”Hade du bulimi, anorexia eller ortorexi?” frågar man mig. Ehh, nja… hmm…störd… jag var ätstörd, svarar jag.
Det är svårt att sätta ett ord som ramar in störningen. Men en sak är säker; mat innebär problem och inbjuder till kamp om hur, vad, om, när och varför man ska just ska eller måste äta för en som är ätstörd.
Problem med mat alltså. Det i sig blir ett massivt problem då vi behöver mat för att må bra, för att orka och för att leva. Mat är så förknippat till sociala tillställningar, till mysiga stunder och gemenskap. Istället för mys och glädje förvandlades de stunderna till kontroll, misslyckande, panik eller frosseri. Åh, Rebecca. Jag önskar att jag var hos dig som 16-åring. Önskar att jag var där hos dig då, men det jag känner idag.
Himla skit är det. Fucked up. Ett helvete inombords. Fångenskap. Hat. Destruktivitet. Skam. Skuld. Ångest. Förakt. En sorg. Tidsslukare. Det snor fokus på det som är viktigt. Det snor närvaro.
Så varför skriver jag om allt detta nu? Varför har jag förvandlar min blogg och mitt instagram-konto till en kanal som handlar om sårbarhet, om tång som jag symboliserar som skit/bagage/trauman/händelser/”sanningar”/lögner om mig själv?
Jag insåg för 5-6 veckor sedan att jag har en hel del av 17-åringens trauma kvar inom mig. Det i sig var en sådan skam att jag inte ville erkänna det för mig själv. Och vad händer då…? Skammen växer. När jag inte sätter ord eller ljus på det som sliter inom mig blir det svårt att få ordning på det. Så den växte. Skammen och föraktet och kontrollen med.
”Kan jag kontrollera min träning, optimera min kropp så kan jag också vara delaktig och värdig att äta som andra. Men helst mindre, gärna inte bli mätt… Kanske lägga in ett extra träningspass så måste det bli ännu bättre, aldrig vila, aldrig slappna av, aldrig släppa efter för att vara …nog. Nej, nej det gäller inte mig, det verkar inte gälla min kropp. Den behöver röra sig, den behöver jobba, den behöver arbeta…” .
Varningssignalerna blinkar i mitt system men jag är sjukt bra på att döva dem, övertyga mig och andra om att jag har koll och att allt är bra. En varningssignal var när jag när jag gick en power-walk med Tyra, vår hund och jag lyssnar på en podd som egentligen handlar om träning. Men just det avsnittet var temat ortorexi. Det knöt sig i hjärtat på mig. Tårarna vällde fram och sved i ögonen där jag gick med bestämda steg. Allt stämde. Smärtsamt gick det upp för mig att jag faktiskt höll på att undanhålla antal träningspass för mina närmsta, och om hur jag kände ett behov att röra mig inför eller efter matintag. Att jag inte kunde tillåta mig att hoppa över planerade träningspass men gärna la till träningspass när tillfälle gavs. Om hur träningen var en konflikt mellan mig och Jonathan. Om hur min dolda agenda tog över vårt gemensamma liv. Ahh, det gör ont när jag skriver detta och det klumpar sig i halsen. Det är så sorgligt bara. Jag valde bort honom gång på gång för att tillfredsställa slavdrivaren inom mig. Det är svårt att förstå att denna drivkraft kan få lov att ta över så här.
Den varningssignal som faktiskt fick mig att öppna ögonen på riktigt var när vi satt och tittade på Jonathans mobilfilmer tillsammans med barnen. Hans sätt att filma oss är så rakt på och icke tillrättalagt. Ofta har jag inte vetat att han filmat oss. Vi skrattade tillsammans med barnen när vi såg hur små de varit och hur roligt det pratade, sjöng och bara va. Men jag la också märke till mig själv. Jag förnimmer min sinnesstämning i varje klipp. Jag vet att det finns en otillräcklig känsla av att inte duga, en anklagande röst som säger att jag borde göra bättre, en besviken ton som säger att jag inte är nog. Inte alls faktiskt. Där och då insåg jag det.
