Ledig på Villastrandvägen, Ystad

Med femtio nyanser av blått får jag leva. Leva med min älskade. Tätt intill. Vi är ensamma. I ett hav av blå nyanser. Om bara för några timmar. Att få vila, skratta, vara tysta och vara nära… om bara för några timmar…

Villa strandvägen, Rebecca Wallin

Mitt förra blogginlägg väckte känslor hos många. Tack för att micro-samtal oss emellan på Instagram, messenger och sms. För min del var det ord som rann ut mig vid köksbordet en morgon. Ord som kom lätt. Som flödade. De ville sägas högt. Ofta är det så… att när man pratar från hjärtat kommer det av sig själv. Jag gillar det. Vill att denna blogg ska få ha mitt hjärtas ton. Inte vara förställd och förskönad. Den ska vara enkel, jordad och fylld med min energi. Ingen behöver älska den. Jag hoppas ingen kommer hata den. Men det är min röst. Mina berättelser.

Mitt hjärtas ton, Rebecca Wallin

Jag och Jonathan är iväg på en minisemester tillsammans. Vi firar det mesta faktiskt. Lika bra det när man får chansen. Goda vänner och släktingar har hand om våra fyra juveler i huset på Skillinge och vi känner stor tacksamhet för trygghet och tillit. Vi firar alltså bland annat att vi har semester tillsammans, att Jonathan blir 40 år på onsdag, att vi har 14 års bröllopsdag i nästa vecka och att vi fortfarande älskar varandra. Två och ett halvt dygn av vila tillsammans. Det första dygnet hade Jonathan bokat hotell och jag måste säga att jag det kändes som en kärleksgåva till mig. Hotellet vi kom till i Danmark var ett kurortshotell med massor av plats för att äta gott, vila, spaa och träna. Blandningen igen. Att ligga och halvsova i en skön strandbädd och låta boken vila i knäet för att senare lyfta vikter i ett stort och lugnt gym…

I morse efter frukost cabbade vi ner och körde över bron till Ystad och till Villa strandvägen. Alltså… vilket ställe detta är. Jag har varit en gång tidigare. Men då som fotograf och i jobb för att porträttera Daniel Müllern som är stjärnkocken i villan (se länk till reportaget).  Denna gång åkte kameran upp för att den kände för det. För att ta in allt det rogivande och vackra i vårt rum.

Att få vara med varandra och bara komma bort från det vanliga är så värdefullt. För oss har tillvaron ändrats en hel del de sista månaderna då Jonathan jobbar heltid som sjuksköterska och tiderna med det yrket påverkar hela familjens rytm. Det innebär att jag och barnen har en hel del kvällar och helger själva tillsammans. Kvällar då middagar ska lagas (Jonathan är familjens bästa kock), ett hus som ska städas (Jonathan är klart den bättre av oss på det) och barn som ska nattas (vissa av barnen har abstinens efter just Jonathan och somnar med en stickad tröja som är Jonathans intill sin lilla kropp). Nu ska vi ha semester hela familjen och att börja med att stärka mamman och pappan kan nog ha en viss positiv inverkan för resten av familjen. Underskatta inte kittet mellan föräldrar! Det är nu när vi har tid för varandra som vi hittar varandra. Bortom förpliktelser fyller vi nu på varandra och hittar tillbaka till Jonathans skrattgrop i kinden och till mina skrattanfall vid restaurangbordet. Det är nu vi har tid att titta på varandra ordentligt, riktigt nära. Jag älskar när vi känner att vi älskar varandra. Jag älskar att vi älskar varandra. Jag älskar att vi vill fortsätta älska varandra. I nöd. Och i lust.

Att få sitta i detta burspråk nu på kvällen efter massor av samtal, vin, mat, bad och skriva är smått magiskt. Godnatt från Villa strandvägen.

Bloggar på bästa platsen. Om livet, semester och om hjärtats ton. Rebecca Wallin på Villa strandvägen i Ystad.

