– från en fyrabarnsmammas perspektiv

Andas in frisk luft och reflekterar över pandemin och min egna erfarenhet av covid-19.

Fortfarande överraskad över vad vi som familj varit med om de senaste 2 veckorna. Fortfarande överrumplad över hur en pandemi tog världen med storm för mer än 1,5 år sedan och hur vi NU erfarit sjukdomen, en mamma och ett barn. Jag som dubbelvaccinerad och mitt barn ovaccinerad. Därav tre andra barn som tålmodigt stannat i karantän under 2 veckor i rad, i någon slags solidarisk handling, för hela samhällets skull medan nationella prov, läxor och simundervisning har passerat i skolan. Ingen digital undervisning har erbjudits för de friska barnen alls tyvärr. En del läxor har skickats hem, de äldsta har försökt hänga med via digitala läromedel.

Under min vecka som sängliggande låg jag i eget sovrum, med febern och tv:n som sällskap. Inte en chans att kunna hjälpa till med skola och mat eftersom jag både skulle bli frisk och inte heller smitta någon. Min man Jonathan var en klippa för oss alla. Barnen testade sig enligt riktlinjerna och det visade sig att ett av de fyra barnen blivit smittad. Ok, ställ om. Alla behövde ställa om och inse att 1 veckan hemma skulle bli minst 2, så länge ingen annan skulle visa positivt vid nästa provtagning för syskonen. Det smittade barnet klarade sin covid-19 utan att tappa smak. Enbart feber och förkylning. Trivdes bra med att äta i sängen, se på film och spela tv-spel med syskonen från andra rum.

 

Vet inte om du sett serien The Morningshow? Den hade säsongsavslutning på säsong 2 igår kväll. Den utspelar sig mitt i pandemins start och karaktären Alex Levy (Jennifer Aniston) insjuknar i covid-19 och hon sänder direkt från hennes sjukdomsläge. Hennes karaktär får mod att prata rakt från hjärtat och säga som hon tänker och känner.  Det fick mitt att bli lite förundrad över hela situationen. Minns så väl känslorna från mars 2020, då vi stod vid randen inför en världsförändring. Då många freakade loss med toapappers-hets, det blev normalt att prata om existensiella frågor, familjen och nära kära höll ihop och vi blev kollektivt mer ödmjuka inför det liv vi lever. Jag började undersöka mitt inre landskap, där och då, på ett djupare plan och på något sätt älskade jag den ovisshet som vi befann oss i. Ingen tog något på givet. Vi var kollektivt sårbara. På ett nytt sätt. Färgerna blev klarare, alla uppdrag på jobbet var en blessing, små saker uppskattades mer än de stora.

Så är jag nu här. På andra sidan av covid-19 och när jag i stort sett trodde den var över. Då, i mars 2020 när vi började höra om ett vaccin som skulle vara klart i januari 2021 och det kändes som en evighet och nästan overkligt … Och nu. 2 vaccinsprutor senare.  När folk börjar resa och livet är i stort sett som vanligt, skolorna är öppna och distansundervisningen är över. Nu. Hemma med alla barn i 2 veckor. Det är märkligt. Jag är så tacksam för mitt liv. För min familj. För att vi stått ut med varandra. För att vi kommit djupare, närmre varandra. Jag vill aldrig sluta känna tacksamhet över det jag har, det som finns rakt framför näsan på mig. Min familj och M I T T.  L I V.

Jag blev befriad från karantän en veckan innan barnen. Alla är testade igen och sedan några dagar ute från karantän igen!