I mer än halva mitt liv har jag varit missnöjd och besviken på mig själv. Anklagat mig själv för att inte vara rätt i min kropp. Jag blir 40 år i höst och jag har inte gjort upp helt med det traumat som hände min kropp då ätstörningen blev ett faktum när jag flyttade till Halmstad som 15-åring. Så jag frågade mig själv den viktiga fråga som skulle vara en utlösande faktor på denna försoning som på riktigt har startat inom mig:
Vill jag titta tillbaka på familjens filmer och album när jag är 60 år eller 90 år och fortfarande ha en inre anklagande röst som säger att jag inte duger???
NEJ. Det. Vill. Jag. Inte. Jag kan inte göra om det som varit, men jag kan förändra det jag har framför mig.
Klump i halsen igen. Men av tacksamhet. Vilken resa jag är med om. Vilken oerhörd befrielse jag får vara med om just nu. Vilken djup, djup känsla av frihet jag upplever. Och det handlar om kärlek. En sann kärlek och ett förnyat sinne.
Jag erkänner mina problem. Jag ber om hjälp. Jag ger upp min kontroll och jag öppnar mig för att ta emot. Inte en gång, utan varje dag. Jag behöver söka ljuset, röra vid tången för att öppna upp min mjuka sida till ödmjukhet, sårbarhet och ärlighet. Mina taggar mjuknar. Jag känner det och vill alltid vara här. Alltid.
Tack Jesus, befriaren som väntade på mitt ja för att välja att släppa kontrollen över min kropp. Det måste komma inifrån mig. Inte från någon annan.
Vet du? Jag är nog. Jag känner det. Känner det djupt inom mig.
Känner du igen dig i det jag skriver? Jag fattar. Det är sjukt tufft. Men jag tror verkligen på att vi ska kunna få bukt på detta och leva ett liv med mer närvaro, mer mjukhet och ett helare hjärta.
KÄRLEK/Rebecca, mot en upprättad självbild där glädjen till kropp, träning och mat är härlig.
Egenvärde
Livet, Personligt, sociala medierEgenvärde – så lätt att det baseras på framgång eller andras åsikter.
Öppnar sårbarhetens port till mitt hjärta på glänt för att prata om något som känns tabu, men som jag vet och tror är högst påtagligt för många. Något som kan uppfattas ytligt och ihåligt, men som tar sitt uttryck i något djupt inom oss – vårt egenvärde. Om vi går till sociala medier och Instagram – Vad händer med mig när jag skrivit och delat något personligt, eller delat en bild på någon eller något som kommer från mitt hjärta – och effekten blir att människor avföljer mig? Vad händer vid första anblicken? Det påverkar mig. Det känns. Någon har aktivt valt att lämna mitt flöde, vill inte se det igen. Exkluderar mig.
-Nej, det är klart … jag är inte så intressant.
– Åh, du dumt. Hur kunde jag tro att detta var vackert?
Snabbt får något luft inom mig som älskar att ifrågasätta mitt egenvärde baserat på andra människors gillande eller inte. Duger jag…?
Samma sak om det ramlar in nya följare med ny energi, som aktivt valt att följa mer och vill ha mer.
-Ja! Jag existerar, jag räknas. Nu flyger vi!!
Jag pratar om ett förslavande. Att världens kärlek är villkorlig. Att det är lätt att gå under den och ”pleasa” världen och samhället med vad den vill ha.
Om jag känner av detta, då finns det fler som gör det. Det kan vi räkna med. Jag är inte ensam om att påverkas. MEN.
Efter andra anblicken i detta scenario – då backar jag, tar ett djupt andetag och avslöjar och erkänner känslan. Jag är mänsklig. Jag vill inte vara förslavad av sociala medier och låta mitt egenvärde definieras av dem. Men, jag vill fortsatta vara jag, och dela med mig av mina tankar. Spilla över lite av min kreativitet och mina inre tankar till dig. Jag anar och vet ibland om att jag är älskad, villkorslöst älskad, men det är inte av samhället.
Det är en balansgång det här med att vilja finnas mitt i det som kan påverka, men ändå inte låta det påverka mitt allra innersta.
Jag tänker på dig som är yngre där ute. På dig som drabbas hårt av detta och kan känna dig exkluderad. På dig som inte hittat de nycklar och den väg som jag gjort för att komma i kontakt med mitt egentliga värde. Det unika människovärde. Det är så lätt och högst mänskligt och naturligt att tro att OM jag bara hade mer pengar, fler följare, större nätverk eller längre ögonfransar (!) … då skulle jag må bättre, vara mer lycklig… räknas.