 

 

Ätstörningar som gör sig påminda

 

Att vara min egen bästa vän. Det är inte det lättaste. För min del är resan hit lång. Denna morgon är en av sån där underbar morgon. Sitter vid datorn med kaffet intill, ivrig att få skriva några rader. Magen tillfreds med god frukost och musklerna lätt darriga av styrkepasset i källaren. Ja. Träningen är redan gjord. Kl 6 på morgonen steg jag upp. Slank iväg från de minsta som låg slingrade mot min kropp på varsin sida. Den ensamma, tysta tiden då alla barn sover och Jonathan redan gett sig iväg till Ystad och sitt jobb på barnkliniken. Då är det bara jag. Med mitt fokus, min närvaro. Min tid att rikta min energi mot mig själv. Styrketräning gör mig stärkt. Både mentalt och fysiskt. Jag tycker om att känna mig stark. Modig och stark. Visste inte att lite vikter kunde få mig att känna mig så empowered. Så, på morgonen hänger jag med min allra bästa vän. Mig själv.

Vägen till att bli vän med mig själv

 

Jag har lärt mig att sätta ord på tankar. Gärna säga de högt till någon som jag känner förtroende för. För att avslöja lögnen. För det är så. Lögnen om mig själv finner sin väg in till mitt sinne och mitt hjärta då och då. Jag har lärt mig se mönstret. Jag har lärt mig leva med att bilden på mig själv förvrängs och förställs. Alla som har haft ätstörningar vet… Något har triggats. Någon vill in och störa, bryta ner och sänka huvudet på en. Det kan gå från en dag till en annan. Ofta skäms jag för att berätta att jag som 37-åring fortfarande får ta fighten. Jag känner mig ytlig och borde veta bättre. Nja, så lätt är det inte. Det handlar inte om ytlighet. Den här skiten är mer djupt rotat än så.

Rebecca Wallins blogg på Österlen

De flesta människor älskar ledig tid. Sommar med grillkvällar, fika hit och dit och glass och chips och choklad och mer tid för att äta… Jag stod vid datorn med Frida, veckan innan vi skulle stänga för sommarlov och insåg att det inte är så självklart för mig…semester alltså. På sommaren, då jag släpper fokus på jobb och på leveranser till kunder… finns fortfarande min energi kvar och då är det lätt att jag riktar den negativt mot mig själv… Det blir kortslutning. Jag vill sätta press. Jag vill nå mål… Suck, jag vet att det låter krävande. När Frida då hör mig berätta om min tveksamhet inför semestern, får hon mig att fatta att jag har så oerhört mycket energi – att det är en gåva, att jag bara måste använda den rätt. Jag har fått mer förståelse för min situation. För en sådan som mig, med massor av energi och kraft är det ok med konstnärliga sommarprojekt som gillar när agendan med familjen innehåller både och. Ibland hardcore städning, ibland utflykter, ibland bullbak, ibland blogginlägg och ibland bara film i soffan. Jag behöver min egentid för att fylla på med power. Jag behöver projekt. Det är ok. Det är min typ av återhämtning. Innan trodde jag att det var fel på mig. Typ, jag kan inte slappna av för att då känner jag mig inte värdefull… Nu kan jag istället acceptera att jag är den jag är. Med hjälp av regelbunden träning, med inslag av vilodagar, och genom att inte hoppa över några måltider håller jag lögnen borta. Mer och mer. Det är inte lika lätt att ta sig in..

Självbilden som skevar

Som dansare har jag stått framför spegelväggar i ca 18 år varje dag. Först under mina år på gymnasiet, sen året i Nice, året i Stockholm och åren i Göteborg. Sen blev det tio år som danspedagog. Arton år… Vissa av de åren var det ett rent helvete. Så mycket lektionstid som jag missade… Jag var kvar i salen, men mina tankar var enbart riktade på spegelbilden av mig själv. Jag jämförde, jag föraktade, jag mådde illa och jag kände att jag ville ut ur mitt eget skinn. Det är så sorgligt. Önskade jag kunde gå tillbaka till mig själv och leda mig rätt. Jag önskar att jag kunde se mig själv såsom mina närmsta såg på mig. Med kärlek.

Att ha levt med ätstörningar.

