Vad mitt hjärta är fullt av. Ja, såklart. Mitt inre… mitt ensamma inre har längtat och kämpat. Ok, med risk för att prata om känsligheter som namnet Jesus, vill jag förvarna er som läser. Men det är en stor, viktig del av mitt liv. En absolut pusselbit som håller allt mitt inre samman. Inifrån och ut. Pusselbiten som fick mig att tappa andan denna tisdag. I köket. Med min fyraåring. Min dotter. Dottern vars ögon strålar alldeles speciellt när jag pratar om vissa saker. Den ena saken är dans. Den andra är när jag idag plötsligt drar henne till mig vid köksskåpet, på golvet, letandes efter kikärter till en hummus… Jag ville plötsligen berätta för henne att hon är älskad. No matter what. Att Jesus älskar henne och att han älskar mig. Att hon kan vända sig till honom när hon är ledsen, orolig, arg, frustrerad och glad genom livet. Att han alltid ser henne. Att han alltid vill hennes bästa. Oavsett. Vad som sker. Hennes ögon blev stora, så som de blir när jag pratar om dansen med henne, och hon tog sig på bröstet och sa ”Här finns han”. ”Ja, där finns han. Och här”, sa jag och la mina händer vid mitt hjärta. ”Ska vi dansa?” frågade hon mig och samtidigt som hon springer och hämtar sin favoritklänning ber hon mig att ta på mig en klänning. Klart vi ska dansa med klänningen på. Där händer allt. I stunden i köket. Närvaron av allt:ets allt. Känslan att jag hittar hem. Släpper garden och känner min egen närvaro fullt ut tillsammans med Agnes. Och Jesus.
Så vi dansar. Länge. Riset bubblar över sen fortsätter vi lite till. För mig är dansen så självklar. Ikväll inser jag att den fattas mig. Att få uttrycka min allra största glädje, tacksamhet och kärlek till Jesus genom dansen. Är. Stort.
En äkta närvaro. Äntligen. Som jag har väntat. Undrat och grubblat. Utsatt min affärspartner och vän Frida för otaliga samtal där jag varit i behov att vända ut och in, ifrågasatt min blotta existens. Hon har tålmodigt lyssnat på hur jag undrat vart jag tagit vägen, vart jag är på väg… ut och in ifrågasatt vad sociala medier gör med oss, vem jag är på Instagram…vad jag vill berätta… Det låter kanske patetiskt, men för en starkskör person som mig, som inte kan låta bli att vara transparent rent känslomässigt, är det svårt att posta vackra bilder på inredning eller framgång i jobb när jag inte känt mig glad på insidan.
För hur många muskler jag än kan spänna på min kropp, eller hur många fantastiskt goda och näringsrika smoothies jag kan göra – kan inget fylla det space längst inne. Förutom – det gudomliga. Det rummet har fått mig att både känna mig törstig och hungrig, hur jag än äter enligt den bästa kostplanen. Det är så tydligt nu!
Det är ju detta det handlar om. Enligt min mening. Plötsligt är allt helt klart inom mig. Jag lyssnar på Rita Springer och låten Mansion i högtalaren i köket. Jonathan är iväg på 13:e jobbpasset på 16 dagar i rad och jag saknar min allra bästa vän… Jag har känt mig utmattad på ett nytt sätt de senaste veckorna. Ett sätt som fått mig att oroa mig. Och jag som inte har ett så värst oroande sinne. Men på senare tid har jag vacklat. Hela sommaren om jag tänker efter. Försökt känna glädje över framgång med både det ena och det andra. Men utan den där riktiga närvaron. Utan den djupa glädjen. Den innersta tacksamhet som jag nu åter känner inom mig.
Älskar. Den Kärleken. Närvaron. Där faller allt på plats. Fixandet på ytan blir bara så uppenbar. Ledsen. Men så är det. Jag erkänner.
Jag vill ju uttrycka mig. Det är sådan jag är, det är en del av min personlighet. Men har fastnat helt över vad jag ska fokusera på och berätta.
Det bubblar över. Äntligen ett leende och ett skratt som bubblar upp på riktigt. Den känslan som börjar längst ner i magen och som kommer ut i både ljud och ett öppet ansikte. Ett sånt som ger tårar i ögonen. Jag är omringad. Jag är buren. Uppifrån, nerifrån, runt om. Inuti. Samtidigt som disken diskas och barnen rör sig runt mig och frågar vad jag skriver ner på anteckningsblocket vill jag för evigt vara kvar i denna känsla av kärlek och helhet.
