig själv. Styrketräning gör mig stärkt. Både mentalt och fysiskt. Jag tycker om att känna mig stark. Modig och stark. Visste inte att lite vikter kunde få mig att känna mig så empowered. Så, på morgonen hänger jag med min allra bästa vän. Mig själv.

Jag har lärt mig att sätta ord på tankar. Gärna säga de högt till någon som jag känner förtroende för. För att avslöja lögnen. För det är så. Lögnen om mig själv finner sin väg in till mitt sinne och mitt hjärta då och då. Jag har lärt mig se mönstret. Jag har lärt mig leva med att bilden på mig själv förvrängs och förställs. Alla som har haft ätstörningar vet… Något har triggats. Någon vill in och störa, bryta ner och sänka huvudet på en. Det kan gå från en dag till en annan. Ofta skäms jag för att berätta att jag som 37-åring fortfarande får ta fighten. Jag känner mig ytlig och borde veta bättre. Nja, så lätt är det inte. Det handlar inte om ytlighet. Den här skiten är mer djupt rotat än så.

De flesta människor älskar ledig tid. Sommar med grillkvällar, fika hit och dit och glass och chips och choklad och mer tid för att äta… Jag stod vid datorn med Frida, veckan innan vi skulle stänga för sommarlov och insåg att det inte är så självklart för mig…semester alltså. På sommaren, då jag släpper fokus på jobb och på leveranser till kunder… finns fortfarande min energi kvar och då är det lätt att jag riktar den negativt mot mig själv… Det blir kortslutning. Jag vill sätta press. Jag vill nå mål… Suck, jag vet att det låter krävande. När Frida då hör mig berätta om min tveksamhet inför semestern, får hon mig att fatta att jag har så oerhört mycket energi – att det är en gåva, att jag bara måste använda den rätt. Jag har fått mer förståelse för min situation. För en sådan som mig, med massor av energi och kraft är det ok med konstnärliga sommarprojekt som gillar när agendan med familjen innehåller både och. Ibland hardcore städning, ibland utflykter, ibland bullbak, ibland blogginlägg och ibland bara film i soffan. Jag behöver min egentid för att fylla på med power. Jag behöver projekt. Det är ok. Det är min typ av återhämtning. Innan trodde jag att det var fel på mig. Typ, jag kan inte slappna av för att då känner jag mig inte värdefull… Nu kan jag istället acceptera att jag är den jag är. Med hjälp av regelbunden träning, med inslag av vilodagar, och genom att inte hoppa över några måltider håller jag lögnen borta. Mer och mer. Det är inte lika lätt att ta sig in..

Som dansare har jag stått framför spegelväggar i ca 18 år varje dag. Först under mina år på gymnasiet, sen året i Nice, året i Stockholm och åren i Göteborg. Sen blev det tio år som danspedagog. Arton år… Vissa av de åren var det ett rent helvete. Så mycket lektionstid som jag missade… Jag var kvar i salen, men mina tankar var enbart riktade på spegelbilden av mig själv. Jag jämförde, jag föraktade, jag mådde illa och jag kände att jag ville ut ur mitt eget skinn. Det är så sorgligt. Önskade jag kunde gå tillbaka till mig själv och leda mig rätt. Jag önskar att jag kunde se mig själv såsom mina närmsta såg på mig. Med kärlek.

Att ha levt med ätstörningar har gjort att jag utvecklat otroligt känsliga spröt. Tentakler som känner av omgivningen. Tjejer och kvinnor i min närhet. Elever under mina tio år som lärare. Jag känner direkt. Det underliggande. Blicken som sneglar mot spegeln när hon tror att ingen ser. Handen vid midjan som känner efter. Otaliga gånger har några ord från mig varit helt förlösande för henne. Samtal som måste tas. Ord som måste ut. Tårar som behöver gråtas. För skammen. För äcklet. För känslan av att vara misslyckad.

Mina tentakler är en del av mig. De är med mig och de har utvecklats pga av erfarenhet. De får mig att hjälpa andra. Genom att jag förnimmer. De får mig fortfarande att nästan varje vecka möta någon kvinna med ätstörningsproblematik i bakgrunden. Något som ibland sveper runt och tar tag.

För mig är detta ett livslångt förhållningssätt. Jag vill verkligen ha mig själv som bästa vän. Jag vill kunna tillåta alla känslor. Jag vill känna mig som ett älskat barn. Som en stark tiger. Som en sensuell jaguar. Som en fri örn ovanför molnen. För det är jag värd. Alla dagar. Du med.