Just nu läser jag två böcker som ger mig otroligt fint perspektiv på dessa tankar. ”Ovillkorligt älskad” av Henri Nouwen och ”Den inre friheten” av Jacques Phillippe.
Så. Låt oss öva oss i att våga dela, våga leva med klar blick och ett öppet hjärta till oss själva och varandra. Jag är så tacksam över att få möjlighet att dela lite tankar. Känner mig glad över att få skriva och våga dela utan att det ska behöva gillas eller hatas. Det räcker med att mina rader får dig att tänka efter hur du brukar känna, att du inte är ensam och att du är så mycket mer än din framgång, dina misslyckande och vad andra tycker och tänker om dig – du är unik och djupt värdefull precis som du är.
Kram och ha en fin söndag!
Jag skrev mig själv till sanning.
Livet, Personligt, upprättad självbildLögnen viskar mitt namn. Inte högljutt. Men smygande. Upprepande och plågande.
Den berättar saker för mig som jag ju inte skulle tänka.
-Skit, varför kommer detta nu, tänker jag besviket och dömande om mig själv.
Försöker greppa om mina verktyg. Jag har många. De brukar funka! Jag vet så väl.
Borde veta bättre, tänker jag vidare. Hur trodde jag att jag skulle lura mig själv… Sätter mig på
yoga-matten. Sträcker ut, andas och ber. Ber min bön om hjälp att se till mitt värde. Försöker greppa mina verktyg …
Lögnen tar beslutsamt över, den sväller. Tar över mitt sinne och mitt hjärta.
Jag vaknar och känner mig besviken. På vem? På mig själv såklart, som så ofta förr. Jag
har misslyckats, tänker jag. Ja, jag kanske är sjuk ändå. Fortfarande…
Stannar där. Vill bjuda in dig till en beskrivning av vad lögn gör med våra liv. Den förpestar. Den förminskar.
Den försöker sätta dit oss där vi är som mest sårbara. Mitt i våra sår. Även de sår som helats och läkt. Där, mitt på ärret skrapar lögnen på ytan. Ibland lyckas den öppna upp.
För mig är det inte konstigt att detta händer nu, några dagar in på nya året. Djupa hjulspår av gamla mönster är som sagt inte lätt att bara sopa över. Nytt år. En trigger för mig.
Så., vad hände sen idag? Jag satte mig ner och skrev. Jag skrev ner varenda känsla jag hade i huvudet och vågade sätta ord på allt. Skammen avslöjades. Lögnen likaså. Jag skrev mig själv till sanning. Bojor lossade inom mig och jag började skriva snabbare och snabbare. Frihet, sanning och befrielse. Jag skrev för att komma närmre mig själv. Plötsligt blev mitt tillstånd lättare och jag kunde se med klar blick igen. Det kommer bli bra. Det är begripligt att jag hamnade i fel spår i mina tankebanor. Men det betyder inte att jag behöver välja det. Jag kan erkänna mina känslor och tankar, släppa dem och göra ett medvetet val att gå vidare.
Breathtaking! Mäktigt. Överväldigande.
Så, vad än din lögn är om dig själv – avslöja den. Sätt ljus på den. Så klarar den sig inte länge.
Tack för att jag kan dela detta. Kanske hjälper min berättelse dig ikväll.
Att byta perspektiv. Vilken skatt det är!
PersonligtAtt byta perspektiv. Ja, vilken skatt det är!
Under det senaste halvåret har jag djupdykt och varit bestämd på att göra upp med en del grejor. Du, som följer mig på Instagram vet. Det har handlat om att upprätta en bruten självbild, att låta mig själv få ny jord, fräscht vatten och kärleksfullt syre att andas. Precis som en blomma. Jag har försökt vara transparent och öppen, försökt dela med mig under tiden, istället för efteråt. Den grejen är sårbar. Att vara mitt i processen och inte veta hur det ska gå, men ändå dela. Ibland har det känts förlösande och ibland har jag känt mig hudlös.
Eiffeltornet, Paris. Rebecca Wallin 2019Jag upplever att när jag sättet saker i rörelse, tar ett steg i en ny riktning – då sker en förändring. Nya perspektiv tar form och min syn på mig själv, på min nästa och på min omvärld förändras. Vad händer om jag inser att jag är ok? Vad händer med min syn på min nästa om jag inser att jag är ok precis som jag är? Den förändras.