Jag ritar upp min linje, en väg som jag gått på sedan jag var 21 år och på riktigt tog reda på hur det låg till med den där Jesus. Den vägen som har hållit mig stadig trots min mammas död, sjukdomar, inre slagfält och genom fyra underbara födslar av våra barn. Jag ser också att det är lätt att vandra bort från vägen, för att livet är busy i sig. I stunden med Agnes kastades jag upp på vägen. Den fick mina fötter att känna att varje fotsteg jag tar. De har en mening. Just det. Mitt liv har en mening.
Så, jag kommer dela. Dela med mig till dig som läser. Om den tro jag fann. Trots en uppväxt i en vanlig familj som inte hade någon kristen tro, valde jag den vägen. Det är den väg som jag lärt känna som försoningens och kärlekens väg. Och du. Om du känner dig skeptisk och tänker att det inte kommit mycket gott med kyrkan eller med religon genom tiderna, så ber jag dig att kika på Jesus. Han är något alldeles speciellt. Han står upp för dig. Vem du än är. Inte på grund av vad du gjort och hur du väljer att leva ditt liv. Utan för att han älskar dig. För att han bryr sig om dig. Jag vill dela detta. Dela för att det känns bra för mig. För att jag mår som bäst när jag fokuserar min bön på tacksamhet, glädje och kärlek.
Tack. Jag känner mig glad. Glad för att orden fick rinna ur mig. För tro mig, ikväll fick de äntligen komma ut.
Mitt brinn och mitt varför.
Fri kommunikation, ledarskap, Österlen, PersonligtFunderar en hel del över detta med att vara i mitt brinn, mitt varför. Det som gör att jag stannar i mitt element, det som gör att jag känner närvaro, flow och mening. Vet du vad jag menar? För en del människor är jobb bara ett jobb. Något som man gör för att det ska göras. För mig handlar det om en livsstil, om att göra skillnad. I de mindre samtalen, i de större processerna, genom de strategiska satsningar vi gör med företag, genom kameralinsen och hela vägen från offert och avtal till leverans.
Fri kommunikation vilar på värdeorden glädje, tillit och långsiktighet. Bolaget är drygt 3 år och vi omsätter ca 2,4 miljoner i dagsläget. Tittar tillbaka på de anteckningar som jag min affärspartner Frida skrev när vi var i planering inför starten av byrån okt 2015:
Vad brinner Rebecca för? Vad brinner Frida för?
R: Uttrycka, skapa, producera och se resultat, mötet med människor, foto, kommunikation. Ge.
F: Utveckling, utmaning, växa, hitta ny kunder, inspireras. Ge.
Vi är en nätverksbaserat byrå, dvs vi har många supertalanger i vårt team som jobbar med oss i skräddarsydda uppdrag. Detta medför dynamik, kreativitet och nyfikenhet. Den ena dagen sitter vi i varumärkesprocesser med ledningsgrupper runt om i Skåne och håller i workshops. Den andra dagen filmar vi VR-film i 360 grader. Den tredje dagen producerar vi hemsidor och texter, uppdaterar våra kunders sociala medier och sätter strategier. Vi nätverkar, skapar relationer och gör affärer.
Jag kom in i reklambyrå-världen som fotograf. Men som kvinna av min tid har jag numera många olika hattar att välja på. Den främsta hatten är den som har titeln byråchef för Fri kommunikation på. Den utmanar mig och den utvecklar mig. Med den hatten måste jag komma ihåg mitt brinn och mitt varför. Att leda med en mjuk ledarstil. Där glädje, tillit och långsiktighet är grunden till allt.
Vilket är ditt brinn och ditt varför? Berätta! Jag är nyfiken.
Maria Lancing på Skillinge om Skillinge.
Lifestyle, Personligt, r.o.k, UppdragMaria Lancing på Skillinge om Skillinge. Ja, Skillinge är centralt. I både hjärta, på ristade ägg och på canvasdukar. De varma ögonen tillsammans med de väl arbetande händerna berättar historier. De skvallrar om äventyr. Om romans. Om resor. Om upptäckarkraft. Om passion.