Att ha levt med ätstörningar har gjort att jag utvecklat otroligt känsliga spröt. Tentakler som känner av omgivningen. Tjejer och kvinnor i min närhet. Elever under mina tio år som lärare. Jag känner direkt. Det underliggande. Blicken som sneglar mot spegeln när hon tror att ingen ser. Handen vid midjan som känner efter. Otaliga gånger har några ord från mig varit helt förlösande för henne. Samtal som måste tas. Ord som måste ut. Tårar som behöver gråtas. För skammen. För äcklet. För känslan av att vara misslyckad.

Mina tentakler är en del av mig. De är med mig och de har utvecklats pga av erfarenhet. De får mig att hjälpa andra. Genom att jag förnimmer. De får mig fortfarande att nästan varje vecka möta någon kvinna med ätstörningsproblematik i bakgrunden. Något som ibland sveper runt och tar tag.

För mig är detta ett livslångt förhållningssätt. Jag vill verkligen ha mig själv som bästa vän. Jag vill kunna tillåta alla känslor. Jag vill känna mig som ett älskat barn. Som en stark tiger. Som en sensuell jaguar. Som en fri örn ovanför molnen. För det är jag värd. Alla dagar. Du med.

 

sittner.

Verkligen? Hög på business som i att göra affärer? Ja. Faktiskt.

Business för mig handlar om att få jobba med människor jag blir glad av. Med kunder som utvecklar och vässar mig. Som anlitar vårt företag för att vi ska hjälpa dem att utveckla deras business. Stärka deras varumärke.

Vårt arbetssätt på Fri kommunikation innebär hållbara och långsiktiga relationer. Vi vill att våra kunder ska sitta ner. Ta en kopp kaffe och göra det som de faktiskt är bäst på. Inte klippa och klistra i annonser, hitta halvpixliga bilder på nätet, känna sig frustrerade över en företagskultur som inte funkar, leta förgäves efter ett inlogg till en hemsida som inte är uppdaterad sedan förra julen… Nej. Våra kunder ska lämna det till oss. Inte för att vi ska göra snabba punktinsatser utan grund. Nej, nej. Låt mig berätta lite om hur vi tänker när vi tar in nya kunder.

Min arbetsplats. Kreativt flöde på Österlen.

Bild från min arbetsplats från tidigt i våras. Ostylad och självklar. I atleljén i Brantevik, Österlen.

När vi startade byrån 2016 bestämde vi oss för några basala och viktiga ord. Ord som blev till värdeord som hjälpte oss att skapa riktning. Detta gjorde vi för att vi visste vad vi ville där framme i horisonten. Också för att vi tillsammans hade sju stycken barn att försörja och för att det kändes oerhört viktigt att skapa affärsmässighet av vår passion. Från början. Redan från start. Så. Värdeorden blev Glädje. Tillit. Helhet. Va? Kan de mjuka värdena verkligen leda till business?

När vi antar ett nytt uppdrag är det viktigt för oss att det finns utrymme för att lyssna. För att gräva och bygga kommunikationen på en bra grund. Det är i lyssnandet och letandet som bilderna och idéerna föds inom oss. Det är ofta tillsammans med vår duktiga affärsutvecklare som vi startat upp ett uppdrag. Genom att just lyssna på svaren på frågorna vi ställer. Lyssna på reaktionerna i arbetsgruppen, både på de uttalade reaktionerna, men även på de mer subtila reaktionerna som ligger och skvalpar och kippar efter andan i rummet. Det är spännande. Älskar gruppdynamik och processer. Älskar att vara inlyssnare och kreatör. Älskar att leverera och förvåna.

Min kollega Fridas arbetsplats. Mitt i webbdesign.

På ett sätt står vi vid den horisonten nu. Blickar framåt och inser att den är oändlig. Horisonten alltså. Som tur är. Vi har kommit några steg på vägen. Riktningen är densamma. Uppdrag helhet med fokus på att skapa goda, långsiktiga och hållbara affärer. Därför är jag hög på business.

Våra kunder väljer oss för att de känner sig stärkta efter ett möte med oss. Nyfikna på vad vi kan göra för att förändra och förbättra. Vi väljer våra kunder för att vi älskar att förändra och förbättra. För att vi är nyfikna på hur kundens varumärke kan växa och utvecklas. Det är goda business. 

Fri kommunikation AB startade 2016.