Tänk om…
Jag vet inte om du känner igen dig i att tro att du är fel, att du är för glad, för driven, för tacksam…? Men samtidigt inom dig känt dig ledsen, avvisad, obekväm och otrygg… för att du inte passar in? Like hello! Som om luften går ur mig, som om någon satt en slang i ryggen på mig och sugit ut min livslust. Det är absolut sällan jag känner detta, men när jag känner det, då känner jag det verkligen. Och då kan jag bli ledsen över att jag tar så illa vid mig.
Men vet du. Den stig jag vandrar på, som håller mig till sanningen om mig själv, som lyfter mig från insidan – den har fått mig att inse, på riktigt, att jag är den jag är och det är ok. Den har fått mig att byta perspektiv och istället för att tro att det är fel på mig, och att jag borde ändra mig – kan jag vila i vem jag är och inse att allt inte handlar om mig. Det är en fantastisk känsla. Att inte förställa mig och försöka ”pleasa” alla. Jag är ofta hudlös och transparent, känner mycket och många känslor och analyserar och reflekterar över det mesta. Men jag har stärkts på insidan. Istället för att bygga en mur och en starkare fasad runt mig för att skydda mina känslor, har jag funnit och vunnit mer av mig själv, mitt rätta värde och det gör att jag fortfarande kan vara öppen och mjuk på utsidan.
Eiffel tornet, Paris 2019. Rebecca Wallin
Jag väljer att visa två foton av Eiffel-tornet. Från min och Elliots Paris-resa 2019. Från ett annat perspektiv. Inte från det vanliga hållet där Eiffel-tornet står stolt och sett från långt håll. Utan så här. Underifrån, inifrån. Med den starka basen, alla små pelare, muttrar och plan som håller allt på plats och fyller en funktion. Med verksamhet i mitten av myller av liv. Ihåligt men ändå starkt. Ett nytt perspektiv. Känner du igen dig i mitt resonemang?
Beautiful av Jonathan Wallin
musikvideo, Österlen, Porträtt”Beautiful” av Jonathan Wallin.
För några år sedan drog jag och Jonathan själva iväg några timmar till våra vänner John-E och Ulrikas gård här på Österlen. Vi tog med oss kamera, gitarr, mick, en vintage lampa och lite glödlampor som vi satte upp inne i ladan som kallas för The O’l mill. En fantastisk lada med massor av minnen kvar från festen som paret Franzen hade haft året innan. Guldbröllop som firades i sann lumber-jack style.
Låten är skriven av min man Jonathan och just denna version spelades in för ganska många år sedan. Jag hade själv nästan glömt bort att jag filmat både Jonathan och paret Franzen men nu har allt material fått liv och fram kom denna fina version som Jonathan klippt ihop.
Jag älskar den varma känslan. Extra fint är att vi filmade i ladan… Nu är hela gården till salu och vi tar med oss minnen och vackra stunder.
Det handlar om att våga vara sig själv…
Livet, Personligt, upprättad självbild”Det handlar om att våga vara sig själv och blotta sig och därmed ta risken att misslyckas, bli sårad, känna skam och kanske till och med bli förtvivlad. Varför?? För att det andra sättet dödar oss. Om vi gömmer oss och låtsas och bygger försvarsmurar mot sårbarheten dödar vi själen, hoppet, möjligheterna, kreativiteten, ledaregenskaperna, kärleken, tron och glädjen”- Brené Brown.
Jag känner så för denna stockros-knopp och för processen den är mitt upp i. Den talar direkt till mig. Jag kom att tänka på den i morse. Sprang och hämtade kameran och knäppte några bilder. Den håller på att blotta sig. Den tar språnget och öppnar upp. Jag vill vara med. Fånga den varje dag och se den utvecklas och blomma ut. Oavsett om den kommer klara sig eller inte.
Omständigheter kommer utmana den. Basketbollar, vind, regn, sol …
Men knoppen brister ändå och den vågar.
Precis som det kan vara för oss människor. Vi blir vingklippta, vi skadas, vi faller. Kanske trampar någon på oss då vi ligger, eller blir vi upplockade och omplåstrade. Livet känns.