Det är något alldeles speciellt med Maria. Det har jag alltid känt. Som liten gick jag på hennes målarkurser och lärde mig dra den mest perfekta horisonten på det vackra akvarellpappret med hjälp av lillfingret som stöd. Då som nu är Maria en kraft för skapande och skaparlust. Hon fick oss barn att känna att vi kunde, att vi hade så mycket inom oss av fantasi och kreativitet. Hon drog den fram ur oss och tog vara på allt vi skapade på pappret. Det var fantastiskt. Minns när vi tecknade kroki med kolpennor. Fort skulle det gå. Att släppa taget. Älskade det. Att släppa det perfekta. Få lov att vara rustik i skapandet.
Tacksam är jag för att mina egna barn också får träffa Maria och skapa med henne. Tillsammans med skolan och förskolan får barnen åka till Marias ateljé på Skillinge för att uppleva det fantastiska i konsten. De mjuka orden, de positiva uppmuntrande orden … Så stärkande för ett barn.
I mitt jobb som fotograf kommer jag till Maria för att dokumentera henne inför ett reportage i mäklarmagasinet r.o.k av Mäklarna Ekström & Co. Jag och reporterns Johan besöker Maria i sin ateljé en fredag eftermiddag i februari. Påsken ligger framför oss, och med den också konstrundan. Vi ser de olika projekten som ligger framme på arbetsbord och i hyllor. En del även hängandes.
Så Skillinge är centralt. De gamla gatorna, sträddena i byn skapar spännande mönster. Mönster som Maria använder sig av i konsten. Hon är intresserad av sin hemby och den kallar på henne. Maria dyker ner och forskar i gamla böcker. Hon studerar och stannar upp. Djupdyker och skapar. Skillinge, det namn som gav henne respekt när hon var ute och seglade och träffade på sjömän i New York. ”Sa du att du kommer från Skillinge”, frågade dem henne. En gång i tiden var Skillinge en hamn full med skutor, fullriggare som seglade till och från de stora hamnarna runt om i världen.
Vi sitter ner och lyssnar på Maria. På hennes köksbord i rummet intill ateljén. Vi dricker kaffe tillsammans. Kameran får vila och Johans penna skriver stökiga stödord medan Maria berättar om kärleken till Grekland, om hantverket i äggristning och om … Skillinge.
Tack Maria för att vi får ha dig i byn. Och i familjen.
Besök Maria Lancing i hennes ateljé under påsk!
Min bror och hans vinrankor
Personligt, PorträttDet lyser i hans ögon. Hela hans uppenbarelse utstrålar glädje, förväntan och nyfikenhet. En slags nyförälskelse. Detta är del ett av storyn om John och hans vinrankor. I alla fall ett första frö av den. Vi befinner oss på Österlen, utanför byn Skillinge.
Min bror John. En sann entreprenör. Kanske främst den sortens entreprenör som älskar att få saker att växa. Från grunden. Alltså, på riktigt – utmaningen verkar ligga i det omöjliga, det triggar igång en sådan som John.
När Marika och John köpte gården för två år sedan var det en stor fördel att det fanns gott om mark i köpet. John hade nämligen en dröm om att odla något. Gården ligger strax utanför vår barndomsby Skillinge och jag är här för att hämta mina två yngsta barn som leker med sina kusiner och för att knäppa några bilder på nytillskottet i familjen – Dante, 5 veckor. När jag åker ner med bilen på grusvägen den oktober-eftermiddagen ligger solens strålar vackert på rankorna och de lyser välkomnande i grönt. Jag frågar John om han vill visa mig runt och jag tar med min kameran i bara farten. Jag följer med honom, strax bakom honom när han visar mig marken, de nya pålarna och kärleksfullt berättar han om de 160 vinrankorna. De har vuxit en hel del sedan han planterade dem. Den varma sommaren har varit en bra start visar det sig.
Jag älskar hans passion. Det tog ca 5 minuter för honom att bestämma sig för att köpa 160 st vinplankor, utan någon tidigare erfarenhet av vin (förutom den gången han trampade sitt eget vin i sitt badrum i Malmö för 10 år sedan …) och nu med ett hektar av vinrankor planerar han för nästa satsning. John har visserligen gjort sin research och bara några hundra meter från John och Marikas gård bor en av Österlens etablerade vinodlare, som med glädje hjälper till med råd och stöttning.
Jag som känner John och vet att han är en person som gillar när det händer saker är lite nyfiken på hur han har tålamodet för en sådan långsiktig satsning som det är med att odla vin. Han förklarar att det inte finns någon limit i form av kunskap, att han lär sig nya saker varje nytt kvartal och att även fast han oftast gillar saker som går snabbt – så är det just för att det händer saker hela tiden som det är kul. Varje nytt kvartal innebär ny kunskap – plantering, beskärning, vattning, pålning, kärlek, iakttagelse… det tar inte slut. Men man ser resultat. Det är härligt.