När vi bestämde oss för Fri kommunikation AB, 2015.

 

För mig och Frida är tillit och business goda vänner. Idag, sista fredagen i juni 2018 stängde vi dörren till ateljén, klappade varandra på axlarna och utbytte blickar som berättade om just tillit, glädje, kärlek och kraft. Nu väntar vila, lek, familjetid och återhämtning. Vi stärker varandra. Vi vilar i varandras frustration, glädjefnatt, oro, svagheter och styrkor. Det är också vad business handlar om. I alla fall för oss.

Jag är glad över denna blogg! Den är min kanal som får mig att kunna dela med mig av mina tankar om hur det är att vara entreprenör på landsbygd, på Österlen. Året runt. Hur känns det för dig som läser? Är du intresserad av att veta hur det är? Berätta gärna för mig vad du önskar att jag delar med mig av. Jag skulle bli så glad över att veta vem du är! Skriv en kommentar här nedan eller på Instagram, please.

Ha en fin helg!

Flytten till Österlen.

Jag är en hemvändare. Till Österlen. Till fiskeläget Skillinge. Sitter här vid datorn med öppen terassdörr och kaffet bredvid min Mac. Jag har längtat efter denna stund. En stund att reflektera och se tillbaka fyra år i tiden. För det är i dessa dagar för just fyra år sedan som flyttet från Halmstad gick. Precis innan midsommar, en onsdag. När flyttbilarna kom till Bergsgatan 17 pirrade det till inom mig. Av förväntan. Av vemod. Men med ett stort JA i maggropen. Trots att avsked är tuffa. Trots att det gör ont när knoppar brister. Inom mig ropade jag JA.

Hemvändare till Österlen.

Rebecca Wallin - hemvändare till Österlen

Folk frågade mig vad jag skulle göra på Österlen. Skulle jag och Jonathan verkligen säga upp oss på två tjänster, med tre barn och ett fjärde i magen? Ja. Jag var fast besluten om att lyssna på magkänslan. Med min bakgrund som dansare, pedagog och fotograf. Dotter i en företagarfamilj – ja, jag ville satsa. Jag behövde sätta igång alla de idéer och tankar som jag gick och bar. Magkänslan berättade om företagande, om personer på Österlen som väntade på just mig och min kompetens. Jag visste inte då att en av de personerna hette Frida. Kärlek till dig Frida. Den är så fin vår historia. Kärlek till dig Jonathan. Som hoppade med mig. Och till Elliot, Noel och Charlie.

Så. Att vara hemvändare efter 18 år. Hemvändare till ett Österlen som jag knappt kunde ta in de första dagarna. Jag ville bara ut och uppleva. Fånga allt med min kamera. Jag kommer ihåg att jag lugnade mig själv genom att tänka att jag kommer stanna. Denna gången stannar jag och kan uppleva alla årstider och se rapsen blomma varje år, känna stormarna vina i fönsterkuporna på ovanvåningen. Andas. Ta in.

Skillinge Hamn ©️Rebecca Wallin

Den sommaren var vårt hus som vi hyrde av pappa som ett öppet vandrarhem. Det var härligt. Härligt att låta västkusten komma till oss på östkusten för att uppleva det vi hade valt. Min mage var stor. Agnes, som skulle bli en skånska och födas på Ystad BB vilade där inne. Pulserade av liv. Två dagar innan hon kom besökte jag Ystad BB. Helt enkelt för att jag ville veta hur min kropp och själ skulle uppleva att föda ett barn på samma ställe där jag för 12 år sedan hade sagt farväl till min egen mamma, som hade kämpat med cancer in till stunden hon slutade andas. Skulle mina känslor vara ikapp…? Det blev en alldeles fantastisk upplevelse att föda barn på Ystad BB. En vacker cirkel som slöts. Agnes Lena Kerstin Wallin.

Nyfödd Agnes på Ystad BB/Rebecca Wallin

Livet på landsbygden. Valet att flytta till landsbygden. Att välja landsbygden. Det är speciellt. Oavsett var man befinner sig, i en storstad eller i en by så tror jag att det är tre ord som är viktiga för oss människor. Mening. Kärlek. Glädje.

