Flytten till Österlen.

Jag är en hemvändare. Till Österlen. Till fiskeläget Skillinge. Sitter här vid datorn med öppen terassdörr och kaffet bredvid min Mac. Jag har längtat efter denna stund. En stund att reflektera och se tillbaka fyra år i tiden. För det är i dessa dagar för just fyra år sedan som flyttet från Halmstad gick. Precis innan midsommar, en onsdag. När flyttbilarna kom till Bergsgatan 17 pirrade det till inom mig. Av förväntan. Av vemod. Men med ett stort JA i maggropen. Trots att avsked är tuffa. Trots att det gör ont när knoppar brister. Inom mig ropade jag JA.

Hemvändare till Österlen.

Rebecca Wallin - hemvändare till Österlen

Folk frågade mig vad jag skulle göra på Österlen. Skulle jag och Jonathan verkligen säga upp oss på två tjänster, med tre barn och ett fjärde i magen? Ja. Jag var fast besluten om att lyssna på magkänslan. Med min bakgrund som dansare, pedagog och fotograf. Dotter i en företagarfamilj – ja, jag ville satsa. Jag behövde sätta igång alla de idéer och tankar som jag gick och bar. Magkänslan berättade om företagande, om personer på Österlen som väntade på just mig och min kompetens. Jag visste inte då att en av de personerna hette Frida. Kärlek till dig Frida. Den är så fin vår historia. Kärlek till dig Jonathan. Som hoppade med mig. Och till Elliot, Noel och Charlie.

Så. Att vara hemvändare efter 18 år. Hemvändare till ett Österlen som jag knappt kunde ta in de första dagarna. Jag ville bara ut och uppleva. Fånga allt med min kamera. Jag kommer ihåg att jag lugnade mig själv genom att tänka att jag kommer stanna. Denna gången stannar jag och kan uppleva alla årstider och se rapsen blomma varje år, känna stormarna vina i fönsterkuporna på ovanvåningen. Andas. Ta in.

Skillinge Hamn ©️Rebecca Wallin

Den sommaren var vårt hus som vi hyrde av pappa som ett öppet vandrarhem. Det var härligt. Härligt att låta västkusten komma till oss på östkusten för att uppleva det vi hade valt. Min mage var stor. Agnes, som skulle bli en skånska och födas på Ystad BB vilade där inne. Pulserade av liv. Två dagar innan hon kom besökte jag Ystad BB. Helt enkelt för att jag ville veta hur min kropp och själ skulle uppleva att föda ett barn på samma ställe där jag för 12 år sedan hade sagt farväl till min egen mamma, som hade kämpat med cancer in till stunden hon slutade andas. Skulle mina känslor vara ikapp…? Det blev en alldeles fantastisk upplevelse att föda barn på Ystad BB. En vacker cirkel som slöts. Agnes Lena Kerstin Wallin.

Nyfödd Agnes på Ystad BB/Rebecca Wallin

Livet på landsbygden. Valet att flytta till landsbygden. Att välja landsbygden. Det är speciellt. Oavsett var man befinner sig, i en storstad eller i en by så tror jag att det är tre ord som är viktiga för oss människor. Mening. Kärlek. Glädje.

För mig skulle allt handla om kommunikation. Min nya karriär skulle innebära en mix att allt det där jag hade inom mig. Att leda processer i grupper, att entusiasmera människor, att möta människor i alla skeden av livet, både privat och via företag. Att jobba i team. Att innovera och förvalta. Att skapa och utveckla.

Ägarna till Fri kommunikation på Österlen

Du, det börjar bli sent. Jag får berätta mer om resan i ett annat inlägg.

Tack för ikväll.

Upp för den stenen. Ta nästa hinder. Kämpa för det du har inom dig. Var fri. I sinne och i själ. Låt inte andra begränsa dig. Tro på dig själv. Våga prova. Våga gå. Våga hoppa.

Vägen mot framgång kan ofta uppfattas som rak om man tittar på saker utifrån. Men resan mot framgång är här och nu. I ett nej. Upp och ner. In och ut. Fram och tillbaka igen. Den pågår hela tiden men kräver lite blick uppifrån för att ibland skönja den mer tydligt.

Denna morgon vaknar jag upp förväntansfull. Fortfarande fylld av alla intryck från resan till Marrakech. Det finns en känsla, en inneboende känsla som stannat kvar i mitt bröst lite extra. Den som får mig att sträcka på mig. Att le inombords och liksom mysa med situationen. Känslan av att känna mig empowered. Ny med kraft. Full med kraft. Inspirerad av andra kvinnor som vågar lyssna inåt, lita på att magkänslan är en minst sagt lika stor källa av beslut och riktning som de besluten från hjärnan. Jag blir uppfylld över kraften som finns i att våga, i att satsa och göra det med människor som man kan lita på och luta sig mot.

 

 

Så, kliv upp på den stenen – le med hjärtat och stråla.