Det kanske inte är så konstigt att det blev just vin. John har alltid varit fascinerad av affärsmannen och dess image. Allt från kläder, film, mat, vin, accessoarer och vinkällare. Att John jobbar med kläder och accessoarer känner många till och starten med företaget Johnhenric.com är liknande denna story. Vem trodde att ett litet slips-företag skulle bli så framgångsrikt att det blivit Gasell-företag hela 5 gånger i rad? Otroligt. Jag har aldrig tvivlat på Johns förmåga att få saker att växa. Det som känns som en omöjlighet och där det finns en stor utmaning att göra business – där vill John vara och utmana.
I mars 2019 kommer nästa utmaning. Då ska 600 st nya vinrankor planteras, varav 400 st Solaris och 200 st Regent. Alltså både gröna och en del blå druvor. Det ska bli mig ett sant äventyr att följa min bror under denna resa. Vid den tiden kommer även hemsida och Instagram vara redo, om även du som läser har lust att följa med under processen.
Bilder på Dante? Ja såklart, så här fint låg han och sov inne på gården.
Jag älskar måndagar lika mycket som lördagar.
Lifestyle, PersonligtVid stationen där familjen väntade efter min livs fotoresa. På promenaden med Tyra vid trädet. Huset vi bor i. Kräftskivan där 11 kusiner blev 12 samma kväll. Dansen med Agnes i köket den där tisdagen. Familjen. Pulsen. Hjärtat i mitt liv. Återigen. De små stunderna. Är de största i mitt liv. Precis runt hörnet. Jag känner mig rik. Välsignad. Tacksam. Jag längtar inte bort. Min vardag är min lycka. Mitt arbete, en skatt. Min kollega en gåva. Jag älskar måndagar lika mycket som lördagar. Tack 2018 för att du har gett mig fler perspektiv. Tack för allt jag lärt mig genom möten med människor genom mitt jobb. Tack för insikten om hur det är att ha en man som jobbar skift inom vården. Tack för kämparkraft och innovation. Tack för ihärdighet och förlåtelse. Tack för vänner som finns nära, nära – som firar nyår med mig och barnen när Jonathan spenderar kvällen på barnmottagningen.
Konceptet best nine är så bra tycker jag. Även då det är ni, mina läsare och följare på instagram som valt de bästa nio från mitt delande år 2018 – blir jag så varm i hjärtat när resultatet visas på skärmen. Det allra viktigaste dyker då upp mitt framför ögonen på mig. Det ger mig en god vägvisare inför riktningen jag ska ta år 2019. Jag ska fortsätta. Fortsätta att försöka vara mitt bästa jag och satsa på rätt saker. Har ni gjort er best nine?
Ibland stormar det. Livet är så. Eller hur? Inget vi kommer undan direkt. En av de ingifta i vår släkt summerade en sak häromdagen då vi satt och pratade om året som gått; ”Ni Ekströmare (för er som inte vet, så är jag en Ekström efter Tor och Lena Ekström …och efter Stig och Tora Ekström innan det …) har förmåga att vara lugna och starka mitt i stormen”. Det var fint sagt. Och ja, jag är beredd att hålla med. Vi kanske är som bäst då det stormar. Då kan i alla fall jag få rätt perspektiv och veta vad som verkligen gäller och vad jag verkligen ska satsa på att fokusera på. För mig har den största stormen detta år kanske varit att jag och Jonathan inte delat vardagen som vi brukar göra. Vi har alltid, under våra sexton år tillsammans, sett till att prioritera varandra, uppleva saker gemensamt, skapat minnen ihop att bära länge. Men under 2018 var förutsättningarna annorlunda. Vi har upplever saker parallellt om varandra. Det har varit ganska tärande. Men det har gett perspektiv. Det har skapat nya vanor och nya möjligheter samtidigt som det också varit ansträngande.
Jag tackar för detta år och går förväntansfullt in i det nya. Idag är den första sidan på den nya boken som skrivs. Här och nu. Varje sekund. Nu. Nu. Nu …
Här och nu. Mitt i allt. Där det händer.