Stockrosen inspirerar mig. Jag har velat dess liv. Med hjälp av grannens torkade frökapslar som jag smulade och kastade runt omkring mig längs husväggen för två år sedan – gror de nu. Jag ”ville” dem. Lät dem få en plats och nu kommer de. Upp från marken, inkapslade och gömda, öppnar de nu upp och är redo för att visa sitt rätta jag. Hur de än må bli. Nu kommer de. Jag anar den rosa färgen. Välkommen du vackra.
Give away på Instagram
fotokonst, give awayFör mig andas den frihet. En bild som får mig att känna lätthet, avslappning och… frihet.
Så glad över att få dela min nya print med dig! Motivet skulle kunna vara tagit någonstans från världens alla hörn. Men visst är den från Österlen! Oh, yes. Våra stränder är magiska och jag längtar till varma dagar med svalkande bad. Just idag känns det extra trånande då regn och kalla vindar ligger i luften på denna studentdag.
•
•
GIVE AWAY!
Helgen startar idag och på söndag kl 21.30 delar jag ut ett ex av ”Frihet” i storlek 30 x 40 cm inkl vit kant. Perfekt att ha i klämma på väggen eller sätta i en enkel ram.
•
HUR TÄVLAR DU?
Gå till inlägget på instagram:
•
På söndag kommer jag dra ett nummer och få en vinnare till min print Frihet.
•
Vill du hellre beställa en print? Skicka mig ett DM eller maila mig.
•
Storlek 30 x 40 cm kostar 700 kr + frakt (vit kant och sanslöst fint fotopapper).
Storlek 50 x 70 cm inkl vit kant kostar 1100 kr (vit kant och sanslöst fint fotopapper).
Kontakta mig för andra storlekar (upp till 140 cm i bredd kanske!?)
•
LYCKA TILL och TACK för att du följer mig och tar del av min berättelse och mitt skapande.
”Hade du bulimi, anorexia eller ortorexi?” frågar man mig. Ehh, nja… hmm…störd… jag var ätstörd, svarar jag.
ätstörningar, Personligt, upprättad självbild”Hade du bulimi, anorexia eller ortorexi?” frågar man mig. Ehh, nja… hmm…störd… jag var ätstörd, svarar jag.
Det är svårt att sätta ett ord som ramar in störningen. Men en sak är säker; mat innebär problem och inbjuder till kamp om hur, vad, om, när och varför man ska just ska eller måste äta för en som är ätstörd.
Problem med mat alltså. Det i sig blir ett massivt problem då vi behöver mat för att må bra, för att orka och för att leva. Mat är så förknippat till sociala tillställningar, till mysiga stunder och gemenskap. Istället för mys och glädje förvandlades de stunderna till kontroll, misslyckande, panik eller frosseri. Åh, Rebecca. Jag önskar att jag var hos dig som 16-åring. Önskar att jag var där hos dig då, men det jag känner idag.
Himla skit är det. Fucked up. Ett helvete inombords. Fångenskap. Hat. Destruktivitet. Skam. Skuld. Ångest. Förakt. En sorg. Tidsslukare. Det snor fokus på det som är viktigt. Det snor närvaro.
Så varför skriver jag om allt detta nu? Varför har jag förvandlar min blogg och mitt instagram-konto till en kanal som handlar om sårbarhet, om tång som jag symboliserar som skit/bagage/trauman/händelser/”sanningar”/lögner om mig själv?
Jag insåg för 5-6 veckor sedan att jag har en hel del av 17-åringens trauma kvar inom mig. Det i sig var en sådan skam att jag inte ville erkänna det för mig själv. Och vad händer då…? Skammen växer. När jag inte sätter ord eller ljus på det som sliter inom mig blir det svårt att få ordning på det. Så den växte. Skammen och föraktet och kontrollen med.
”Kan jag kontrollera min träning, optimera min kropp så kan jag också vara delaktig och värdig att äta som andra. Men helst mindre, gärna inte bli mätt… Kanske lägga in ett extra träningspass så måste det bli ännu bättre, aldrig vila, aldrig slappna av, aldrig släppa efter för att vara …nog. Nej, nej det gäller inte mig, det verkar inte gälla min kropp. Den behöver röra sig, den behöver jobba, den behöver arbeta…” .