För mig skulle allt handla om kommunikation. Min nya karriär skulle innebära en mix att allt det där jag hade inom mig. Att leda processer i grupper, att entusiasmera människor, att möta människor i alla skeden av livet, både privat och via företag. Att jobba i team. Att innovera och förvalta. Att skapa och utveckla.

Ägarna till Fri kommunikation på Österlen

Du, det börjar bli sent. Jag får berätta mer om resan i ett annat inlägg.

Tack för ikväll.

Upp för den stenen. Ta nästa hinder. Kämpa för det du har inom dig. Var fri. I sinne och i själ. Låt inte andra begränsa dig. Tro på dig själv. Våga prova. Våga gå. Våga hoppa.

Vägen mot framgång kan ofta uppfattas som rak om man tittar på saker utifrån. Men resan mot framgång är här och nu. I ett nej. Upp och ner. In och ut. Fram och tillbaka igen. Den pågår hela tiden men kräver lite blick uppifrån för att ibland skönja den mer tydligt.

Denna morgon vaknar jag upp förväntansfull. Fortfarande fylld av alla intryck från resan till Marrakech. Det finns en känsla, en inneboende känsla som stannat kvar i mitt bröst lite extra. Den som får mig att sträcka på mig. Att le inombords och liksom mysa med situationen. Känslan av att känna mig empowered. Ny med kraft. Full med kraft. Inspirerad av andra kvinnor som vågar lyssna inåt, lita på att magkänslan är en minst sagt lika stor källa av beslut och riktning som de besluten från hjärnan. Jag blir uppfylld över kraften som finns i att våga, i att satsa och göra det med människor som man kan lita på och luta sig mot.

 

 

Så, kliv upp på den stenen – le med hjärtat och stråla.

Kan det bli så ett sinne blir overloaded på grund av för många vackra intryck? Jag tror det. När vi kom till Beldi Country Club utanför Marrakech blev jag helt tagen. Vilken fulländad estetisk och sinnlig plats. Annakarin, hon vet hur man scoutar locations för plåtningar. Återigen, det är så lyxigt att åka till plats efter plats i ett främmande land med en sådan som Annakarin.

En heldag på plats. Teamet bar och bar och jag och Annakarin gick runt för att bestämma oss, och framförallt begränsa oss. Stället är enormt. Här finns hamam och spa, massor av sköna pooler, odlingar, festlokal för 1000 personer (så fantastiskt för bröllop!), restauranger, barer, vackra grönområden, portar likt portaler, fladdrande vita gardiner i varje valv…

Blombladen bara ligger där och är vackra. Lugnet och ljudet från grodor och fåglar överallt. Magiskt.

Vi sneglade suktande efter poolen och det utlovades en halvtimmes siesta och lunch under olivträdet. Ja! Varje minut måste insupas.

När eftermiddagsljuset sedan gjorde entré var vi redo i växthuset. Redo med kronan på verket.

Ebba, min trogna assistent denna vecka, med de där speciella musklerna som ofta hästtjejer har, tack för all ditt mod, din hjälp, din support. Otroligt hur du lockar till dig både hundar, åsnor, barn och vuxna. Det är kul att resa med dig syrran!

Några av mina absoluta favoritbilder denna vecka är dessa två nedan. Jag är förälskad i det gröna tillsammans med mässingen. Vad tycker du?

Så, där i växthuset var vi helt plötsligt klara med uppdraget. Fotografering under sex dagar till ända och kvar av Marrakech väntade en lugn kväll på Beldi och en egen dag i Marrakech innan hemfärd till den skånska myllan. Atalsbergen får vänta till en annan gång. Och öknen… den måste vi också besöka. Jag är glad över att få lära känna den bästa och mest ödmjuka man från öknen.

Beldi Country Club, mina damer och herrar. Det är något alldeles speciellt det.

 

Från en riad till en annan. Återigen – dessa riader… Man kan likna dem vid mini-bed and breakfasts. Det är bara ett fåtal gäster som ryms och det skapar ett väldigt lugn. Utifrån kan man inte ana den palatskänsla som finns innanför portarna. Väl inne är det som en helt ny värld. Dar Jaguar är ett sensuellt och exotiskt riad med massor av svarta väggar i kombination med mässing, ljusstakar, pampigt högt i taket och stor balkong i mot fontänen och palmerna.