Lifestyle, PersonligtPå bilresan upp till Halmstad i fredags, på väg till svägerskans bröllop. Jag och barnen väljer låtar i turordning när vi kör och plockar upp Jonathan i Ystad som går av sitt pass på sjukhuset. Tiden flyger förbi även fast vi inte tagit fram skärmarna än. Noel blir smått chockad över att vi redan är framme när han ser vattentornet över Ystads skyline. Närvaron i musiken, samtalen som uppstår och minnen som väcks när Beat it med Micheal Jackson drar igång…
Elliot, vår äldsta kille, sitter bredvid mig när jag kör vidare längs E6:an och vi lyssnar på 7 years av Lukas Graham, som är en av hans favoritlåtar. Vi sjunger med och då slår det mig att det är ett så väldigt stort hopp av år i låttexten. Att vara 7 år, 20 år, 30 år… till att gå till 60 år. Jag säger högt till mig själv att; ”det är ju nu den bästa tiden är”. Elliot undrar vad det är som gör att den bästa tiden är nu, vid 38 liksom… Jag förstår frågan. Men det är just livet som är just nu. Som känns fantastiskt. Där jag får nypa mig i armen av stolhet av att snart kunna säga att jag har en tonåring i huset, samtidigt som en 10-åring, en 6-åring och en 4-åring förgyller min tillvaro. Förgyller min vardag – med gnäll, med bråk, med tokigheter, med läxor, med tjat, med pussar, med tvätthögar, med utvecklingssamtal x 4, med tider att passa, med … livet. Här och nu. Mitt i allt. Där det händer.
Jag känner mig tacksam. Det är vardagen jag älskar. Livet här och nu, tillsammans med familjen, mitt i den spännande fas som mitt och Fridas företag Fri kommunikation står inför. När hösten nu kommer och jag blickar tillbaka på vad som skett sedan sommaren känner jag mig stolt.
Vardagen är intensiv, minst sagt. Vi är mitt i den. Denna tid är här och nu. Det är ingen tid jag vill hoppa över. Den är här och nu. Mitt i allt. Där det händer.
Vad mitt hjärta är fullt av.
PersonligtVad mitt hjärta är fullt av. Ja, såklart. Mitt inre… mitt ensamma inre har längtat och kämpat. Ok, med risk för att prata om känsligheter som namnet Jesus, vill jag förvarna er som läser. Men det är en stor, viktig del av mitt liv. En absolut pusselbit som håller allt mitt inre samman. Inifrån och ut. Pusselbiten som fick mig att tappa andan denna tisdag. I köket. Med min fyraåring. Min dotter. Dottern vars ögon strålar alldeles speciellt när jag pratar om vissa saker. Den ena saken är dans. Den andra är när jag idag plötsligt drar henne till mig vid köksskåpet, på golvet, letandes efter kikärter till en hummus… Jag ville plötsligen berätta för henne att hon är älskad. No matter what. Att Jesus älskar henne och att han älskar mig. Att hon kan vända sig till honom när hon är ledsen, orolig, arg, frustrerad och glad genom livet. Att han alltid ser henne. Att han alltid vill hennes bästa. Oavsett. Vad som sker. Hennes ögon blev stora, så som de blir när jag pratar om dansen med henne, och hon tog sig på bröstet och sa ”Här finns han”. ”Ja, där finns han. Och här”, sa jag och la mina händer vid mitt hjärta. ”Ska vi dansa?” frågade hon mig och samtidigt som hon springer och hämtar sin favoritklänning ber hon mig att ta på mig en klänning. Klart vi ska dansa med klänningen på. Där händer allt. I stunden i köket. Närvaron av allt:ets allt. Känslan att jag hittar hem. Släpper garden och känner min egen närvaro fullt ut tillsammans med Agnes. Och Jesus.
Så vi dansar. Länge. Riset bubblar över sen fortsätter vi lite till. För mig är dansen så självklar. Ikväll inser jag att den fattas mig. Att få uttrycka min allra största glädje, tacksamhet och kärlek till Jesus genom dansen. Är. Stort.
En äkta närvaro. Äntligen. Som jag har väntat. Undrat och grubblat. Utsatt min affärspartner och vän Frida för otaliga samtal där jag varit i behov att vända ut och in, ifrågasatt min blotta existens. Hon har tålmodigt lyssnat på hur jag undrat vart jag tagit vägen, vart jag är på väg… ut och in ifrågasatt vad sociala medier gör med oss, vem jag är på Instagram…vad jag vill berätta… Det låter kanske patetiskt, men för en starkskör person som mig, som inte kan låta bli att vara transparent rent känslomässigt, är det svårt att posta vackra bilder på inredning eller framgång i jobb när jag inte känt mig glad på insidan.