Varningssignalerna blinkar i mitt system men jag är sjukt bra på att döva dem, övertyga mig och andra om att jag har koll och att allt är bra. En varningssignal var när jag när jag gick en power-walk med Tyra, vår hund och jag lyssnar på en podd som egentligen handlar om träning. Men just det avsnittet var temat ortorexi. Det knöt sig i hjärtat på mig. Tårarna vällde fram och sved i ögonen där jag gick med bestämda steg. Allt stämde. Smärtsamt gick det upp för mig att jag faktiskt höll på att undanhålla antal träningspass för mina närmsta, och om hur jag kände ett behov att röra mig inför eller efter matintag. Att jag inte kunde tillåta mig att hoppa över planerade träningspass men gärna la till träningspass när tillfälle gavs. Om hur träningen var en konflikt mellan mig och Jonathan. Om hur min dolda agenda tog över vårt gemensamma liv. Ahh, det gör ont när jag skriver detta och det klumpar sig i halsen. Det är så sorgligt bara. Jag valde bort honom gång på gång för att tillfredsställa slavdrivaren inom mig. Det är svårt att förstå att denna drivkraft kan få lov att ta över så här.
Den varningssignal som faktiskt fick mig att öppna ögonen på riktigt var när vi satt och tittade på Jonathans mobilfilmer tillsammans med barnen. Hans sätt att filma oss är så rakt på och icke tillrättalagt. Ofta har jag inte vetat att han filmat oss. Vi skrattade tillsammans med barnen när vi såg hur små de varit och hur roligt det pratade, sjöng och bara va. Men jag la också märke till mig själv. Jag förnimmer min sinnesstämning i varje klipp. Jag vet att det finns en otillräcklig känsla av att inte duga, en anklagande röst som säger att jag borde göra bättre, en besviken ton som säger att jag inte är nog. Inte alls faktiskt. Där och då insåg jag det.
I mer än halva mitt liv har jag varit missnöjd och besviken på mig själv. Anklagat mig själv för att inte vara rätt i min kropp. Jag blir 40 år i höst och jag har inte gjort upp helt med det traumat som hände min kropp då ätstörningen blev ett faktum när jag flyttade till Halmstad som 15-åring. Så jag frågade mig själv den viktiga fråga som skulle vara en utlösande faktor på denna försoning som på riktigt har startat inom mig:
Vill jag titta tillbaka på familjens filmer och album när jag är 60 år eller 90 år och fortfarande ha en inre anklagande röst som säger att jag inte duger???
NEJ. Det. Vill. Jag. Inte. Jag kan inte göra om det som varit, men jag kan förändra det jag har framför mig.
Klump i halsen igen. Men av tacksamhet. Vilken resa jag är med om. Vilken oerhörd befrielse jag får vara med om just nu. Vilken djup, djup känsla av frihet jag upplever. Och det handlar om kärlek. En sann kärlek och ett förnyat sinne.
Jag erkänner mina problem. Jag ber om hjälp. Jag ger upp min kontroll och jag öppnar mig för att ta emot. Inte en gång, utan varje dag. Jag behöver söka ljuset, röra vid tången för att öppna upp min mjuka sida till ödmjukhet, sårbarhet och ärlighet. Mina taggar mjuknar. Jag känner det och vill alltid vara här. Alltid.
Tack Jesus, befriaren som väntade på mitt ja för att välja att släppa kontrollen över min kropp. Det måste komma inifrån mig. Inte från någon annan.
Vet du? Jag är nog. Jag känner det. Känner det djupt inom mig.
Känner du igen dig i det jag skriver? Jag fattar. Det är sjukt tufft. Men jag tror verkligen på att vi ska kunna få bukt på detta och leva ett liv med mer närvaro, mer mjukhet och ett helare hjärta.
KÄRLEK/Rebecca, mot en upprättad självbild där glädjen till kropp, träning och mat är härlig.
En ny dag tar form
PersonligtEn ny dag tar form. En ny chans där jag kan välja att se på mig själv och min omvärld med mjuka ögon.
Kan vi inte göra det tillsammans? Låt oss börja så. Att blicka inåt. Att förstå storheten med att vi alla är olika och unika. OM vi kunde ta in det, var och en, och faktiskt inse det stora värde som både du och jag, och varje människa på vår jord har… oavsett hudfärg, ursprung, tro, kön, sexualitet? Tänk om…
Idag är en ny dag. Dagen efter #blackouttuesday – det kan bli en ny sorts onsdag. En onsdag där vi börjar om.