Kan det bli så ett sinne blir overloaded på grund av för många vackra intryck? Jag tror det. När vi kom till Beldi Country Club utanför Marrakech blev jag helt tagen. Vilken fulländad estetisk och sinnlig plats. Annakarin, hon vet hur man scoutar locations för plåtningar. Återigen, det är så lyxigt att åka till plats efter plats i ett främmande land med en sådan som Annakarin.

En heldag på plats. Teamet bar och bar och jag och Annakarin gick runt för att bestämma oss, och framförallt begränsa oss. Stället är enormt. Här finns hamam och spa, massor av sköna pooler, odlingar, festlokal för 1000 personer (så fantastiskt för bröllop!), restauranger, barer, vackra grönområden, portar likt portaler, fladdrande vita gardiner i varje valv…

Blombladen bara ligger där och är vackra. Lugnet och ljudet från grodor och fåglar överallt. Magiskt.

Vi sneglade suktande efter poolen och det utlovades en halvtimmes siesta och lunch under olivträdet. Ja! Varje minut måste insupas.

När eftermiddagsljuset sedan gjorde entré var vi redo i växthuset. Redo med kronan på verket.

Ebba, min trogna assistent denna vecka, med de där speciella musklerna som ofta hästtjejer har, tack för all ditt mod, din hjälp, din support. Otroligt hur du lockar till dig både hundar, åsnor, barn och vuxna. Det är kul att resa med dig syrran!

Några av mina absoluta favoritbilder denna vecka är dessa två nedan. Jag är förälskad i det gröna tillsammans med mässingen. Vad tycker du?

Så, där i växthuset var vi helt plötsligt klara med uppdraget. Fotografering under sex dagar till ända och kvar av Marrakech väntade en lugn kväll på Beldi och en egen dag i Marrakech innan hemfärd till den skånska myllan. Atalsbergen får vänta till en annan gång. Och öknen… den måste vi också besöka. Jag är glad över att få lära känna den bästa och mest ödmjuka man från öknen.

Beldi Country Club, mina damer och herrar. Det är något alldeles speciellt det.

 

Från en riad till en annan. Återigen – dessa riader… Man kan likna dem vid mini-bed and breakfasts. Det är bara ett fåtal gäster som ryms och det skapar ett väldigt lugn. Utifrån kan man inte ana den palatskänsla som finns innanför portarna. Väl inne är det som en helt ny värld. Dar Jaguar är ett sensuellt och exotiskt riad med massor av svarta väggar i kombination med mässing, ljusstakar, pampigt högt i taket och stor balkong i mot fontänen och palmerna.

Så tisdagen spenderades mestadels på rummet och i badrummet då vi byggde upp miljöer framför de svarta väggarna. Det är helt fantastiska produkter jag jobbar med förresten. Kolla in handfatet.

Ut på lunch och vi hamnade uppe på en terass med utsikt över en del av Medinan. Senare på kvällen åt vi mat på Nomad som man kan se från vyn här.

Annakarin känner sitt Marrakech. Hon har sina ställen i Medinan där hon köper mattor, skor och annat av. Att få hänga med henne i denna staden är en ynnest.

Välbehövd paus under lunchen idag. Ny energi in i kropp och själ när blodsockret dalar. Plötsligt kommer orken tillbaka. Färgerna inspirerar och väcker nyfikenhet och kraft. Det är otroligt att vara i Marrakech med Annakarin som känner till allt med staden. Hon tar oss till ställe efter ställe som visar sig vara precis vad vi behöver. Går man i Medinan mitt på dagen är det så skönt att stiga in på ett lunchställe som erbjuder både svalka och ro.

Myntan är överallt och den är såå god! Älskar den.

Idag besökte vi producenterna igen. Massor av bilder på hantverkarna är tagna och Ebba passade på att knäppa några på mig med.

Kvällen har vi spenderat fnissandes vid Annakarins pool där vi körde ett styrke- och simpass. Skönt!

”You have to take the Medina seriously”, fick vi höra från en man ikväll. ”It’s a labyrint”. Well, ja det var en upplevelse. Vi tar med oss den och lägger den i arkivet av minnen. Systrar emellan. Godnatt!

Vaknade på söndagsmorgonen i fiskestaden Essaioura vid Marrockos kust. En löprunda tillsammans med systern längs stranden, med fyra hundar som sällskap. Hundar och katter är det gott om här. Särskilt katter, då Essaouira är en fiskestad och det finns en hel del gott att hitta på både torg och i gränder.

Gränderna ja, det man kan inte tro vad som döljer sig bakom dörrar och portar i de olika gränderna. Anspråkslösa gångar och sen öppnar det upp sig världar av färger, människor, smaker och historier. 

På restaurangen Sirocco förbereder Annakarin och Achraf inför omvandlingen av ett badrum. Magiskt med dessa gamla lokaler. 

En liten tur i staden för att uppleva den. Stannar till hos smyckeshandlaren som säljer ringar till oss med all sin charm. Han ville så gärna bli plåtad med traditionell huvudbonad, då han trodde vi plåtade för en bok om Marrocko, och han ville bli känd internationellt… Jag ska göra mitt bästa för att berätta för världen.