För hur många muskler jag än kan spänna på min kropp, eller hur många fantastiskt goda och näringsrika smoothies jag kan göra – kan inget fylla det space längst inne. Förutom – det gudomliga. Det rummet har fått mig att både känna mig törstig och hungrig, hur jag än äter enligt den bästa kostplanen. Det är så tydligt nu!
Det är ju detta det handlar om. Enligt min mening. Plötsligt är allt helt klart inom mig. Jag lyssnar på Rita Springer och låten Mansion i högtalaren i köket. Jonathan är iväg på 13:e jobbpasset på 16 dagar i rad och jag saknar min allra bästa vän… Jag har känt mig utmattad på ett nytt sätt de senaste veckorna. Ett sätt som fått mig att oroa mig. Och jag som inte har ett så värst oroande sinne. Men på senare tid har jag vacklat. Hela sommaren om jag tänker efter. Försökt känna glädje över framgång med både det ena och det andra. Men utan den där riktiga närvaron. Utan den djupa glädjen. Den innersta tacksamhet som jag nu åter känner inom mig.
Älskar. Den Kärleken. Närvaron. Där faller allt på plats. Fixandet på ytan blir bara så uppenbar. Ledsen. Men så är det. Jag erkänner.
Jag vill ju uttrycka mig. Det är sådan jag är, det är en del av min personlighet. Men har fastnat helt över vad jag ska fokusera på och berätta.
Det bubblar över. Äntligen ett leende och ett skratt som bubblar upp på riktigt. Den känslan som börjar längst ner i magen och som kommer ut i både ljud och ett öppet ansikte. Ett sånt som ger tårar i ögonen. Jag är omringad. Jag är buren. Uppifrån, nerifrån, runt om. Inuti. Samtidigt som disken diskas och barnen rör sig runt mig och frågar vad jag skriver ner på anteckningsblocket vill jag för evigt vara kvar i denna känsla av kärlek och helhet.
Jag ritar upp min linje, en väg som jag gått på sedan jag var 21 år och på riktigt tog reda på hur det låg till med den där Jesus. Den vägen som har hållit mig stadig trots min mammas död, sjukdomar, inre slagfält och genom fyra underbara födslar av våra barn. Jag ser också att det är lätt att vandra bort från vägen, för att livet är busy i sig. I stunden med Agnes kastades jag upp på vägen. Den fick mina fötter att känna att varje fotsteg jag tar. De har en mening. Just det. Mitt liv har en mening.
Så, jag kommer dela. Dela med mig till dig som läser. Om den tro jag fann. Trots en uppväxt i en vanlig familj som inte hade någon kristen tro, valde jag den vägen. Det är den väg som jag lärt känna som försoningens och kärlekens väg. Och du. Om du känner dig skeptisk och tänker att det inte kommit mycket gott med kyrkan eller med religon genom tiderna, så ber jag dig att kika på Jesus. Han är något alldeles speciellt. Han står upp för dig. Vem du än är. Inte på grund av vad du gjort och hur du väljer att leva ditt liv. Utan för att han älskar dig. För att han bryr sig om dig. Jag vill dela detta. Dela för att det känns bra för mig. För att jag mår som bäst när jag fokuserar min bön på tacksamhet, glädje och kärlek.
Tack. Jag känner mig glad. Glad för att orden fick rinna ur mig. För tro mig, ikväll fick de äntligen komma ut.
Bröllop på Villa Aske, Stockholm.
Bröllop, PorträttBröllop på Villa Aske, utanför Stockholm. Låt mig få presentera Adam & Idas bröllopsdag den 11 aug 2018. Den fantastiska platsen heter Villa Aske och med dess florentiska renessanskänsla fick villan utgöra kuliss och scenografi för kärleken.
Hela dagen präglades av glädje och förväntan. Detta par är troligen först ut av alla i sitt kompisgäng att gifta sig. Det är speciellt. Spänningen är påtaglig och detaljerna är magiska. Det är första gången som jag träffar Adam & Ida. De bokade mig förra året och vi har haft kontakt via mail och sociala medier sedan dess. Deras kärlek till varandra fullständigt strålar om dem. De passar ihop. Löftena som de skrivit till varandra läser de upp under stor vördnad. Talen på kvällen berättar också om kärlek och tillhörighet. Det är vackert.
Jag låter bilderna få tala. Adam & Ida, stort grattis till varandra!