Så tisdagen spenderades mestadels på rummet och i badrummet då vi byggde upp miljöer framför de svarta väggarna. Det är helt fantastiska produkter jag jobbar med förresten. Kolla in handfatet.

Ut på lunch och vi hamnade uppe på en terass med utsikt över en del av Medinan. Senare på kvällen åt vi mat på Nomad som man kan se från vyn här.

Annakarin känner sitt Marrakech. Hon har sina ställen i Medinan där hon köper mattor, skor och annat av. Att få hänga med henne i denna staden är en ynnest.

Välbehövd paus under lunchen idag. Ny energi in i kropp och själ när blodsockret dalar. Plötsligt kommer orken tillbaka. Färgerna inspirerar och väcker nyfikenhet och kraft. Det är otroligt att vara i Marrakech med Annakarin som känner till allt med staden. Hon tar oss till ställe efter ställe som visar sig vara precis vad vi behöver. Går man i Medinan mitt på dagen är det så skönt att stiga in på ett lunchställe som erbjuder både svalka och ro.

Myntan är överallt och den är såå god! Älskar den.

Idag besökte vi producenterna igen. Massor av bilder på hantverkarna är tagna och Ebba passade på att knäppa några på mig med.

Kvällen har vi spenderat fnissandes vid Annakarins pool där vi körde ett styrke- och simpass. Skönt!

”You have to take the Medina seriously”, fick vi höra från en man ikväll. ”It’s a labyrint”. Well, ja det var en upplevelse. Vi tar med oss den och lägger den i arkivet av minnen. Systrar emellan. Godnatt!

Vaknade på söndagsmorgonen i fiskestaden Essaioura vid Marrockos kust. En löprunda tillsammans med systern längs stranden, med fyra hundar som sällskap. Hundar och katter är det gott om här. Särskilt katter, då Essaouira är en fiskestad och det finns en hel del gott att hitta på både torg och i gränder.

Gränderna ja, det man kan inte tro vad som döljer sig bakom dörrar och portar i de olika gränderna. Anspråkslösa gångar och sen öppnar det upp sig världar av färger, människor, smaker och historier. 

På restaurangen Sirocco förbereder Annakarin och Achraf inför omvandlingen av ett badrum. Magiskt med dessa gamla lokaler. 

En liten tur i staden för att uppleva den. Stannar till hos smyckeshandlaren som säljer ringar till oss med all sin charm. Han ville så gärna bli plåtad med traditionell huvudbonad, då han trodde vi plåtade för en bok om Marrocko, och han ville bli känd internationellt… Jag ska göra mitt bästa för att berätta för världen.

Som vanligt är det kontrasterna som fångar mig. Krackelerade väggar mot silkesmjuk keramik. Skuggorna som faller och skapar dynamik. Vi landade tidigt i Marrakech i morse. En mycket lugn stad väntade oss då Ramadan pågår. Men caféet intill Yves saint Laurents museum var öppet och två utsvultna svenskar kunde festa på både avocado och dadelsmoothie, croissant, msemen med nötkräm (som är en slags pannakaka)  och goda frukter.

Just nu på väg i bil ner mot havet och fiskestaden Essaouira för att plåta badkar och handgjorda handfat i fantastisk miljö. En bilresa på ungefär 2,5 timme. Första stoppet på resan gick till en av Annakarins producenter. En plats hon skulle kalla sitt andra hem. Hon älskar att bara vara i den kreativa miljön. Hantverket är enormt. Genuint. Både jag och Ebba är intresserade av berättelsen bakom om hur verksamheten vuxit sig stark och utvecklats sedan den dagen då Annakarin frågade om hantverkarna  kunde producera på beställning. Då med bristande resurser, nu med stor aktivitet, med flera ugnar igång, fler arbetare och mindre arbetslöshet.

Alla är glada över att se Annakarin när hon kommer för att hämta lite produkter inför fotograferingar i veckan. Chefen kommer förbi med sin son och det är breda leenden och ett varmt mottagande.

 

Det utlovas fisk och skaldjur inför kvällens middag. Ja tack, gärna!