Jag startar med mig själv. Vill du också starta med dig själv? Behöver du förlåta dig själv? Älska dig själv? Tänk om vi kan fortsätta med att försöka förlåta och älska vår nästa. Tänk om vi kan stanna till och inse att vi alla har samma värde och rätt till samma liv? Att vi behöver varandra.
Tack till dig som läser. Tack för att du finns. Du och jag kan göra skillnad.
Vill du? ✊🏻✊🏼✊🏽✊🏾✊🏿
Uppmuntran Som Smittar Och Ger Kraft.
ledarskap, Lifestyle, Livet, PersonligtUppmuntran som smittar och ger kraft, liv, tro och hopp. Att uppmuntra någon annan kan göra all skillnad. Kanske just i den stunden, för den dagen eller helt enkelt vara livsavgörande.
Är du en person som har lätt för att uppmuntra andra? Kommer det självklart för dig och ligger nära din personlighet? Eller är du en person som hellre är tyst om du ser någon göra/vara något fint, bra, imponerande för att du tänker att den andra ändå redan vet?
Idag vill jag uppmuntra dig till att uppmuntra någon annan!
Se vad som händer i kraften att lyfta en annan människa. Upptäck och utforska hur ett ansiktsuttryck eller kroppshållning förändras och öppnar upp i samma sekund.
Jag tänker att uppmuntran förlöser hopp om framtiden. I en modfälld situation kan uppmuntran ge hopp och kraft att fortsätta kämpa. När saker är ovissa så kan uppmuntran vara en anledning till att fortsätta försöka.
I en tid då vi alla försöker hålla distans och förhindra att covid-19-smittan sprids vidare, då kan vi istället sprida uppmuntran – definitivt en smitta som ger liv, glädje och hopp för många!
Kanske är det så att du inte ofta får uppmuntran själv och den miljön du lever i, inte alls är speciellt uppmuntrande? Jag fattar. Det är där den största utmaningen ligger. Men tänk om du kan ha en viktig uppgift just där du är, genom att börja uppmunta någon annan. Det finns alltid något att lyfta. Det du gör när du uppmuntrar och lyfter någon är att du ser en annan människa, och det i sin tur är fantastiskt – att se och att bli sedd.
Kraften i att höra ett uppmuntrande ord kan hjälpa till att bryta gamla mönster! Du som uppmuntrar stärks också som människa – genom att lägga fokus på någon annan än dig själv och vara glad, stolt imponerad över någon annan. Det är stort.
Så jag uppmuntrar dig! Som ledare, uppmuntra dina medarbetare och din personal. Som lärare, uppmuntra dina elever. Som tränare, uppmuntra dina elever. Som förälder, uppmuntra ditt barn. Som partner, uppmuntra den du lever med. Som vän, uppmuntra din vän. Som medmänniska, uppmuntra någon i din omgivning. Och som dig själv, you do you och uppmuntra dig själv till att fortsätta vara älskad och värdefull.
Mitt hjärta känns förnyat. Jag tar en dag i taget men jag hämtar min kraft hos den största uppmuntraren av dem alla. Tack Gud för din omsorg om mig. Jag är helt blown away av det du visat för mig de sista veckorna. Kan inte nog tacka dig för kärleken och uppmuntran du visar mig.
Det finaste orden jag som bröllopsfotograf kan höra…
Bröllop, Österlen, PersonligtDet finaste orden jag som bröllopsfotograf kan höra. Ja, helt ärligt. Fick ett mail som värmde hela vägen in. Det värmer för att jag känner att det jag gör och kämpar för på varje bröllop uppskattas och betyder något.
Så, jag väljer att dela dessa fina ord.
Tack för otroligt fina bilder, wow wow wow! Vi korkade upp champagne igår kväll när barnen hade somnat (sådär på en torsdagskväll! 😊) och njöt av återuppleva bröllopsdagen i bilder. Du har verkligen fångat alla människor, miljöer, detaljer, känslor och utryck. Sicken konst! Vi kan inte sluta att titta på bilderna. Tack för att du var med och gjorde vår magiska dag till ett fint minne. Du var otroligt professionell och kändes som en del i sällskapet, väldigt naturligt. Vi är sååå glada att vi anlitade dig.
Ödmjukt, tackar jag för detta och känner mig hedrar över att få vara en del av livets stora ögonblick.
Ha en fin helg alla! Kram Rebecca