Femtio nyanser av blått.

Med femtio nyanser av blått får jag leva. Leva med min älskade. Tätt intill. Vi är ensamma. I ett hav av blå nyanser. Om bara för några timmar. Att få vila, skratta, vara tysta och vara nära… om bara för några timmar…

Mitt förra blogginlägg väckte känslor hos många. Tack för att micro-samtal oss emellan på Instagram, messenger och sms. För min del var det ord som rann ut mig vid köksbordet en morgon. Ord som kom lätt. Som flödade. De ville sägas högt. Ofta är det så… att när man pratar från hjärtat kommer det av sig själv. Jag gillar det. Vill att denna blogg ska få ha mitt hjärtas ton. Inte vara förställd och förskönad. Den ska vara enkel, jordad och fylld med min energi. Ingen behöver älska den. Jag hoppas ingen kommer hata den. Men det är min röst. Mina berättelser.

Jag och Jonathan är iväg på en minisemester tillsammans. Vi firar det mesta faktiskt. Lika bra det när man får chansen. Goda vänner och släktingar har hand om våra fyra juveler i huset på Skillinge och vi känner stor tacksamhet för trygghet och tillit. Vi firar alltså bland annat att vi har semester tillsammans, att Jonathan blir 40 år på onsdag, att vi har 14 års bröllopsdag i nästa vecka och att vi fortfarande älskar varandra. Två och ett halvt dygn av vila tillsammans. Det första dygnet hade Jonathan bokat hotell och jag måste säga att jag det kändes som en kärleksgåva till mig. Hotellet vi kom till i Danmark var ett kurortshotell med massor av plats för att äta gott, vila, spaa och träna. Blandningen igen. Att ligga och halvsova i en skön strandbädd och låta boken vila i knäet för att senare lyfta vikter i ett stort och lugnt gym…

I morse efter frukost cabbade vi ner och körde över bron till Ystad och till Villa strandvägen. Alltså… vilket ställe detta är. Jag har varit en gång tidigare. Men då som fotograf och i jobb för att porträttera Daniel Müllern som är stjärnkocken i villan (se länk till reportaget).  Denna gång åkte kameran upp för att den kände för det. För att ta in allt det rogivande och vackra i vårt rum.

Att få vara med varandra och bara komma bort från det vanliga är så värdefullt. För oss har tillvaron ändrats en hel del de sista månaderna då Jonathan jobbar heltid som sjuksköterska och tiderna med det yrket påverkar hela familjens rytm. Det innebär att jag och barnen har en hel del kvällar och helger själva tillsammans. Kvällar då middagar ska lagas (Jonathan är familjens bästa kock), ett hus som ska städas (Jonathan är klart den bättre av oss på det) och barn som ska nattas (vissa av barnen har abstinens efter just Jonathan och somnar med en stickad tröja som är Jonathans intill sin lilla kropp). Nu ska vi ha semester hela familjen och att börja med att stärka mamman och pappan kan nog ha en viss positiv inverkan för resten av familjen. Underskatta inte kittet mellan föräldrar! Det är nu när vi har tid för varandra som vi hittar varandra. Bortom förpliktelser fyller vi nu på varandra och hittar tillbaka till Jonathans skrattgrop i kinden och till mina skrattanfall vid restaurangbordet. Det är nu vi har tid att titta på varandra ordentligt, riktigt nära. Jag älskar när vi känner att vi älskar varandra. Jag älskar att vi älskar varandra. Jag älskar att vi vill fortsätta älska varandra. I nöd. Och i lust.

Att få sitta i detta burspråk nu på kvällen efter massor av samtal, vin, mat, bad och skriva är smått magiskt. Godnatt från Villa strandvägen.