Bröllop på Villa Aske.
Default mode network. Hej!
Lifestyle, PersonligtDefault mode network. Hej, hej hej! Vad underbart att få ett namn på det som jag alltid känt är viktigt och nödvändigt i mitt liv. Tiden för att dagdrömma. För att låta tankar flöda. Att få vara fri. Fri i sinnet. Ofta i rörelse. Under en löprunda… ja, allra bäst under en löprunda. Default mode network. Viktigt för en effektiv kreatör som jag.
Här är jag igen. Framför min dator. Efter träning. Full av liv och kraft. I behov av att uttrycka mig och dela med mig. Någon mer som känner igen sig? Någon mer än mig som får de bästa idéerna under löprundan? För mig har ju alltid rörelse varit självklart då jag både har studerat och jobbat med dans genom mitt liv och alltid varit fysiskt aktiv både innan och efter dansandet. Jag kommer ihåg löprundorna vid havet som 16-åring, som nybliven mamma uppe på Galgberget i Halmstad och nu som frilansande företagare på Österlen. Löprundorna som ger mig egentid. Egen tid för min hjärna att bara vara. Tid för att trycka på reset och för att ladda om. För att få ny energi. För att vända och vrida på en frågeställning. För att reda ut om jag ska säga ja eller nej till ett nytt uppdrag. För att börja på den text som ska skrivas och som behöver få ny input. Det är då – när jag är ute och springer som det ofta kommer till mig. Anledningen till att jag nu vill skriva om detta är den att det visar sig vara livsnödvändigt – att fysisk aktivitet gör så mycket med oss människor att det är helt otroligt. Jag blir glad! Glad för att det jag känner inte handlar om yta och kropp. Det handlar om hjärnan och mående. Det handlar om liv och hälsa.
Inför semestern kom min man Jonathan hem med en bok som han hade fått. Den heter Hjärnstark och är skriven av överläkaren Anders Hansen. Den är fylld med så mycket intressant forskning att man blir helt tagen. I morse när jag gav mig ut tidigt på Galgberget här i Halmstad där vi semestrar, valde jag med omsorg när jag skulle välja poddavsnitt. Det blev Sunshinepodden-avsnittet med just Anders Hansen. För mig blir det så bekräftande på något sätt. Jag har ibland känt att det är svårt att försvara varför jag så gärna vill och behöver träna, rädd för att folk ska tycka att man är för kontrollerad eller fixerad… Ja, jag vet, så borde jag inte tänka. Men, med min bakgrund med ätstörningar och fixering kan det ibland vara svårt att veta var gränsen går. Svårt också att prioritera träningen som fyrabarnsmamma och med stor passion för mitt jobb. Lätt att tänka att träningen bara är något som är en ego-boost. MEN! Den är livsviktig. För alla. Punkt.
När jag skrev inlägget om att jag är en person som gillar att ha många bollar i luften och tycker om att utföra saker (Min egen bästa vän), kanske det kan verka dubbelt med att jag förespråkar Default mode network – alltså att låta hjärnan vara fri från att utföra uppgifter, utan mer få spelrum att vara drömmande och icke -effektiv. Men det är ju just detta som verkar vara min styrka. Att bejaka min konstnärliga och kreativa sida och bara vara. Ofta i rörelse. Ofta i samtal med mig själv eller genom att lyssna på något som får min hjärna att vara fri. Men även kunna vara effektiv, att kunna ta beslut och även utföra saker. Det är balansen som jag gillar.
Så. Som min sexåriga son Charlie just uttryckte sig, där han sitter och spelar ett spel på ipadden bredvid mig – ”Jag har fått ett hjärta, jag har fått ett liv”. Då säger jag nu som avslut – ”vi har fått ett hjärna, vi har fått ett liv”. Lyssna på podd-avsnittet och se om du gillar det (avsnitt #60).
Min runda på 50 minuter slutade nere på bageriet Feldt’s bröd och konfekt där jag inhandlade min fina mugg Blomster, gjord av My Feldt. Ännu en kvinna att inspireras av, som verkar följa sina drömmar och ha bra människor runt sig. Hon verkar också vara snäll mot sig själv. Det gillar jag! Idag kl åtta släpptes muggarna i butik för första gången.