Som vanligt är det kontrasterna som fångar mig. Krackelerade väggar mot silkesmjuk keramik. Skuggorna som faller och skapar dynamik. Vi landade tidigt i Marrakech i morse. En mycket lugn stad väntade oss då Ramadan pågår. Men caféet intill Yves saint Laurents museum var öppet och två utsvultna svenskar kunde festa på både avocado och dadelsmoothie, croissant, msemen med nötkräm (som är en slags pannakaka)  och goda frukter.

Just nu på väg i bil ner mot havet och fiskestaden Essaouira för att plåta badkar och handgjorda handfat i fantastisk miljö. En bilresa på ungefär 2,5 timme. Första stoppet på resan gick till en av Annakarins producenter. En plats hon skulle kalla sitt andra hem. Hon älskar att bara vara i den kreativa miljön. Hantverket är enormt. Genuint. Både jag och Ebba är intresserade av berättelsen bakom om hur verksamheten vuxit sig stark och utvecklats sedan den dagen då Annakarin frågade om hantverkarna  kunde producera på beställning. Då med bristande resurser, nu med stor aktivitet, med flera ugnar igång, fler arbetare och mindre arbetslöshet.

Alla är glada över att se Annakarin när hon kommer för att hämta lite produkter inför fotograferingar i veckan. Chefen kommer förbi med sin son och det är breda leenden och ett varmt mottagande.

 

Det utlovas fisk och skaldjur inför kvällens middag. Ja tack, gärna!

Lämnade fyra barn och deras pappa på perrongen i Simrishamn i kväll. Mamman med resväskorna. Den envisa dörren på det lila Pågatåget som öppnar och stänger sig hela tiden.. Stressande för en förvirrad 3,5 åring. Paniken i ögonen att behöva lämna. Se mamman åka. ”Jag kommer sakna dig!” skriker hon i sin pappas famn, med tårarna sprutandes ur ögonen. ”Gå, hejdå!” fortsätter hon att skrika högt, för att det är så jobbigt att vara mitt mellan perrong och vagn med en dörr som öppnar och stänger och gör henne nervös. ”Hejdå, men jag kommer sakna dig!”

Familjen bestämmer sig för att gå till bilen då lillasysters panik sprider osäkerhet.  De vinkar på håll. Tåget börjar rulla och jag biter mig i läppen och tänker; Varför? Varför åker jag ifrån det bästa jag har.

Hemlängtan inom 20 sekunder alltså. Jag låter tårarna rulla. Inte ofta de får göra det. Inte ofta som jag är ensam. Tänker på att detta är vardag för många varannanvecka-familjer. Ännu värre för familjerna som slits mellan länder för överlevnad…  Ont i magen. Ont i mitt hjärta av att tänka på det. Tänker på hur bra jag har det. Mitt framför näsan. Varje dag. I min vardag. Det allra vackraste gömmer sig där. Nyttigt att byta vy. Få perspektiv.

I Malmö möter min syster och hennes barn mig. Somriga, vackra och storstads-vana som de är. Blir förundrad över omgivningarna runt centralen och alla de fantastiska byggnader som vuxit upp sedan jag pluggade här. Sommarvärmen och myllret en fredagskväll gör en Skillinge-bor som mig alldeles stum av förundran. Ha, ha jag är på väg till Marrakech, men faller redan för storheten och det färgstarka i Malmö!

Så, resan börjar nu. Marrakech väntar med tidigt flyg i morgonbitti. Jag har fått det spännande uppdraget att fotografera badrumsinredning för ett nytt varumärke. Följ med på vår resa genom instagram och här på bloggen om du vill.

Kram och godnatt!

Snurrar i mitt huvud. Intensiva dagar av fotograferingar och filminspelningar. Olika kunder varje dag. Bildarkiv skapas. Manus och idéer föds. Tömma minneskort. Göra backup. Plats för nytt. Bokföra. Avtala tid. Tid för möten. Tid för offerter. Tid för strategi. Tacka ja. Våga tacka nej. Mitt i allt pågår livet. Disken som aldrig ger upp. Tvätthögar som tålmodigt väntar på att tas om hand. Utbrott från tre-åringen och grillning i trädgården. Livet är. Nu.

Om en vecka bär det av. Till Marrakech. På uppdrag. Listan på locations där jag ska plåta är fantastisk. Ska bli så spännande att få vara med om denna resa. Min syster följer med som assistent och resesällskap. Jag har aldrig varit iväg från barnen och Jonathan mer än några dagar. Denna gång blir det en hel vecka från familjen. Ska bli intressant att se hur det känns.

Mönster. Spår. Vägar. Framåt.

Österlen med dess skönhet. Kraft. Källa till liv.

Gult möter blått. Möter grönt. Molnen som leker ovanför. Skapar konst.

Samma dag, samma uppdrag. Med Fri kommunikation för en alldeles fantastisk kund. Alla dessa vägar.