Att byta perspektiv. Vilken skatt det är!

Att byta perspektiv. Ja, vilken skatt det är!

Under det senaste halvåret har jag djupdykt och varit bestämd på att göra upp med en del grejor. Du, som följer mig på Instagram vet. Det har handlat om att upprätta en bruten självbild, att låta mig själv få ny jord, fräscht vatten och kärleksfullt syre att andas. Precis som en blomma. Jag har försökt vara transparent och öppen, försökt dela med mig under tiden, istället för efteråt. Den grejen är sårbar. Att vara mitt i processen och inte veta hur det ska gå, men ändå dela. Ibland har det känts förlösande och ibland har jag känt mig hudlös.

Jag upplever att när jag sättet saker i rörelse, tar ett steg i en ny riktning – då sker en förändring. Nya perspektiv tar form och min syn på mig själv, på min nästa och på min omvärld förändras. Vad händer om jag inser att jag är ok? Vad händer med min syn på min nästa om jag inser att jag är ok precis som jag är? Den förändras.

Tänk om…

• du inte är fel?
• du inte behöver förändras?
• du inte behöver ändra dig?

Jag vet inte om du känner igen dig i att tro att du är fel, att du är för glad, för driven, för tacksam…? Men samtidigt inom dig känt dig ledsen, avvisad, obekväm och otrygg… för att du inte passar in? Like hello!  Som om luften går ur mig, som om någon satt en slang i ryggen på mig och sugit ut min livslust. Det är absolut sällan jag känner detta, men när jag känner det, då känner jag det verkligen. Och då kan jag bli ledsen över att jag tar så illa vid mig.

Men vet du. Den stig jag vandrar på, som håller mig till sanningen om mig själv, som lyfter mig från insidan – den har fått mig att inse, på riktigt, att jag är den jag är och det är ok. Den har fått mig att byta perspektiv och istället för att tro att det är fel på mig, och att jag borde ändra mig – kan jag vila i vem jag är och inse att allt inte handlar om mig. Det är en fantastisk känsla. Att inte förställa mig och försöka ”pleasa” alla. Jag är ofta hudlös och transparent, känner mycket och många känslor och analyserar och reflekterar över det mesta. Men jag har stärkts på insidan. Istället för att bygga en mur och en starkare fasad runt mig för att skydda mina känslor, har jag funnit och vunnit mer av mig själv, mitt rätta värde och det gör att jag fortfarande kan vara öppen och mjuk på utsidan.

Eiffel tornet, Paris 2019. Rebecca Wallin

Jag väljer att visa två foton av Eiffel-tornet. Från min och Elliots Paris-resa 2019. Från ett annat perspektiv. Inte från det vanliga hållet där Eiffel-tornet står stolt och sett från långt håll. Utan så här. Underifrån, inifrån. Med den starka basen, alla små pelare, muttrar och plan som håller allt på plats och fyller en funktion. Med verksamhet i mitten av myller av liv. Ihåligt men ändå starkt. Ett nytt perspektiv. Känner du igen dig i mitt resonemang?