Ha en fin dag alla! Det blir sista dagen i Halmstad för oss. Och jag har självklart köpt en kardemummabulle från Feldt’s. Ska det någon gång vara bulle – så kan det vara en riktigt go en. Förresten, att dra sig med ett så fint begrepp som Default mode network när man bara har lyssnat på det som hastigast, betyder såklart att detta är min tolkning och något som jag blev uppfylld och inspirerad av. Ligger oändligt mycket mer i det begreppet än vad jag säger… men det förstår du säkert.
Titta så fin denna är, även denna gjord av My Feldt.
Bara så enkelt.
Lifestyle, PersonligtBara så enkelt. Våra barn möts igen. Badar, skrattar och är. Här kommer en liten bildserie utan så många ord.
Den här sköna skaran. Gänget från Bergsgatan i Halmstad. Endast tuffingen i mitten som är född i Skåne. Härlig återförening som slutade med övernattning för en del av boysen. Skön dag och skön kväll. God natt.
Femtio nyanser av blått.
Lifestyle, PersonligtMed femtio nyanser av blått får jag leva. Leva med min älskade. Tätt intill. Vi är ensamma. I ett hav av blå nyanser. Om bara för några timmar. Att få vila, skratta, vara tysta och vara nära… om bara för några timmar…
Mitt förra blogginlägg väckte känslor hos många. Tack för att micro-samtal oss emellan på Instagram, messenger och sms. För min del var det ord som rann ut mig vid köksbordet en morgon. Ord som kom lätt. Som flödade. De ville sägas högt. Ofta är det så… att när man pratar från hjärtat kommer det av sig själv. Jag gillar det. Vill att denna blogg ska få ha mitt hjärtas ton. Inte vara förställd och förskönad. Den ska vara enkel, jordad och fylld med min energi. Ingen behöver älska den. Jag hoppas ingen kommer hata den. Men det är min röst. Mina berättelser.
Jag och Jonathan är iväg på en minisemester tillsammans. Vi firar det mesta faktiskt. Lika bra det när man får chansen. Goda vänner och släktingar har hand om våra fyra juveler i huset på Skillinge och vi känner stor tacksamhet för trygghet och tillit. Vi firar alltså bland annat att vi har semester tillsammans, att Jonathan blir 40 år på onsdag, att vi har 14 års bröllopsdag i nästa vecka och att vi fortfarande älskar varandra. Två och ett halvt dygn av vila tillsammans. Det första dygnet hade Jonathan bokat hotell och jag måste säga att jag det kändes som en kärleksgåva till mig. Hotellet vi kom till i Danmark var ett kurortshotell med massor av plats för att äta gott, vila, spaa och träna. Blandningen igen. Att ligga och halvsova i en skön strandbädd och låta boken vila i knäet för att senare lyfta vikter i ett stort och lugnt gym…
I morse efter frukost cabbade vi ner och körde över bron till Ystad och till Villa strandvägen. Alltså… vilket ställe detta är. Jag har varit en gång tidigare. Men då som fotograf och i jobb för att porträttera Daniel Müllern som är stjärnkocken i villan (se länk till reportaget). Denna gång åkte kameran upp för att den kände för det. För att ta in allt det rogivande och vackra i vårt rum.
Att få vara med varandra och bara komma bort från det vanliga är så värdefullt. För oss har tillvaron ändrats en hel del de sista månaderna då Jonathan jobbar heltid som sjuksköterska och tiderna med det yrket påverkar hela familjens rytm. Det innebär att jag och barnen har en hel del kvällar och helger själva tillsammans. Kvällar då middagar ska lagas (Jonathan är familjens bästa kock), ett hus som ska städas (Jonathan är klart den bättre av oss på det) och barn som ska nattas (vissa av barnen har abstinens efter just Jonathan och somnar med en stickad tröja som är Jonathans intill sin lilla kropp). Nu ska vi ha semester hela familjen och att börja med att stärka mamman och pappan kan nog ha en viss positiv inverkan för resten av familjen. Underskatta inte kittet mellan föräldrar! Det är nu när vi har tid för varandra som vi hittar varandra. Bortom förpliktelser fyller vi nu på varandra och hittar tillbaka till Jonathans skrattgrop i kinden och till mina skrattanfall vid restaurangbordet. Det är nu vi har tid att titta på varandra ordentligt, riktigt nära. Jag älskar när vi känner att vi älskar varandra. Jag älskar att vi älskar varandra. Jag älskar att vi vill fortsätta älska varandra. I nöd. Och i lust.
Att få sitta i detta burspråk nu på kvällen efter massor av samtal, vin, mat, bad och skriva är smått magiskt. Godnatt från Villa strandvägen.